Visar poster taggade lastips:

Ny (illustrerad) bok: Hjälpas åt - Om marknader och människor.

Nu är den färdig, serieboken om marknadsekonomi, tecknad av Ola Skogäng (skapare av Theos ockulta kuriositeter) med manus av undertecknad. Här kommer en sneak-preview:

Boken öppnar med att två personer kommer i samspråk på ett kafé i Stockholm (kan du se vilket??):
De gnabbas ett tag - och sedan lägger jag mig i:
Eftersom detta är en serie, rör vi oss fritt i tid och rum.
Vi tittar bland annat in på en föreläsning för länge sedan...
...diskuterar likheten mellan företag och planekonomier...
och gör studiebesök på Världsbanken:

Boken avslutas med 11 sidor lästips som också är källor till alla fakta som framkommer i samtalet.
90% är referee-granskade forskningsartiklar, resten är nyhetsartiklar, böcker, working papers och liknande.
Budskapet i boken är - som namnet antyder - att marknadsekonomin är ett sätt att hjälpas åt.
I senaste avsnittet av #berghwernberg diskuterar vi några av de oväntade fördelarna med serieformatet.
Redan i höstas gjorde BOOA en liten film med mig, kring en del av det som dryftas i boken. Finns på youtube!
Beställ boken i de vanliga boklådorna, eller direkt från förlaget!

Om tillkomsten av "The Compensation Hypothesis Revisited and Reversed" och två bonus-skatterplots

Kanske kan det kallas det kombinatorisk innovation, men jag erkänner villigt att det finns ett betydande mått av lathet i vissa av mina forskningsartiklar, där det enda jag gör är att pussla ihop andras forskning så att ett mönster blir tydligt, ett mönster som alldeles för få verkar se. Här är det senaste exemplet:

För jättelänge sedan sade någon statsvetare sade att jag borde titta på Katzenstein (1985). Det kunde vara relevant för min forskning om välfärdsstaten. Jag hade aldrig hört talas om killen. Tesen visade sig, lite tillspetsat, gå ut på att exponering mot globala marknader gör länders ekonomi så volatil att de måste utveckla välfärdsstater för att skydda sig.

Det verkade skumt, så jag lade tesen på minnet. Varje gång jag snubblat över forskning som testat någon del i teorin, sparade jag den i en särskild mapp.

Sedan var det bara att vispa ihop det hela till en liten not, som visar att om något är det tvärtom: Ekonomisk öppenhet gör inte länder mer volatila och kan t o m vara särskilt viktigt för länder med stora välfärdsstater. Artikeln är open access i Scandinavian Political Studies.

Abstract:
This note describes how research on the link between economic openness and government size has changed over time. Early interpretations suggested that countries develop welfare states to compensate for volatility caused by economic openness (the compensation hypothesis). Recent findings have cast doubts on this interpretation. For example, more open economies are on average not more volatile, and economic openness does not unambiguously increase the social security demands from voters. Some recent studies suggest that economic openness is particularly beneficial for countries with high taxes and high‐income equality. A re‐interpretation of the compensation hypothesis is thus possible: Through trade, the citizens in large welfare states enjoy some of the benefits associated with cheap labour and high wage dispersion despite their domestic economy being characterized by high real wages, high taxes and a compressed wage distribution.
Min vän och danske kollega Christian Bjørnskov skrev om artikeln på Punditokraterna, och var vänlig nog att boosta den med två punktdiagram som på landsnivå illustrerar avsaknaden av samband, först mellan offentlig konsumtion och handelsvolym...
...samt mellan handelsvolym och volatilitet:

Om kulturella skillnader i socialt lärande

Läser just nu The secret of our success (Henrich) och Humankind (Bregman). En tes i båda är att det är viktigare (för både individer och populationer) att kunna lära sig av andra (s k socialt lärande, att härma det som visat sig fungera bättre) än att själv vara smart/individuell smarthet.
Intressant nog tycks graden av socialt lärande variera mellan samhällen/kulturer. I Henrichs bok fann jag en referens till detta papper, vari i följande kan läsas:
While initially social learning was seen as informationally ‘parasitic’ [4], with social learners ‘scrounging’ information produced at some cost by asocial learners, recent models have revealed a range of conditions under which social learning can theoretically enhance the fitness of both individuals and populations [5–10]. [...]
several lines of circumstantial evidence suggest that human social learning is cross-culturally variable, with people in the West less likely to copy others than people from East Asia [24]. [...]
we provide the first direct cross-cultural East–West comparison of the adaptiveness of human social learning, with no participant-deception and with a challenging task with no intuitively obvious solution. [...] All participants completed a computer-based task to design a virtual arrowhead which is then used on a series of hunting trip [...] After participants have chosen whether to modify their arrowhead or not via asocial or social learning, they click a HUNT button to see how many calories their arrowhead yields out of 1000. [...]

Participants [sammanfattat, ej citerat]: Seventy-six British participants, 70 recent Chinese immigrants to the UK, The Hong Kong sample comprised 73 participants, The Chinese mainland sample comprised 73 participants from Chao Zhou Normal University in Chao Zhou, a relatively small city of 2.6 million inhabitants in the same province (Guangdong) as Hong Kong

Resultaten är tydliga: Kineser och kvinnor är mer benägna till social lärande. Den kulturella effekten är betydligt större än könseffekten. Ur pappret:
Despite their Chinese heritage, HK and CI participants were comparable to UK participants in their copying frequencies. We suggest that CI and HK participants have recently undergone a shift from Eastern ‘high social learning’ to Western ‘high asocial learning’ due to the increasing Westernization of China. Ur pappret:
The effect of sex was roughly half that of culture (table 1). The odds of a female participant copying in Season 1 was e0.36 = 1.43 (95% CI[1.01, 2.01]) times that of a male participant, and in Season 2 was e0.34 = 1.40 (95% CI[0.96, 2.06]) times that of a male participant. [...]
Intressant nog betedde sig Kinesiska migranter i UK inte som Kineserna i Kina, vilket får författarna att fundera:
Despite their Chinese heritage, HK and CI participants were comparable to UK participants in their copying frequencies. We suggest that CI and HK participants have recently undergone a shift from Eastern ‘high social learning’ to Western ‘high asocial learning’ due to the increasing Westernization of China
Min fundering: På populationsnivå torde det finnas en kontextberoende optimal mix av socialt och asocialt lärande. Det är alltså inte självklart att högre socialt lärande alltid är att föredra. Men poängen som jag tror att både Henrich och i viss utsträckning även Bregman vill göra är att om det bara finns några enstaka 'asociala smartingar' är det socialt lärande som gör susen på populationsnivå.
Källa: Mesoudi, Alex, Lei Chang, Keelin Murray, and Hui Jing Lu. 2014. "Higher Frequency of Social Learning in China than in the West Shows Cultural Variation in the Dynamics of Cultural Evolution." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences 282(1798). /pmc/articles/PMC4262178/?report=abstract (July 30, 2020).

Kulturskribent på 1960-talet

Det finns mycket intressant i Christian Dauns intervju med Åsa Linderborg i SvD. Fastnade bl a för denna beskrivning av hur det var att vara kulturskribent på 1960-talet:
Gunder Andersson, en Aftonbladet-kollega som har skrivit för tidningen sedan 1967, berättade nyligen för henne att på 1960-talet räckte det att skriva två bokrecensioner och två kortare texter för att kunna betala hyran, äta en bättre middag och köpa sig en ny kostym.
– Det var verkligen the golden age då. Det fanns inga budgetnedskärningar, inga sociala medier, alla hade ett eget rum.

Om marxism, likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen och problemet med gisslare

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:
  1. Likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen (och deras respektive likar).
  2. Hur kraftfull marxismen är i händerna på någon som faktiskt begriper den.
Ett nyckelcitat ur recensionen:
Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer
Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:
Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.
Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?
encrypted-tbn0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcS...