Berghs betraktelser

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:

Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.

Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar

Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

Jag och Anders Gustafsson har nyss släpp ett wp om globalisering och populistiska partiers framväxt i Europa.

Det sammanfattas på min engelska blogg, och kortare på svenska på ifn.se.

En nyckelfigur:

Nyligen publicerades en intressant artikel i The Economic Journal. Författaren påpekar att global migration i de flesta fall minskar den globala ojämlikheten, men det gäller inte migrationen till de allra rikaste länderna, eftersom migranter till dessa länder får löner som i ett globalt perspektiv är mycket höga.

The Gulf Cooperation Council (GCC) countries accept massive numbers of migrants from poor countries and pay wages that dramatically improve over outside options but are meagre by the standards of natives. As such they do dramatically more per capita to reduce global inequality than do the ‘fortress welfare states’ of the Organisation for Economic Cooperation and Development (OECD) countries. If OECD countries were to imitate the GCC it would reduce global inequality by more than full equalisation within the OECD would. Such examples suggest a philosophically disturbing trade‐off between openness to global inequality‐reducing migration and internal equality.

Källa: Glen Weyl, E. 2018. “The Openness-Equality Trade-off in Global Redistribution." The Economic Journal 128(612): F1–36. http://doi.wiley.com/10.1111/ecoj.12469 (October 16, 2018).

Om vi endast mäter de länder som vi har uppgifter från både 1988 och 2008, håller befolkningarna konstanta och rensar ut Japan och tidigare kommuniststater ur statistiken ökar 80/90-gruppens inkomstökning från nästan ingenting till cirka 45 procent. Det är fortfarande en lägre inkomstökning än för både de många fattigare grupperna och de få rikare och kan naturligtvis kännas som en relativ förlust när vi ser hur snabbt det gått på annat håll, men det är långt ifrån stagnation.

This [excluding China] produces remarkably even growth across the globe – when holding population constant – and demonstrates just how large an impact China’s phenomenal growth has on the elephant curve.

En dubblering av lönerna skulle således kraftigt öka antalet sökande per plats, och konkurrensen om de åtråvärda fabriksjobben skulle bli stenhård. Arbetarnas förhandlingsposition skulle försämras rejält, och att säga att rekryteringsprocessen skulle få problem med korruption och konflikter är ett kraftigt understatement. Andra arbetsgivare i landet skulle sannolikt få svårt att hänga med i löneutvecklingen, och därmed få svårt att behålla sin personal.

Given this reality, can we demand that Bangladesh provide better conditions for its workers? If we do this for Bangladesh, and only for Bangladesh, it could backfire: the business could move to China or Cambodia. But if we demand higher standards for all countries — modestly higher standards, so that we’re not talking about driving the business back to advanced countries — we can achieve an improvement in workers’ lives (and fewer horrible workers’ deaths), without undermining the export industries these countries so desperately need.