Berghs betraktelser

Nyligen skrev tre statsvetare på DN-debatt (Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein) och förordade forskning om korruption i Sverige. De misstänker att valfrihetsreformer och invandring har gett Sverige korruption på Italiensk nivå. Det står naturligtvis var och en fritt att spekulera och forska kring detta. Men då jag under lång tid var inblandad i flera forskningsprojekt om korruption i svenska kommuner (finansierat av Vetenskapsrådet), vill jag framhålla att ämnet är långt ifrån obeforskat och att det finns en hel del som vi faktiskt tror oss veta, till stora delar på basis av kvantitativ forskning:

Korruption är inte relaterat till storleken på den offentliga sektorn, men däremot till dess organisationsstruktur. Flera studier i jämförbara länder har kvantitativt kopplat till korruption till administrativ komplexitet, och i Sverige påvisade vi ett kausalt samband från antal kommunfullmäktigeledamöter till korruptionsproblem (mätt med hjälp av anonyma utsagor från kommunens topptjänstemän och -politiker). Det kausala sambandet kan identifieras tack vare att kommunallagen tvingar kommuner med viss befolkningsstorlek att ha fler mandat i kommunfullmäktige, vilket tillåter jämförelse av kommuner som är snarlika förutom att vissa pga marginellt högre befolkning måste ha ytterligare 10 mandat i fullmäktige.

Mekanismen bakom sambandet är svårare att identifiera, men en bra kandidat är att fler politiker försvårar granskning ger ökade möjligheter för politiker att gömma sig i mängden. Denna mekanism styrks också av slutsats två, nämligen att…

Vi samlade in data på tidningars lokalredaktioner och kunde konstatera att korruptionen faktiskt är lägre där sådana är närvarande. Det är i linje med en vanligt förekommande hypotes inom korruptionsforskningen, nämligen att vetskapen om att det finns en risk för granskning och publicitet dämpar viljan att ägna sig åt oegentligheter. En följd av detta resultat är att nedmonteringen av lokaljournalistiken är problematisk ur ett korruptionsperspektiv. De rapporter som kommit på senare tid om att kommuner rekryterar kommunikatörer bland journalister är i våra ögon också problematiskt och tarvar mer forskning. Vi (liksom flera andra) har också påpekat att den kommunala revisionen tyvärr är tämligen tandlös. Slutligen, finns ett tredje resultat som är kvantitativt intressant:

Tidigt i projektet identifierade vi zoner där vanliga granskningsmekanismer fungerar sämre som farozoner för korruptionsproblem. För kommunala bolag lyser i den bemärkelsen två specifika varningslampor: Dels är bilden vanlig att bolag inte ska vara arenor för partipolitik, i betydelsen att oppositionen granskar majoritetens förehavanden. I stället uppstår en konsensuskultur där alla oavsett partifärg ska arbeta för bolagets eller kommunens bästa. En annan varningslampa är att bolag inte granskas på samma sätt som politik och förvaltning, bland annat för att kommunala bolag under lång tid inte lydde under offentlighetsprincipen.

Påfallande ofta när korruptionsskandaler avslöjas är de inblandande paffa: De tyckte inte att de gjorde något fel, tills de fick läsa om sig själva i tidningen. Då har det skett en successiv normglidning, där människor på olika sätt har rättfärdigat sitt beteende för sig själva, och inte har behövt rättfärdiga det för särskilt många andra. En aktiv debatt om korruptionsfarozoner, extern granskning och arbetsrotation är olika sätt att motverka denna normglidning. Jag utvecklade detta en smula i en DN-kolumn.

Bergh, A., Erlingsson, G. & Wittberg, E. 2021. What happens when municipalities run corporations? Empirical evidence from 290 Swedish municipalities. Local Government Studies.

Bergh, A., Fink, G., & Öhrvall, R. 2017. More politicians, more corruption: evidence from Swedish municipalities. Public Choice.

Erlingsson, G. O., A. Bergh, and M. Sjölin. 2008. "Public Corruption in Swedish Municipalities - Trouble Looming on the Horizon? Local Government Studies

Vi var också hyfsat tidiga med att få ut en antologi om korruption i Sverige (2010). Den sålde inget vidare, kanske för att det ansågs en smula apart att tala om korruption i Sverige.

I somras (21 juli) hade Sydsvenskan en artikel (skriven av Dusan Marinkovic) med rubriken "Förbjudet att parkera elsparkcykel i utsatta områden". Ingressen inleddes

"Elsparkcykelföretagen klassar Rosengård, Holma och Kroksbäck som no go–zoner."

Nyheten är att vissa utsatta områden i Malmö hör till de områden som är GPS-låsta i elsparkcykelföretagens appar. GPS-låsning innebär att appen med vilken cykeln hyrs känner av var du befinner dig och automatiskt sänker hastighet eller omöjliggör parkering i vissa områden.

Det företag som funnits längst i Malmö är Voi. Enligt news desk managern Tobias Persson vill företaget kunna erbjuda sin tjänst till alla. På frågan om varför deras tjänst inte är tillgänglig för människor i utsatta områden skriver han såhär:

"Vi har tidigare haft verksamhet i både Rosengård och Holma men beslutat att stänga ner på grund av incidenter som skett vid upprepade tillfällen i dessa områden. Vi har haft medarbetare och tredjeparts-leverantörer som har blivit hotade, vilket har lett oss till beslutet stänga ner tjänsten i dessa områden [...]

1. Det företag som funnits längst i Malmö är Lime, inte Voi (vilket hävdas i artikeln). Detta kan verifieras med en enkel sökning:

2. När fenomenet elsparkcyklar var nytt slogs jag av att det gick utmärkt att parkera och cykla i Rosengård - bland annat för att jag sedan tidigare konstaterat att Malmö Stads eget hyrcykelsystem inte placerade ett enda cykelställ i Rosengård.

Jag dokumenterade detta genom att ta en skärmbild på var kommunens hyrcykelställ finns (den röda cirkeln visar Rosengård, där det är helt tomt):

...och jämförde denna med var det fanns Lime:

Båda bilderna ovan kom för övrigt med i min seriebok, som ett av flera exempel på att man inte självklart bör förvänta sig att det offentliga värnar resurssvaga grupper mer eller bättre än marknaden. Jag vidhåller den poängen: Nog är det mer anmärkningsvärt att kommunen betraktar Rosengård som en "no go-zon" än att privata företag efter hot och incidenter lämnar området? Till stadens försvar ska dock sägas att systemet efter fem år expanderades till bl a Rosengård.

3. Artikeln verkar tyvärr sakna förklarande ambitioner. Betrakta exempelvis följande passage:

En tänkande läsare kan här lätt misstänka de som "kaosar" möjligen inte först har registrerat sig i företagets app, och att lösningen att "banna deras konto" därför inte är så självklar som Selma och Faisa tycks tro. Varken de eller något av företagen får några följdfrågor, vilket gör att denna eventuella lösning blir hängande i luften.

4. Användandet av begreppet "no go-zon" när det gäller GPS-låsning av elsparkcyklar är helt orimlig. Sydsvenskan borde stå över denna typ av effektsökande journalistik.

Genom att spela in ljud på en massa olika platser skulle Malmö Stad ta fram stadens ljudidentitet. Gullers grupp utförde uppdraget i tre faser till en total kostnad av 364 000 kronor. [SVT januari 2019]

Fast det blev 485 000. Och ljudfilerna används inte så mycket. [Expressen december 2020]

Men Malmös kommunikationsdirektör har nu fått ett nytt jobb på Gullers grupp. Varför han slutar på Malmö stad?

"saker mognar och faller ut på olika sätt. Jag har stött på Gullers på yrkets vägnar." säger han till Dagens Opinion i februari 2021.

Efter det stora inlägget om kommunala bolag hörde ingen mindre än Jan Jörnmark av sig och uppmärksammade mig på hans skrift Göteborg - berättelsen om staden som blev en räknesnurra. Här kan man bland mycket annat läsa följande:

Det som hände kring bolaget Lynx Promotions och upphandlingen av tjänster till Friidrotts-VM är faktiskt värt att uppmärksamma idag, trots att det snart gått 23 år. [...] Lynx hade skapats av privata entreprenörer för att sälja olika former av leksaker och promotion-artiklar i samband med VM i friidrott som avhölls i staden 1995. [...]. I ett obegripligt avtal tog det kommunala bolaget hela risken för ett samägt bolag, samtidigt som de privata entreprenörer som startat det också lyfte mycket höga löner i det kommunalt finansierade bolaget. Under 1996 kunde de kommunala förlusterna för VM-maskoten summeras till minst tio miljoner. Till det kom en hel serie lika märkliga upphandlingar av elektronik, videoväggar och mikrofoner till arenan. Priserna som hade betalats – med hjälp av en konsult som hade knytningar till det säljande bolaget – låg till och med över butikspriserna för motsvarande produkter. Stora internationella leverantörer som Panasonic valdes däremot bort.

Under 1996 och 1997 fick nu Framtiden [det kommunala bostadsbolaget] ta på sig både Lynx och Scandinaviums övriga dåliga affärer, vilket orsakade bostadsbolaget förluster i häradet 50 miljoner. Det som var uppenbart under de två åren var att förlustarrangemangen fortsatte, både därför att det blev allt dyrare att locka till sig arrangemang och därför att publikutfallet ständigt hamnade under prognoserna i samband med stortävlingarna.

---

samt en artikel från Kanada om varför de startas:

the creation of public corporations is not associated with pressures on public finances or favored by right-wing governments. Our main finding is that the creation of public corporations is mainly associated with administrative capacity. Our results suggest that corporatization may be more a pragmatic exercise in state-building than an ideological or New Public Management (NPM)-driven project, but that its cost or complexity may make it more accessible to larger administrations.