Berghs betraktelser

Bokkapitel har relativt lågt meritvärde för nationalekonomer. Sannolikt beror det på normen att forskningsbidrag ska publiceras i vetenskapliga tidskrifter, medan bokkapitel ofta har en forskningssammanfattande karaktär.

Själv tycker jag att det finns ett betydande värde också i synteser, sammanfattningar och tolkningar av litteraturen. I många fall är det först när dylika görs som det går att se mönster och tendenser i vad forskningen visar.

Här är mina senaste bokkapitel på internationella vetenskapliga förlag (jag är hyfsat nöjd med samtliga!).

Bergh, A. och Kärnä, A. 2024. Economic freedom and populism. In: Handbook of Research on Economic Freedom (ed. N. Berggren). Cheltenham: Edward Elgar Publishing. Forthcoming.

Bergh, A. 2022. An All Too Successful Reform? The 1997 Overhaul of the Swedish Budget Process. Chapter 11 i de La Porte, C. m fl. (red.) "Successful Public Policy: Lessons From the Nordic Countries." Oxford University Press. Länk.

Bergh, A., C. Bjornskov och K. Vallier. 2021. "Social and Legal Trust: The Case of Africa" i "Social Trust" (red: Kevin Vallier och Michael Weber), New York: Routledge. Länk till bok.

Bergh, A. 2021. "Poverty and New Welfare Economics." Kap 8 i "Economists and Poverty", Lundahl, Rauhut & Hatti (red.) Routledge. Länk.

Karin Grundberg Wolodarski har en lång artikel om Sverige i DI-Weekend. Det är en intressant Sverigebild som tecknas.

Enligt Katarina Barrling hade vi mindervärdeskomplex för att vi industrialiserades sent:

"Industrialismen kommer sent till Sverige. Det skapade också ett mindervärdeskomplex", säger statsvetaren Katarina Barrling, som konstaterar att det också utmärkt nationsbygget.

Sedan blev vi stolta äver välfärdsmodellen:

Sverige går från mindervärdeskomplex till stolthet över en välfärdsmodell som gjort det gamla bondesamhället till ett ekonomiskt och utvecklingsmässigt framstående land. "Kallelsenationalism verkar vara vanligare bland stormakter. I Sveriges fall märks den i ambitionen att vara en ’humanitär stormakt’, idén att Sverige har ett kall, en mission, att vi är framstående och har en plikt att frälsa världen och vara ett föredöme", säger Katarina Barrling.

Nu är vi ett skatteparadis för rika:

Skatteexperten Staffan Andersson på advokatbyrån Bird&Bird beskriver Sverige som ett skatteparadis för rika. [...] Utöver ISK-kontot finns många gynnsamma skatteregler i landet.

"Du har reglerna för fåmansbolag för den som vill bedriva verksamhet i Sverige, där utdelning under vissa förutsättningar kan tas ut till 20 procents beskattning. Utöver det saknar vi i Sverige till skillnad mot många andra länder fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, och arvs- och gåvoskatt", säger Staffan Andersson.

Andreas Cervenka citeras (naturligtvis) också på det temat. Men sedan får jag och Föreningens auktoriserade revisorer skatteansvarige Hans Peter Larsson nyansera den bilden. Vår numera bristande reformförmåga får jag också kommentera:

Det verkar som att Sverige har tappat förmågan att kompromissa över blockgränsen, vilket gör att en del av de reformer som genomfördes på 1990-talet inte har vårdats eller följts upp som de borde. Det gäller skattereformen, det gäller pensionsreformen och det gäller friskolorna", säger välfärdsforskaren Andreas Bergh, knuten till Lunds universitet och författare till boken Den kapitalistiska välfärdsstaten.

Det fortsätter på samma tema: Bilden av Sverige som superjämställt nyanseras, den extrema sekulariseringen likaså. Karin har talat med många experter, men inte bara dem som ständigt dyker upp i nyhetsflödet.

Jag gillar texten för att den inte har något enkelt budskap. Sverigebilden varierar beroende på vad som betonas.

Är intervjuad i anrika tidningen Lundagård, som har en samtalsserie med politiskt engagerade forskare (vilket jag tycker är en utmärkt idé, och ett fenomen värt att diskutera).

Ur intervjun:

I samtalet framträder Andreas Bergh som en person med professionella och etiska principer. Han engagerar sig gärna offentligt, men avvisar och kritiserar sådant som han uppfattar som fördummande. Sådant som följer ur snabba medielogiker eller opinionsbildning utan intellektuell grund. I synnerhet kritiserar han forskare som själva dras ner i träsket.

– Det finns en tendens att också akademiker dras ner i debattnivå och fångas av en twitterdebattslogik.

Filter har följt upp sin granskning av den svenska elbilen som aldrig blev av - Uniti. Två illustrativa nyckelcitat:

Samstämmiga uppgifter beskriver ett amatörmässigt utvecklingsarbete, bland annat beställde Uniti hem en billig indisk elbil som man plockade isär för att studera hur rena basfunktioner fungerade. De komponenter man sedan behövde till sin egen prototyp var massproducerade lågprisprodukter som beställdes från kinesiska webbshoppar – exempelvis var bromssystemet egentligen avsett för släpkärror.

samt

Både Energimyndigheten och Vinnova utverkade miljonbelopp för noggrant specificerade utvecklingsprojekt. Enligt de tidigare anställda utförde Uniti inget av projekten – istället gick pengarna rakt in i företagets kassa för att betala löpande kostnader. När det blev dags att redovisa vad pengarna använts till bad Horne några i personalen att skriva falska rapporter. Detta ledde till att en anställd slog larm till den myndigheterna, och efter en revision återkrävde Energimyndigheten och Vinnova de utbetalade beloppen. Tre år senare – då skulderna nedskrivits till en fjärdedel efter Unitis rekonstruktion – väntar de fortfarande på sina pengar.

Jag är 70 sidor in i Olle Häggströms bok "Tänkande maskiner" och kan redan varmt rekommendera den, inte för att jag håller med om allt, men för att den är koncist och ärligt skriven på ett sätt som gör att åtminstone jag lockas att formulera mina invändningar när det är något jag inte riktigt håller med om. Så har det nu blivit, ty jag håller inte riktigt med Häggström när han runt sid 60 kommer in på risken att artificiell intelligens och automatisering skapar teknologisk arbetslöshet.

Häggström för en intressant diskussion som är betydligt mindre tvärsäker än mycket annat som publicerats. I korthet tycker jag dock att H. misslyckas med att förklara både att och varför det är osannolikt att varaktig teknologisk arbetslöshet uppstår i en marknadsekonomi.

H. konstaterar helt korrekt att Sveriges ekonomi framgångsrikt omvandlades från jordbrukssamhälle till industrisamhälle utan att det resulterade i ökad arbetslöshet. Men han noterar inte att denna framgång var exakt vad som kunde förväntas, och att samma sak skedde i andra länder. Ingenstans på jorden innebar övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle långvarig teknologisk arbetslöshet! (Här kan jag ha fel, men jag skjuter glatt in ett 'nästan' om någon kommer på ett bra motexempel.)

Det finns skäl att förklara närmare varför detta utfall var det förväntade, dels för att H. gör en ansats som han inte fullföljer, och dels för att det har bäring på hur vi ska se på framtiden (vad som skulle kunna kallas Häggströms 'det är annorlunda nu'-argument). H. utgår från ett exempel där spikpistolen effektiviserar det arbete som utförs av snickare med hammare. Så här lyder resonemanget:

"Ett tänkbart utfall är att den teknologiska innovationen får följden att det arbete som tidigare krāvde tre snickare nu kan göras med två, så att den tredje blir arbetslös. Men den kan också tänkas innebära att de alla tre fortsätter och kanske rentav får sällskap av en fjärde) tack vare en ökad efterfrågan på snickartjänster till följd av att köparen får mer för varje betald timme. Effektiviseringens eventuella arbetsmarknadskonsekvenser hänger alltså på hur marknaden reagerar på den nya situationen, vilket är en knivig fråga vars svar kan variera från fall till fall" (s. 62)

H. målar alltså upp en situation där effekterna av en arbetsbesparande teknik - spikpistolen - är svårbedömda och varierar från fall till fall. Men så skrala är inte våra kunskaper om hur marknadsekonomin fungerar. Det blir tydligt genom att i tanken följa alternativet när den tredje snickaren blir arbetslös lite bara lite längre än vad H gör.

Precis som H konstaterar kan snickaren bli arbetslös för att priset pressats på snickeritjänster samtidigt som konsumenterna reagerar på detta med att efterfråga mer av något annat än snickeri. Alternativt har konkurrensen varit så svag att snickeriföretagaren inte behöver sänka priset på tjänsten och därför gör ökad vinst när spikpistolen sänker kostnaderna. Men oavsett om pengarna som sparas pga spikpistolen hamnar hos konsumenterna eller hos ägaren, kommer de att användas till något - och där kommer mer arbetskraft att efterfrågas. Det finns alltså inga garanter mot att hamrande snickare blir arbetslösa pga spikpistolen, men det finns mekanismer i marknadsekonomin som gör permanent ökad arbetslöshet pga tekniska framsteg till något synnerligen osannolikt.

H. påpekar sedan (s. 63) att det är annorlunda nu, dvs att erfarenheter från övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle inte nödvändigtvis säger något om framtiden. Generellt stämmer det att framtiden inte enkelt kan extrapoleras från historien. Men det sätt på vilket situationen enligt H. är annorlunda nu, ändrar inte förväntningarna om hur tekniska framsteg påverkar arbetslösheten. H. påpekar att det numera är även intellektuella arbetsuppgifter som rationaliseras bort. Jag är inte övertygad om distinktionen som H. gör mellan fysiska, manuella och intellektuella arbetsuppgifter, men den kan accepteras här eftersom mitt argument är ett helt annat. Skälet jag gav ovan till varför vi inte bör förvänta oss att spikpistolen - eller industrialiseringen - orsakade ökad arbetslöshet, gäller nämligen intellektuella såväl som fysiska och manuella arbetsuppgifter.

Exemplet H. nämner - automatiserad journalistik - är alltså analogt med spikpistolsexemplet. Jag skulle till och med vilja hävda att det idag finns tillräckligt med empiri för att se vissa likheter mellan hur automatiserad journalistik och spikpistoler påverkat arbetsmarknaderna: Det tekniska hjälpmedlet används för att underlätta monotona arbetsuppgifter, vilket frigjort mänsklig arbetskraft för mer kreativa och intellektuellt krävande arbetsuppgifter. (Notera att jag inte menar att det alltid måste bli på detta vis. Jag fann det dock värt att påpeka att de två exempel H. väljer för att illustrera att det är annorlunda nu, uppvisar påfallande likheter.)

H. motiverar sin hållning med en upplysning som hjälpte mig att förstå hans slutsats. Han skriver:

"[...] personligen har jag svårt att tro att vi i evighet ska förmå hitta nya arbetsuppgifter där den mänskliga förmågan överstiger maskinernas" (s 63)

Även här kan jag ansluta mig till H:s bedömning vad gäller premissen, att maskiner kan komma att ha absoluta fördelar gentemot människan i de flesta (eller alla!) arbetsuppgifter. Av detta följer dock inte att människan kommer att drabbas av arbetslöshet. Det räcker nämligen att en produktionsfaktor har komparativa fördelar i produktionen för den ska att efterfrågas. I praktiken betyder detta att även om maskiner är absolut sett bättre än människor på allt, kommer det i en värld med begränsade resurser att vara effektivast att använda maskinerna till de uppgifter där de är som mest överlägsna människan, och låta människor arbeta där de är nästan lika bra som maskiner.

Slutligen vill jag invända mot H:s användande av en fabel för att illustrera och motivera sin hållning. I fabeln konverserar två hästar kring riskerna att deras position hotas av ny teknik såsom ångmaskiner och bilar. Den avslutas med påpekandet att antalet hästar i USA föll med 90 procent mellan 1915 och 1960.

Jag har inget emot fabler, men denna fabel är vilseledande. Fabelformatet och kontexten får nämligen läsaren att tro att de talande hästarna symboliserar människor. I själva verket symboliserar de verktyg, verktyg som används av människan i varierande utsträckning och på olika sätt beroende på mål och vilka andra verktyg som finns att tillgå.

Frågan som skulle besvaras var dock inte huruvida vissa verktyg - hammare, hästar eller skrivmaskiner - alltid kommer att efterfrågas. Frågan gällde huruvida arbetsbesparande tekniska framsteg skapar teknologisk arbetslöshet. För den frågan synes mig fabeln främst vara en dimridå.

H. nämner att Fabeln är tidigare berättad av Max Tegmark och Gregory Clark, så i den mån min invändning är relevant får jag väl invända mot dessa också...