Berghs betraktelser

The Economist har en trevlig artikel om att global BNP i PPP-dollar har reviderats upp. Orsaken är att International Comparison Programme har dokumenterat att priser på många produkter i många länder är lägre än förra gången de kollade. Intressant nog är den extra köpkraften inte jämnt fördelad, och artikeln nämner särskilt ökningar i Indien, Kina, Ryssland och Ukraina.

Artikeln är värd att läsa av många anledningar. En är att den innehåller en enkel förklaring av vad PPP-dollar är.

Artikeln preciserar dock inte vad jag antar är en omedelbar konsekvens av de reviderade siffrorna: att den absoluta fattigdomen har sjunkit med mer än vad tidigare data angett, och att den globala ojämlikheten mellan länder har minskat (detta borde vara fallet eftersom lägre priser i Kina och Indien betyder högre köpkraft för många fattiga).

Efter lite letande kan jag bekräfta konsekvenserna för global ojämlikhet. I ett blogginlägg från Världsbanken hittade jag följande:

Andelen av den globala befolkningen som lever i ekonomier där den genomsnittliga BNP per capita ligger under det globala genomsnittet minskade från 75 procent 2017 till 56 procent 2021. [översatt]

Det är en rejäl minskning på bara 4 år! Dessutom står det följande i blogginlägget:

Gini-koefficienten mellan länder för PPP-baserad BNP per capita förbättrades under åren, från 0,486 år 2011, till 0,466 år 2017, till 0,458 år 2021. [översatt]

Blogginlägget har till och med Lorenz-kurvor:

Artikeln i The Economist nämner inte heller varför vissa priser har fallit på ett sätt som ökar köpkraften för de fattiga. Faktum är att utvecklingen bara är att vänta till följd av marknadskrafterna: Fler fattiga gör det viktigare att producera billigt och att uppfinna och producera billiga substitutvaror. Konsumtionsmönster varierar således både inom och mellan länder, vilket gör att det behövs detaljerade pris och konsumtionsdata för att göra köpkraftsjämförelser. Artikeln berör detta indirekt:

Lustigt nog illustrerar allt detta att jag och Therese Nilsson var rätt ute när vi i Southern Economic Journal år 2014 konstaterade att ojämlikhet i köpkraft sannolikt är lägre än inkomstojämlikhet just för att lägre priser i länder med hög fattigdom i viss grad motverkar fattigdomen.

De reviderade uppgifterna från Världsbanken visar att detta inte bara är en teoretisk möjlighet, det är en viktig trend som påverkar global köpkraft och fattigdom.

Se vidare

Bergh, Andreas, & Therese Nilsson. "When More Poor Means Less Poverty: On Income Inequality and Purchasing Power". Southern Economic Journal 81: 232–46.

Tidigare data från Världsbanken har indikerat att minskningen av absolut fattigdom i världen avstannade och reverserades under pandemin:

Jag har dock inte sett hur dessa siffror påverkas av köpkraftsuppdateringen som gjordes i maj 2024. Det ska bli spännande. Och visst är man nyfiken på att se hur Oxfam kommenterar dessa nya siffror?

Ur Hultkrantz kapitel i ESO 2024:2

En statlig utredning om den ekonomiska statistiken för tjugo år sedan (SOU 2002:118) kom fram till att SCB:s funktion för ekonomisk analys borde förstärkas väsentligt. [...]

Förslaget ledde till att analysfunktionen övergick under 2002 till att bli en egen enhet med eget anslag i SCB:s budget, enheten för ekonomisk analys. Enhetschefen rekryterades externt och gavs titeln chefekonom. [...] Efter några år tycks emellertid denna enhet ha fastnat i en spagatställning mellan myndighetens båda lokaliseringsorter och andra problem som primärt verkade ha orsakats av pensionsavgångar och organisationsförändringar. [...]

År 2011 fick jag därför i uppdrag av myndigheten att utreda enhetens framtid (Hultkrantz 2011). Mina intervjuer visade att många forskare och andra användare önskade en förstärkt satsning på en ekonomisk analysenhet vid SCB. [...] Tyvärr valde SCB:s dåvarande ledning att gå en annan väg och avveckla enheten. [...]

Under senare år har behovet av en sådan analysenhet inom SCB påtalats flera gånger av nationalekonomiska forskare (t.ex. Waldenström 2017). Senast har detta gjorts av en grupp forskare som var knutna till Coronakommissionens arbete (Ekholm m.fl. 2023).

Ekholm, K., Persson,T., Nordström Skans O. och Åkerman, A. (2023), "Covid-19 och svensk ekonomi: Realtidsdata som underlag för att förstå kriser", Ekonomisk Debatt 51(2), 14–24.

Hultkrantz, L. (2011), "Förslag till förändrad organisation och inriktning för SCBs ekonomiska analysenhet", PM till SCB lämnat 31 oktober 2011.

SOU 2002:118, Utveckling och förbättring av den ekonomiska statistiken, Statens offentliga utredningar.

Waldenström, D. (2017), "Vem kan leda SCB in i framtiden?". Ekonomistas.se (blogg) 2017-05-29.

Det finns en bild av att den svenska välfärdsstaten peakade 1980 och att 1980-talet var inledningen på en era av nyliberalism. Stämmer det?

Det är svårt att mäta välfärdsstatens generositet. Skatter som andel av BNP innehåller och påverkas av en massa andra faktorer. OECD har ett mått på sociala utgifter som andel av BNP som är bättre, men som fortfarande är känsligt för demografi: Om det finns många äldre kommer sociala utgifter att bli högre, men inte på grund av generositet.

Alternativet är att studera regelverken, exempelvis ersättningsnivåer men även detta kan leda fel om inte ersättningstak, kvalifikationsperioder och tidsgränser beaktas. Som tur är finns då Comparative Welfare Entitlements Project (CWEP) som innehåller detaljerad information om struktur och nivå på socialförsäkringsförmåner i 33 länder sedan 1970-talet. Ett tag saknade projektet anslag så att tidsserien tog slut en bit in på 00-talet, men nu har den uppdateras fram till 2019.

Nedan visas Sveriges generositet relativt 1980 för det totala måttet samt för delarna arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och pensioner. Tack vare Scruggs och c:o kan frågan få ett tydligt svar: 1988 och 1989 var den svenska välfärdsstaten som mest generös, åtminstone med detta mått.

Källa: Scruggs, L. A., & Ramalho Tafoya, G. (2022). Fifty years of welfare state generosity. Social Policy & Administration, 56(5), 791–807.

Från Swedbank kommer en analys av hur politiska åtgärder i budgeten påverkar skattetrycket. Det är en intressant tidsserie, som visar att det är ovanligt med borgerliga regeringar som påverkar skattekvoten uppåt, men det har vi alltså nu.

Ur rapporten:

Regeringens och Sverigedemokraternas två första budgetpropositioner har däremot innehållit åtgärder som sammantaget leder till ökade ett ökat skattetryck, allt annat lika. Huvudskälet är att den tillfälligt sänkta arbetsgivaravgiften togs bort under 2023, vilket ökar skattetrycket med cirka 0,3 procent av BNP.

Notera att det som visas i diagrammet är effekten av politiskt beslutade regelförändringar enligt regeringen, dvs finansdepartementet.

OBS: Skattekvoten kan mycket väl komma att falla framöver, och det lär regeringen i så fall framhålla. Hur går det ihop? Svaret är att på grund av vinstbeskattning och allmän progressivitet i skattesystemet, tenderar skatteintäkter som andel av BNP alltid att falla när det är lågkonjunktur (och stiga när det är högkonjunktur).

Således: Om skattekvoten skulle falla något under 2023 är det likväl så att den skulle ha fallit mer om det inte vore för regeringens åtgärder.

Här är ett intressant diagram ur PENNINGPOLITISK RAPPORT FEBRUARI 2020.

Ur rapporten:

Det görs nästan alltid någon form av kvalitetsjustering när ett prisindex beräknas. Ett konsumentprisindex syftar till att mäta "rena" prisförändringar och inte förändringar i priser som beror på att kvaliteten på en produkt förändras. Justeringar görs framför allt i samband med att produkter vars priser mäts ersätts med nya. I Sverige sker detta antingen i samband med att SCB uppdaterar konsumtionskorgen i KPI vid årsskiftet eller löpande under

året om en produkt vars pris mäts utgår ur sortimentet eller inte längre är representativ. Kvalitetsjusteringsmetoder är inte fullt ut harmoniserade mellan länder

SCB kvalitetsjusterar alltså på ett sätt som gör att hemelektronik i Sverige antas ha fallit mycket mer än i anrda EU-länder.

Nu kanske någon tänker att detta är ännu ett skäl till att det inte var motiverat att sänka räntan så mycket som Riksbanken gjorde. Formuleringarna om detta i rapporten är intressanta, och rapporten avslutas med följande ord:

Resultaten i denna fördjupning innebär inte att Riksbanken borde ha ett annat inflationsmål eller borde ha bedrivit en annan penningpolitik under 2000-talet. Den mycket expansiva penningpolitiken de senaste åren ska till exempel ses mot bakgrund av att ränteläget i omvärlden blivit väldigt lågt och att förtroendet för inflationsmålet försvagades 2010–2015. Den förda penningpolitiken har varit nödvändig för att återupprätta förtroendet för inflationsmålet.

I flera sammanhang är det dock viktigt att kunna jämföra den ekonomiska utvecklingen med omvärlden. Därför är det angeläget att det sker ytterligare internationell samordning mellan statistikmyndigheter för att harmonisera mätmetoder inom prisstatistiken.