Visar poster taggade lastips:

Om kulturella skillnader i socialt lärande

Läser just nu The secret of our success (Henrich) och Humankind (Bregman). En tes i båda är att det är viktigare (för både individer och populationer) att kunna lära sig av andra (s k socialt lärande, att härma det som visat sig fungera bättre) än att själv vara smart/individuell smarthet.
Intressant nog tycks graden av socialt lärande variera mellan samhällen/kulturer. I Henrichs bok fann jag en referens till detta papper, vari i följande kan läsas:
While initially social learning was seen as informationally ‘parasitic’ [4], with social learners ‘scrounging’ information produced at some cost by asocial learners, recent models have revealed a range of conditions under which social learning can theoretically enhance the fitness of both individuals and populations [5–10]. [...]
several lines of circumstantial evidence suggest that human social learning is cross-culturally variable, with people in the West less likely to copy others than people from East Asia [24]. [...]
we provide the first direct cross-cultural East–West comparison of the adaptiveness of human social learning, with no participant-deception and with a challenging task with no intuitively obvious solution. [...] All participants completed a computer-based task to design a virtual arrowhead which is then used on a series of hunting trip [...] After participants have chosen whether to modify their arrowhead or not via asocial or social learning, they click a HUNT button to see how many calories their arrowhead yields out of 1000. [...]

Participants [sammanfattat, ej citerat]: Seventy-six British participants, 70 recent Chinese immigrants to the UK, The Hong Kong sample comprised 73 participants, The Chinese mainland sample comprised 73 participants from Chao Zhou Normal University in Chao Zhou, a relatively small city of 2.6 million inhabitants in the same province (Guangdong) as Hong Kong

Resultaten är tydliga: Kineser och kvinnor är mer benägna till social lärande. Den kulturella effekten är betydligt större än könseffekten. Ur pappret:
Despite their Chinese heritage, HK and CI participants were comparable to UK participants in their copying frequencies. We suggest that CI and HK participants have recently undergone a shift from Eastern ‘high social learning’ to Western ‘high asocial learning’ due to the increasing Westernization of China. Ur pappret:
The effect of sex was roughly half that of culture (table 1). The odds of a female participant copying in Season 1 was e0.36 = 1.43 (95% CI[1.01, 2.01]) times that of a male participant, and in Season 2 was e0.34 = 1.40 (95% CI[0.96, 2.06]) times that of a male participant. [...]
Intressant nog betedde sig Kinesiska migranter i UK inte som Kineserna i Kina, vilket får författarna att fundera:
Despite their Chinese heritage, HK and CI participants were comparable to UK participants in their copying frequencies. We suggest that CI and HK participants have recently undergone a shift from Eastern ‘high social learning’ to Western ‘high asocial learning’ due to the increasing Westernization of China
Min fundering: På populationsnivå torde det finnas en kontextberoende optimal mix av socialt och asocialt lärande. Det är alltså inte självklart att högre socialt lärande alltid är att föredra. Men poängen som jag tror att både Henrich och i viss utsträckning även Bregman vill göra är att om det bara finns några enstaka 'asociala smartingar' är det socialt lärande som gör susen på populationsnivå.
Källa: Mesoudi, Alex, Lei Chang, Keelin Murray, and Hui Jing Lu. 2014. "Higher Frequency of Social Learning in China than in the West Shows Cultural Variation in the Dynamics of Cultural Evolution." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences 282(1798). /pmc/articles/PMC4262178/?report=abstract (July 30, 2020).

Kulturskribent på 1960-talet

Det finns mycket intressant i Christian Dauns intervju med Åsa Linderborg i SvD. Fastnade bl a för denna beskrivning av hur det var att vara kulturskribent på 1960-talet:
Gunder Andersson, en Aftonbladet-kollega som har skrivit för tidningen sedan 1967, berättade nyligen för henne att på 1960-talet räckte det att skriva två bokrecensioner och två kortare texter för att kunna betala hyran, äta en bättre middag och köpa sig en ny kostym.
– Det var verkligen the golden age då. Det fanns inga budgetnedskärningar, inga sociala medier, alla hade ett eget rum.

Om marxism, likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen och problemet med gisslare

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:
  1. Likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen (och deras respektive likar).
  2. Hur kraftfull marxismen är i händerna på någon som faktiskt begriper den.
Ett nyckelcitat ur recensionen:
Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer
Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:
Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.
Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?
encrypted-tbn0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcS...


Ska man bry sig om produktivitetsstatistiken?

I senaste Bergh & Wernberg diskuterar vi kring en fråga som länge gnagt i mig - hur mäter vi egentligen produktivitet?

På ett plan är frågan lättbesvarad: Produktivitet avser vanligen BNP per arbetad timme eller per sysselsatt. Ibland används även förädlingsvärde per arbetad timme eller per anställd. Detta har dock ett antal implikationer, som innebär att jag inte ser skäl att oroa sig när statistiken tyder på fallande produktivitet, så länge andra indikatorer (arbetslöshet, köpkraft, hälsa och välbefinnande) ser ok ut.

I avsnittet går vi igenom följande fyra punkter:

1. Allt som gör BNP till ett trubbigt och problematiskt mått, drabbar också produktivitet som beräknas med hjälp av BNP

2. Produktivitetsmått som bygger på förädlingsvärde snedvrids av prisförändringar på inputs och outputs som orsakas av exempelvis handel och konkurrens, och som inte har med företagets/branschens produktivitet att göra. (Här är ett relaterat Econtalk m Susan Houseman om detta, men Russ är i just detta avsnitt inte på topp som intervjuare)

3. Statistik över arbetade timmar blir allt skakigare, eftersom arbetstid blivit allt svårare att definiera och mäta.

4. Även om allt ovan skulle kunna lösas, är den mesta produktivitetsstatistik ändå felaktig eftersom den bygger på priser, när den borde fånga värde (nytta, välfärd eller - för den som med viss rätta menar att de förra är väl esoteriska - konsumentöverskott).

Mer finns i en bra rapport från industrifacken skriven av Martina Aksberg.

Framgång för Erik Mobergs bok om statsvetenskap

Erik Mobergs bok om statsvetenskap, Towards a science of states, finns sedan några år på engelska och har letat sig in på litteraturlistan för "Introduction to Politics" i Essex (som essential reading dessutom!).
Jag tycker detta är kul, dels för att boken är riktigt bra, och dels för att det tyder på någon form av mertitokrati att en självpublicerad bok av en icke-universitetsaffilierad författare vars hemsida måste ses för att förstås, kan sprida sig på egna meriter.