De har beskrivits som globaliseringens förlorare, vilkas förluster sägs förklara varför de har röstat för Brexit och Trump. Det är en förförisk slutsats – men felaktig. Om man anger en viss inkomstgrupps position vid två olika tidpunkter missar man nämligen att sammansättningen av den gruppen förändras under tiden. En granskning av dessa grupper avslöjar tre stora problem med detta populära diagram.1) [...] Statistik för stora fattiga länder som Kongo, Ryssland och Vietnam saknades för 1988. När flera hundra miljoner relativt fattiga läggs till 2008, som inte fanns med 1988, drar det ned hela inkomstkurvan.2) Befolkningen växte snabbare i fattiga länder än i rika vilket gör att allt fler av inkomstgrupperna befolkas av relativt fattigare. Dessa förändringar gör till exempel att den fattigaste tiondelen amerikaner flyttade från den 70–75:e percentilen till den 75–80:e percentilen under denna period. Deras gamla plats övertogs av de rikaste kineserna. Båda grupperna rörde sig uppåt, men i diagrammet ser det ut som att inkomsten hölls tillbaka, eftersom de rikaste kineserna tjänade betydligt mindre än de fattigaste amerikanerna gjorde.3) Det finns några relativt rika ekonomier som stagnerade eller till och med gick tillbaka under denna tid, som Japan och många före detta kommuniststater. [...] Vad som hände där är naturligtvis viktigt – men det är inte där den västerländska medelklassen bor. Japanernas stagnation förklarar inte varför amerikanerna röstade på Trump.
Om vi endast mäter de länder som vi har uppgifter från både 1988 och 2008, håller befolkningarna konstanta och rensar ut Japan och tidigare kommuniststater ur statistiken ökar 80/90-gruppens inkomstökning från nästan ingenting till cirka 45 procent. Det är fortfarande en lägre inkomstökning än för både de många fattigare grupperna och de få rikare och kan naturligtvis kännas som en relativ förlust när vi ser hur snabbt det gått på annat håll, men det är långt ifrån stagnation.
This [excluding China] produces remarkably even growth across the globe – when holding population constant – and demonstrates just how large an impact China’s phenomenal growth has on the elephant curve.
En dubblering av lönerna skulle således kraftigt öka antalet sökande per plats, och konkurrensen om de åtråvärda fabriksjobben skulle bli stenhård. Arbetarnas förhandlingsposition skulle försämras rejält, och att säga att rekryteringsprocessen skulle få problem med korruption och konflikter är ett kraftigt understatement. Andra arbetsgivare i landet skulle sannolikt få svårt att hänga med i löneutvecklingen, och därmed få svårt att behålla sin personal.
Given this reality, can we demand that Bangladesh provide better conditions for its workers? If we do this for Bangladesh, and only for Bangladesh, it could backfire: the business could move to China or Cambodia. But if we demand higher standards for all countries — modestly higher standards, so that we’re not talking about driving the business back to advanced countries — we can achieve an improvement in workers’ lives (and fewer horrible workers’ deaths), without undermining the export industries these countries so desperately need.
Chinese factory workers are now getting paid more than ever: Average hourly wages hit $3.60 last year, spiking 64 percent from 2011, according to market research firm Euromonitor
Bergh betraktelser - kanske Sveriges äldsta nationalekonomiblogg?