Berghs betraktelser

Bilden nedan delas friskt på sociala medier just nu, och har även omskrivits av bl a Widar Andersson i Folkbladet, och Alicia Heimersson på Dagens Arena.

Bilden ser ut att visa att den som jobbat 40 år för 25 000 i månaden endast får marginellt mer att röra sig med efter skatt som pensionär än den som inte jobbat alls. Men det visar den inte.

Om källa alls anges sägs typfallen sägs komma från AMF, och Widar Andersson (ovan) anger årsrapport för 2017. I den hittar jag dock inget liknande. Av bilden framgår dock att beräkningarna är gjorda med Pensionsmyndighetens typfallsmodell, och med denna visade det sig vara lätt att replikera typfallet.

Följande parametrar ger exakt de siffror som visas i tabellen för en heltidsarbetande (det markerade nedan är det enda man behöver mata in, allt annat är defaultinställningar):

Det finns åtminstone två problem med typfallet som den som gjort det förmodligen inte greppat, och som de flesta som retweetar och debatterar definitivt missat:

Fel 1: Att mata in "25 000" i rutan för månadslön betyder INTE att typfallet ges lönen 25 000 när hen började jobba vid 25 års ålder. Det tolkas som att hen har 25 000/mån år 2018, vilket enligt modellen betyder att hen fick en ingångslön på runt 15 000/mån år 1995. Dessutom antas löneutvecklingen avstanna så att typfallet står still på 25 000 fram till pensionen vid 65 års ålder år 2035. När man använder modellen visar den exakt hur löneutvecklingen antas se ut, så detta är svårt att missa:

Fel 2: Defaultinställningen för årlig real tillväxt är satt till 0 procent. Det betyder att svensk ekonomi antas stagnera i år och stå still fram till 2035. Är detta ett fel? Ja, om man framställer det som ett sannolik beskrivning av vad någon som idag tjänar 25 000 i månaden kan förvänta sig.

Det typfall som beskrivs som typiskt bygger alltså i själva verket på en usel och extremt osannolik lönekurva, och på ett antagande om framtida inkomsttillväxt som är helt osannolikt.

Varför spelar detta roll om poängen är att jämföra den som arbetar med den som inte gör det? Jo, dessa antagande om tillväxt och karriärlöneutveckling förvränger kraftigt jämförelsen av pensionen för någon som jobbat och någon som inte gjort det. Skälet är att garantipension och äldreförsörjningsstöd (ÄFS) är prisindexerade och alltså bara ökar i den mån priserna ökar. Skillnaden mellan den som jobbat och den som inte gjort det blir alltså betydligt större vid realistiska antaganden om inkomsttillväxt och karriärlöneutveckling. Även defaultantagandet om kapitalavkastningen på premiepensionen är mycket försiktigt: 2,1% antas i typfallet. Genomsnittlig avkastning för samtliga fondsparare har hittills varit 7,1 % (OBS: nominellt)

Hur ser en rimligare jämförelse ut? Antas real inkomsttillväxt på 1,5% och en kapitalavkastning på 4% (båda fortfarande försiktiga antaganden) och att typfallet började jobba för strax över 15 000 vid 25 års ålder 1995, kommer hen idag att ha en månadslön på 30 000 och sluta på ungefär 37 000 vid 65 års ålder. Pensionen blir då drygt 22 000 vilket efter skatt blir 15700. Skillnaden gentemot den som inte jobbat är fortfarande relativt liten, men om typfallspersonen jobbar något år längre än till 65 år, ökar den rejält (jobbar hen till 67, vilket knappast är orimligt för någon född 1970, blir summan 19 300).

Självklart finns fortfarande en osäkerhet om vilka skatte- och bidragsnivåer som kommer att råda år 2035, men vill man jämföra hur dagens system behandlar dessa två typfall är exemplet ovan en mycket rimligare jämförelse än det typfall som nu sprids i sociala medier.

Det är alltså direkt fel att säga att typfallet visar förväntad pension för någon som jobbat 40 år för 25 000 i månaden, men Pensionsmyndighetens bisarra nolltillväxtantagande (som jag kritiserat många gånger tidigare...) gör det lätt för dem som vill sprida dessa villfarelser.

Allt ovan gäller beräkningarna för den arbetande. Det har dock gjorts många antaganden kring den som inte arbetar också. Beräkningar med försörjningsstöd/äldreförsörjningsstöd är känsliga för vilken hyra som antas. Just det, det är inte pengar i handen utan pengar för att täcka den godkända hyresutgiften.

På twitter förklarar @ChHolstrom:

Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?

I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.

Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.

Elisabet Höglund är arg på pensionssystemet:

– Det här är den största bluff som det svenska folket har blivit utsatt för, säger hon.

Några konstigheter i denna artikel av en politisk journalist som borde veta bättre.

Att skriva ut alla nollorna i biljoner är ett otyg, men i övrigt är detta en utmärkt text av Mattias Svensson, som (aningen otippat) gör en gedigen insats som det nya pensionssystemets försvarare.