I senaste Bergh & Wernberg diskuterar vi kring en fråga som länge gnagt i mig - hur mäter vi egentligen produktivitet?

På ett plan är frågan lättbesvarad: Produktivitet avser vanligen BNP per arbetad timme eller per sysselsatt. Ibland används även förädlingsvärde per arbetad timme eller per anställd. Detta har dock ett antal implikationer, som innebär att jag inte ser skäl att oroa sig när statistiken tyder på fallande produktivitet, så länge andra indikatorer (arbetslöshet, köpkraft, hälsa och välbefinnande) ser ok ut.

I avsnittet går vi igenom följande fyra punkter:

1. Allt som gör BNP till ett trubbigt och problematiskt mått, drabbar också produktivitet som beräknas med hjälp av BNP

2. Produktivitetsmått som bygger på förädlingsvärde snedvrids av prisförändringar på inputs och outputs som orsakas av exempelvis handel och konkurrens, och som inte har med företagets/branschens produktivitet att göra. (Här är ett relaterat Econtalk m Susan Houseman om detta, men Russ är i just detta avsnitt inte på topp som intervjuare)

3. Statistik över arbetade timmar blir allt skakigare, eftersom arbetstid blivit allt svårare att definiera och mäta.

4. Även om allt ovan skulle kunna lösas, är den mesta produktivitetsstatistik ändå felaktig eftersom den bygger på priser, när den borde fånga värde (nytta, välfärd eller - för den som med viss rätta menar att de förra är väl esoteriska - konsumentöverskott).

Mer finns i en bra rapport från industrifacken skriven av Martina Aksberg.