Berghs betraktelser

Ett enkelt och illustrativt sätt att jämföra skatt på arbete för låginkomsttagare i olika länder är att gå till OECDs Taxing Wages och ändra hushållstypen till "Single person at 67% of average earnings, without child". Vi får då se den totala skattekilen (oavsett hur den fördelar sig mellan inkomstskatter och arbetsgivaravgifter, och med beaktande av olika avdrag, såsom det svenska jobbskatteavdraget. Jag föredrar att välja ett barnlöst ensamhushåll för att jämförelsen inte ska störas av familjepolitik, då många länder ger skattereduktion istället för barnbidrag.

År 2000 låg Sverige 3e högst i denna jämförelse, efter Belgien och Ungern. Sedan dess har vi haft Perssons skattereduktion för egenavgifter och Reinfeldts jobbskatteavdrag och är inte längre lika extrema. Allt jämt är dock skatten för låginkomsttagare högre i Sverige än i de flesta andra OECD-länder, och skillnaden gentemot OECD-snittet är ungefär 10 procentenheter.

I Kvartal finns en något förbryllande artikel med rubriken

Mörkertalet på arbetsmarknaden – svenskfödda största problemet

Ingressen lyder:

Till skillnad från vad som brukar framföras i debatten om självförsörjning är det inte utrikes födda som är det största problemet – utan personer födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar. När man höjer inkomstkravet för vem som klassas som förvärvsarbetande är det i den gruppen som det största mörkertalet finns.

Här blinkar en varningslampa: första meningen är en utsaga om nivåer på ett problem. Andra meningen är en utsaga om hur problemet förändras vid en definitionsförändring. Båda kan vara sanna och intressanta. Men förändringar säger inget om nivåer.

Kvartal har bett SCB räkna ut vad som händer med andel och antal förvärvsarbetande i Sverige om gränsen för att räknas som förvärvsarbetande höjs från 99 kronor till 18 000 kronor, dvs till nivån för de lägsta kollektivavtalade lönerna i Sverige för personer som fyllt 20. En bit in i texten styrks min farhåga:

Den största förändringen, både procentuellt och i absoluta tal, finns i gruppen inrikes födda med minst en inrikes född förälder. När inkomstgränsen höjs växer gruppen med 70 procent och 450 000 personer.

Det finns ingen anledning att betvivla detta. Men när en förändring är stor procentuellt beror det ofta på att värdet är litet initialt. Och att den absoluta förändringen är stor (450 000) beror kan enkelt förklaras av att gruppen inrikes födda med minst en inrikes född förälder också är stor.

Och mycket riktigt, jämförs andelar i olika grupper som inte når upp till 18 000 kronorsgränsen, ser det ut exakt som förväntat:

För övrigt är ett mörkertal är enligt Nationalencyklopedin

den andel av faktiskt inträffade företeelser, t.ex. sjukdom eller brott, som inte anmäls och därmed inte finns med i statistiken

Kvartals artikels rör således inte något mörkertal i ordets faktiska bemärkelse, eftersom alla inkomster är hämtade ur statistiken. Däremot finns det en synnerligen vilseledande rubrik och ingress.

"Alla har en personlig inflation" heter det i en ny publikation från SCB.

Där visas hur hushåll med olika konsumtionsbeteende möter olika inflation. Tre typfall får vi: En barnfamilj, ett festande singelhushåll och ett pensionärspar. De har av oklar anledning också getts årstidsnamn... Så här ser konsumtionsvikterna ut:

Dessa skillnader i konsumtionsbeteende gör att de tre typerna möter olika inflation, nästan en procentenhet skiljer mellan pensionärsparet och singeln, vars höga konsumtion av kläder driver upp inflationen.

Trots det gimmick-artade i framställningen är tilltaget berömvärt, då det visar att det ofta är missvisande att tala om "prisutvecklingen" eftersom olika varor och tjänster har olika prisutveckling, och ofta är dessa relativprisförändringar mer intressanta än hur KPI utvecklas - och säger mer om vad som händer i ekonomin.

Vid jämförelser av BNP (eller BNP/capita, BNP/sysselsatt eller snittinkomst) mellan olika länder, är det lätt att glömma bort att alla dessa mått beror både på produktivitet och arbetstid. USA ser ofta ut att vara ett rikt land, men ligger också relativt högt när det gäller hur många timmar varje sysselsatt arbetar under ett år.
Jag roade mig därför med att jämföra hur BNP per sysselsatt skiljer sig åt mellan OECD-länderna och räkna ut hur detta skulle förändras om alla länder hade samma årsarbetstid som USA (data från OECD, genomsnitt för 2015-2018):

Rangordningen av länder blir någorlunda liknande, men vissa länder - i synnerhet rika länder i Europa - har lägre BNP för att de har kortare arbetstid - men är minst lika produktiva som USA. Det syns särskilt tydligt på Sverige, Danmark och Tyskland, där den oreangea stapeln (vid USA arbetstid) är betydligt längre än den blåa.

Varför är då årsarbetstiden kortare i vissa länder?
Det beror naturligtvis på flera faktorer - kultur eller preferenser om man så vill. Men det finns också ett tydligt mönster: Länder med högre BNP per arbetad timma unnar sig att ha kortare arbetstid. Fritid är med andra ord en normal vara som de flesta vill ha mer av när de blir mer effektiva.