Radikal Nyansering - ett försök att nyansera samhällsdebatten med korta youtube-filmer.

Tack vare Ohlininstitutet och de duktiga filmmakarna BOOA har jag nu sjösatt ett litet experiment: Korta youtube-filmer som nyanserar samhällsdebatten i olika frågor.
Hittills har filmerna tagit upp följande:

Varför gör jag detta? Svaret är att jag vill testa om det går att få nyansering i videoformat att funka. Kommer folk att titta? Kan tittare ta till sig budskap som inte är entydigt för eller emot en viss åsikt?
Hittills är jag försiktigt positiv: De första filmerna har snabbt nått över 2000 visningar, och vi har fått positiv feedback.
Men det har varit särskilt intressant att se reaktioner på filmen om vinster i skolan. I filmen problematiseras argumentet 'Man får ju göra vinst på pennor och kollegieblock - varför ska man då inte få göra vinst på att driva skola'.
Någon har reagerat på att argumentet och dumt - och missar att filmens syfte är att problematisera argumentet.
Andra konstaterar att jag kritiserar ett argument för vinster i välfärden - och drar slutsatsen att jag är emot vinster (trots att jag i slutet av filmen säger att det beror på hur vinsterna har uppstått).
Dessa reaktioner är lärorika. Jag tror att det är ett vanligt misstag i samhällsdebatten att debattörer som gillar X argumenterar som om alla argument för X är bra argument. Som om X blir mer övertygande ju fler argument för X som läggs fram.
Det är en villfarelse. Ett enda kraftfullt argument för X väger tyngre än 10 svaga argument för X.
Således ska kritik av dåliga argument för X inte tolkas som kritik av X. Det kan till och med vara så att X får en starkare ställning genom att dåliga argument för X kritiseras.
Det gäller oavsett om X är basinkomst eller vinster i välfärden - eller något annat.
Experimentet med nyansering kommer att pågå ett tag till. I nästa film diskuteras idén om bilfria städer (!).

När var den svenska välfärdsstaten som mest generös?

Det finns en bild av att den svenska välfärdsstaten peakade 1980 och att 1980-talet var inledningen på en era av nyliberalism. Stämmer det?
Det är svårt att mäta välfärdsstatens generositet. Skatter som andel av BNP innehåller och påverkas av en massa andra faktorer. OECD har ett mått på sociala utgifter som andel av BNP som är bättre, men som fortfarande är känsligt för demografi: Om det finns många äldre kommer sociala utgifter att bli högre, men inte på grund av generositet.
Alternativet är att studera regelverken, exempelvis ersättningsnivåer men även detta kan leda fel om inte ersättningstak, kvalifikationsperioder och tidsgränser beaktas. Som tur är finns då Comparative Welfare Entitlements Project (CWEP) som innehåller detaljerad information om struktur och nivå på socialförsäkringsförmåner i 33 länder sedan 1970-talet. Ett tag saknade projektet anslag så att tidsserien tog slut en bit in på 00-talet, men nu har den uppdateras fram till 2019.

Nedan visas Sveriges generositet relativt 1980 för det totala måttet samt för delarna arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och pensioner. Tack vare Scruggs och c:o kan frågan få ett tydligt svar: 1988 och 1989 var den svenska välfärdsstaten som mest generös, åtminstone med detta mått.

Källa: Scruggs, L. A., & Ramalho Tafoya, G. (2022). Fifty years of welfare state generosity. Social Policy & Administration, 56(5), 791–807.

Radikal Nyansering

Går det att i korta youtubevideos nyansera samhällsdebatten i polariserade frågor? Det är nog inte helt lätt, men jag har bidragit till att det nu görs ett försök.
Tack vare medel från Ohlininstitutet och filmkunnande från Booa (som jag lärde känna när de filmade mig i sommarstugan) finns det nu fyra filmer om olika polariserade ämnen, där syftet med filmen är att nyansera debatten och visa att det finns vettiga argument på båda sidor.
I första filmen dryftas två ämnen: Trickle down economics och sociala konstruktioner. Like & subscribe, som kidsen säger!

Mer om incitamenten för outreach och samverkan

En av de förklaringar till Sveriges minskade reformförmåga som jag och Gissur Erlingsson diskuterar i vår skrift "Vad hände med Sveriges reformförmåga?" är förändringar inom akademin: Mer fokus på på internationella toppubliceringar och mindre fokus på svensk samhällsdebatt och svenska utredningar.
Ett tecken på att vi kanske inte var helt fel ute är dagens debattartikel i DN: "Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen" är rubriken.
Ur ingressen:
Samhällsvetenskaplig forskning som betalas av skattemedel ska rimligen vara till gagn för samhället. Men samverkan med myndigheter och politik är inget som gynnar karriären, det är publicering i internationella tidskrifter som gäller. Och där väger specifikt svenska problem lätt
Ur artikeln:
En övergripande observation är att en allt snävare tolkning av excellens och internationalisering riskerar att gå ut över att samhällsvetenskapliga forskningsresultat kommer till praktisk användning. ... Problemet är att samverkan inte lönar sig tillräckligt karriärmässigt. Vid tjänstetillsättningar och befordringar väger samverkan lätt eller inte alls. Utslagsgivande i den hårda konkurrensen är i stället många artiklar i de allra mest prestigefyllda internationella tidskrifterna.
Även en annan av mina käpphästar formuleras väl i artikeln. Här beskrivs exempelvis något som dyftades i poddavsnittet Kausalitets och kontrollgruppsnormen:
En tredje potentiell nackdel med alltför stort fokus på internationella publiceringar är att tillgången på data kan styra vad det forskas på. Ibland kan forskning om komplexa samhällsrelevanta frågor få stå tillbaka för mer perifera eller konstruerade problem bara för att data finns för det senare.
och här gör författarna ungefär samma analys som när jag skrev Under strecket om fuskskandalen vid Harvard Business School (även den dryftad i ett poddavsnitt)
Publiceringspressen innebär också att incitamenten att hitta samband och resultat även där det inte finns några ökar, vilket kan bidra till bristande forskningsetik och – i värsta fall – fusk.
Finns det ett mot-narrativ? Pja, de fyra författarna är samtliga från ESO (expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), och skulle därför kunna sägas tala i egen sak. Men det viktigaste motnarrativet är nog att trenden trots allt går åt rätt håll. Jämfört med när jag var doktorand uppmärksammas och uppmuntras samverkan allt mer.

Leder skärpta kapitaltäckningskrav till ett mer robust banksystem?

What happened to those stringent capital adequacy stress tests that would spot and fix troubled banks well before they began to fail?
In short, Dodd-Frank was based on a misconception. It fundamentally works by limiting the amount banks can borrow without equity backstops. But you can’t be a little bit leveraged any more than you can be a little bit pregnant. The stress tests in their most stringent form assumed that 15 percent bank capital would be more than adequate. This means a bank can borrow $1 and invest 85 cents of it at risk. Consequently, if the bank suffers a 15 percent or greater loss on its assets, the bank is broke.