Berghs betraktelser

I dagens DN-kolumn tar jag reda på vilka faktorer som förklarar att de svenska inkomstskillnaderna ökat. I korthet är resonemanget enkelt:

Kolumnen bygger främst på den fördelningspolitiska redogörelsen (en bilaga till statsbudgeten) från 2017.

Här syns Ginikoefficienten med och utan kapitalinkomster

För att förklara Ginikoefficientens ökning gör finansdepartementget dels egna beräkningar, dels hänvisar man till en OECD-studie av den svenska utvecklingen. Tidsperioderna för dessa studier skiljer sig något åt, men inte mycket.

Nedan visas hur olika typer av inkomster påverkat Ginikoefficientens förändring under olika tidsperioder (- betyder att inkomstslaget har hållit nere inokmstspridningen, positivt tecken betyder bidragit till ökningen). Efter 2005 har alltså lönestrukturen bidragit till att minska klyftorna.

Detta syns också om man kikar på lönespridningens utveckling över tid - den är påfallande stabil:

I OECD-studien beräknas olika strukturella faktorers bidrag till inkomstklyftorna i Sverige (för perioden 1987-2013). Här är nyckelresultaten:

Som synes förklarar strukturella faktorer 43 procent av Gini-ökningen under tidsperioden och 45 procent av ökningen i relativ fattigdom. För Gini-koefficienten är hushållsstruktur (ökad andel ensamhushåll) viktigast, följd av ålderssammansättning (ökad andel äldre). Invandring spelar liten roll (men större för den relativa fattigdomen).

OECD skriver:

Changes in the rate of marriages net of divorces will only affect inequality gradually and with a significant lag as the share of single person and single parents increases. This ratio has fallen across the OECD since the 1960s, but has fallen more quickly in Sweden, and has been significantly lower than the OECD average for more than three decades from the 1970s to the mid-2000s, except for a spike induced by proposed changes to public widows’ pensions in 1989 (Figure 2). This development has likely increased inequalities in Sweden compared to the OECD average. OECD (2011)also found household structure to be a more important factor behind increasing inequalities in Sweden than in most other countries. [...] the mechanical effect of changing structural factors can nonetheless explain more than 40% of the increase in the Gini for disposable income. Household composition accountsfor 16%, age for 11%, industry structure for 9% and immigrationfor5%, respectively.

I debatten hänvisas ofta till den procent med allra högst inkomster, de så kallade toppinkomsttagarna. Figuren nedan visar hur denna grupps inkomster domineras av kapitalinkomster, ffa reavinster.

Realiserade kapitalvinster utgör alltså huvuddelen av kapitalinkomsterna även bland topprocenten, men räntor och aktieutdelningar har dock ökat i betydelse sedan 2005.

Finansdepartementet har också beräknat hur olika transfereringar utvecklats (1995-2015) jämfört med prisutvecklingen och inkomstutvecklingen. Även om ingen transferering försämrats realt (man kan alltså köpa lika mycket eller mer för samtliga ersättningar 2015 än man kunde 1995) har alla utom en utvecklats sämre än inkomsttillväxten.

På 1990-talet var en sådan urholkning ett smidigt sätt att spara pengar för staten och justera nivåerna för att stärka arbetsincitamenten (att bådadera behövdes var ingen extrem åsikt alls). De argumenten är inte lika starka längre, och prisindexeringen skapar istället en så kallad jultomte-effekt, när politiker blir populära genom att lova höjning eller höja transfereringar som släpat efter.

I bilagan sägs dock inte hur mycket av kaptalvinsterna som kommer från bostäder, men efter lite letande och god hjälp från twitter, visade det sig vara runt 70 procent. Prisuppgången på bostäder är således den kanske enskilt viktigaste faktorn bakom de ökade inkomstskillnaderna i Sverige.

När det rapporteras om inkomstskillnader framgår det inte alltid att det är kapitalinkomster och bostadsförsäljningar som ligger bakom. Så här skrev SVT i somras:

Och de rika drar ifrån, så ser det ut nästan överallt. I 275 av 290 av landets kommuner har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 2011. I genomsnitt tjänar den rikaste procenten i varje kommun sex till nio gånger mer än medelsvensson. Mest ojämlikt är det i Danderyds kommun. Där tjänar den rikaste procenten cirka 50 gånger mer än genomsnittet och snittinkomsten för den rikaste procenten är drygt 1,7 miljoner kronor i månaden.

Det sägs ofta att Sverige har västvärldens snabbat ökande inkomstklyftor. Påståendet stämmer någorlunda om man syftar på Ginikoefficienten. Det beror såklart en del på vilken period som studeras, men i både OECDs statistik och Eurostats är det ofta Bulgarien, Ungern eller Litauen som toppar följt av Sverige, Danmark eller Nederländerna. Men Sverige är också ett av de länder där bostadspriserna ökat mest enligt OCED-statistiken.

En rolig uppsatsidé för en kandidat eller magisteruppsats vore att undersöka om det finns ett samband på landsnivå mellan Gini och toppinkomster å ena sidan, och å andra sidan bostadsprisernas utveckling.

Ett resonemang som inte mer än antyddes i min text är att inkomstskillnaderna blir större pga av att hela reavinsten registreras just vid försäljningstillfället, och det är snudd på en bokföringsteknisk/skatteteknisk detalj. På twitter påpekade Christian Holmström detta:

Vill man läsa mer om Box-modellen, rekommenderas Sven Olof Lodins artiklar om detta i Ekonomisk Debatt alt ESO-rapporten med det festliga namnet Yes box!

Slutligen har såklart Martin Jordö rätt: Det finns andra sätt att kyla av bostadsmarknaden, såsom återinförd statlig fastighetsskatt och sänkning av ränteavdragen.