Idag har jag en kolumn i DN om hur svårt det är att hitta ett rimligt alternativ till att människor själva får välja hur de vill placera sitt pensionssparande. DNs ingress:
Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?
Ur kolumnen:
I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.
Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.
Det intressanta är att AP7 Såfa sedan 2010 inte är något säkert sparalternativ. När jag skrev texten lärde jag mig att man t o m belånar aktierna för att köpa ännu mera aktier - vilket ökar risken kraftigt. Detta har det skrivits förvånansvärt lite om, men se denna artikel i DI (från 2015) och cornucopia från 2013.
Info om antalet politiska partier i Sverige är från wikipedia, och SCB har definierat och räknat antalet tätorter i Sverige.
Ekonomipristagaren Thalers synpunkter på det svenska pensionssystemet finns bl a i denna DN-artikel.