Visar poster taggade fattigdom:

Vad har decil 1 och 10 gemensamt och varför? Om reala inkomster 1995-2013

Nedan visas den reala utvecklingen av disponibla inkomster per konsumtionsenhet 1995-2013 (data från SCB) omgjorda till ett index där 100 motsvarar decil 5 år 1995. Det är ingen nyhet att trenden är positiv för alla decilgrupper, och att de översta 10 procenten har dragit ifrån (vilket till stor del beror på kapitalinkomster).
Diagrammet visar att decil 1 och decil 10 har en sak gemensamt, som skiljer dessa från den breda medelklassen: De decilerna påverkas märkbart negativt när ekonomin går dåligt. Lågkonjunkturen 1998, IT-bubblan och den globala finanskrisen ger hack i dessa kurvor. För decil 2 till 7 stiger däremot den genomsnittliga disponibla inkomsten faktiskt även under dessa lågkonjunkturer.

Vad beror detta på? Delvis är det en matematisk nödvändighet att kurvorna för översta och lägsta decilen reagerar annorlunda på konjunkturen. När vi ser en bild av detta slag är det lätt att (helt korrekt) tänka på decilerna som grupper av personer, men glömma bort att gruppsammansättningen varierar från år till år.

Antag exempelvis att alla i befolkningen sitter på en kapitalvinst av något slag, men realiserar den vid olika tillfällen. Det år då tillgången säljs, hamnar personen i den översta decilen. Om många säljer samma år, får vi de toppar som syns i figuren (år 2000 är ett uppenbart exempel).

Om det finns en given mängd aktieägare som tjänar mer och mer på sina aktier skulle d10-kurvan stiga brant - ungefär som den gör. Men om allt fler i befolkningen äger aktier som de tjänar pengar på skulle den också se ut ungefär som den gör.

En motsvarande förklaring gäller decil 1. En viktig förklaring till att den kurvan hackar neråt vid lågkonjunkturerna är att gruppens sammansättning förändras när färre får jobb och fler får sparken.

Det svåra med att tolka en bild som den ovan, är således att divergensen till viss del är en matematisk nödvändighet som kan vara normativt oproblematisk (i betydelsen att den skulle kunna se likadan ut i jämlikt samhälle där det enda som skiljer människor åt är när de blir arbetslösa och när de säljer sin bostad). Dels är utseendet en konsekvens av normativt problematiska skillnader som att vissa löper större risk att bli av med jobbet, andra saknar helt jobb alls, några har aldrig ägt en bostad som kan säljas - osv.

Med statistik som följer decilgrupper snarare än människor över tiden, är det med andra ord svårt att veta hur nöjd eller missnöjd man ska vara med den utveckling figuren visar.

Varför är statistik på långvarig fattigdom så sällsynt?

I "Social rapport 2010" finns ett intressant kapitel av Jan O. Jonsson, Carina Mood och Erik Bihagen (samtliga på SOFI), med rubriken "Fattigdomens förändring, utbredning och dynamik"
Vi vet att den relativa fattigdomen ökat och att den absoluta fattigdomen minskat, men i detta kapitel försöker författarna slå fast i vilken utsträckning fattiga lämnar fattigdomen någorlunda snabbt, och hur denna uppåtrörlighet har förändrats över tiden.
De diskuterar olika sätt att mäta detta, och figuren nedan visar ett av de många intressanta diagrammen i kapitlet. Det visar hur den långvariga absoluta fattigdomen utvecklats 1994-2003. Med långvarig menas fattig minst 5 år. Nivån är 1985 års socialbidragsnivå uppräknad med inflationen.
Figuren visar att när 90-talskrisen väl klingade ut, minskade den långvariga fattigdomen över hela befolkningen. Den ökade ojämlikheten på årsbasis kombinerades alltså med att allt färre var långvarigt fattiga. Det är nog inte bara jag som tycker att en given nivå på inkomstspridningen är mindre problematisk om de fattiga snabbt får ökade inkomster.

Eftersom kurvorna mäter fattigdomsepisoder slutar de vid 2003. Används endast ett tillbakablickande mått visas i kapitlet att den fallande trenden tycks gälla fram till 2007.
Författarna skriver:
Det förtjänar också att under- strykas att den långvariga episodfattigdomen visserligen minskar, men är omfattande. Att ungefär 40 procent av alla som är fattiga ett givet år befinner sig i en fattigdomsepisod som varat eller kommer att vara i fem år eller mer, visar att fattigdomen i Sverige domineras av långvarigt fattiga. Samtidigt flödar hälften av alla som någon gång blir fattiga ut redan efter ett år. Bilden kan tyckas motsägelsefull, men är likväl en korrekt beskrivning av verkligheten. (s. 109)

Vad har hänt de senaste åren? Det vet jag inte. Någon senare "Social rapport" har inte getts ut. Uppdraget att ge ut denna publikation har flyttats från Socialstyrelsen till Folkhälsomyndigheten, men det är oklart om det kommer fler och om de kommer att följa upp statistiken över långvarig fattigdom (jag har mailat och frågat).
Som jag noterat i en Svd-krönika gjordes i en av de sista alliansbudgetarna en beräkning som tyder på att uppåtrörligheten minskat - men detta mått är inte jämförbart med måttet i Social rapport.
Författarna skriver:
Den långvariga fattigdomen är kanske den socialpolitiskt viktigaste frågan när det gäller ekonomiska problem.
Jag instämmer. Så varför tas det inte fram standardiserad statistik på långvarig fattigdom varje år?

Uppdatering:
Fick svar på mitt mail. Farhågor besannade:
Tack för visat intresse.
Jag är mycket ledsen men vår myndighet har aldrig fått uppdraget att arbeta vidare med uppgiften. Jag förstår nu att det står något annat på Socialstyrelsens hemsida och det är verkligen olyckligt. Vi ska naturligtvis se till att denna information korrigeras så snabbt som möjligt.
Hälsningar