Berghs betraktelser

I somras (21 juli) hade Sydsvenskan en artikel (skriven av Dusan Marinkovic) med rubriken "Förbjudet att parkera elsparkcykel i utsatta områden". Ingressen inleddes

"Elsparkcykelföretagen klassar Rosengård, Holma och Kroksbäck som no go–zoner."

Nyheten är att vissa utsatta områden i Malmö hör till de områden som är GPS-låsta i elsparkcykelföretagens appar. GPS-låsning innebär att appen med vilken cykeln hyrs känner av var du befinner dig och automatiskt sänker hastighet eller omöjliggör parkering i vissa områden.

Det företag som funnits längst i Malmö är Voi. Enligt news desk managern Tobias Persson vill företaget kunna erbjuda sin tjänst till alla. På frågan om varför deras tjänst inte är tillgänglig för människor i utsatta områden skriver han såhär:

"Vi har tidigare haft verksamhet i både Rosengård och Holma men beslutat att stänga ner på grund av incidenter som skett vid upprepade tillfällen i dessa områden. Vi har haft medarbetare och tredjeparts-leverantörer som har blivit hotade, vilket har lett oss till beslutet stänga ner tjänsten i dessa områden [...]

1. Det företag som funnits längst i Malmö är Lime, inte Voi (vilket hävdas i artikeln). Detta kan verifieras med en enkel sökning:

2. När fenomenet elsparkcyklar var nytt slogs jag av att det gick utmärkt att parkera och cykla i Rosengård - bland annat för att jag sedan tidigare konstaterat att Malmö Stads eget hyrcykelsystem inte placerade ett enda cykelställ i Rosengård.

Jag dokumenterade detta genom att ta en skärmbild på var kommunens hyrcykelställ finns (den röda cirkeln visar Rosengård, där det är helt tomt):

...och jämförde denna med var det fanns Lime:

Båda bilderna ovan kom för övrigt med i min seriebok, som ett av flera exempel på att man inte självklart bör förvänta sig att det offentliga värnar resurssvaga grupper mer eller bättre än marknaden. Jag vidhåller den poängen: Nog är det mer anmärkningsvärt att kommunen betraktar Rosengård som en "no go-zon" än att privata företag efter hot och incidenter lämnar området? Till stadens försvar ska dock sägas att systemet efter fem år expanderades till bl a Rosengård.

3. Artikeln verkar tyvärr sakna förklarande ambitioner. Betrakta exempelvis följande passage:

En tänkande läsare kan här lätt misstänka de som "kaosar" möjligen inte först har registrerat sig i företagets app, och att lösningen att "banna deras konto" därför inte är så självklar som Selma och Faisa tycks tro. Varken de eller något av företagen får några följdfrågor, vilket gör att denna eventuella lösning blir hängande i luften.

4. Användandet av begreppet "no go-zon" när det gäller GPS-låsning av elsparkcyklar är helt orimlig. Sydsvenskan borde stå över denna typ av effektsökande journalistik.

Genom att spela in ljud på en massa olika platser skulle Malmö Stad ta fram stadens ljudidentitet. Gullers grupp utförde uppdraget i tre faser till en total kostnad av 364 000 kronor. [SVT januari 2019]

Fast det blev 485 000. Och ljudfilerna används inte så mycket. [Expressen december 2020]

Men Malmös kommunikationsdirektör har nu fått ett nytt jobb på Gullers grupp. Varför han slutar på Malmö stad?

"saker mognar och faller ut på olika sätt. Jag har stött på Gullers på yrkets vägnar." säger han till Dagens Opinion i februari 2021.

Efter det stora inlägget om kommunala bolag hörde ingen mindre än Jan Jörnmark av sig och uppmärksammade mig på hans skrift Göteborg - berättelsen om staden som blev en räknesnurra. Här kan man bland mycket annat läsa följande:

Det som hände kring bolaget Lynx Promotions och upphandlingen av tjänster till Friidrotts-VM är faktiskt värt att uppmärksamma idag, trots att det snart gått 23 år. [...] Lynx hade skapats av privata entreprenörer för att sälja olika former av leksaker och promotion-artiklar i samband med VM i friidrott som avhölls i staden 1995. [...]. I ett obegripligt avtal tog det kommunala bolaget hela risken för ett samägt bolag, samtidigt som de privata entreprenörer som startat det också lyfte mycket höga löner i det kommunalt finansierade bolaget. Under 1996 kunde de kommunala förlusterna för VM-maskoten summeras till minst tio miljoner. Till det kom en hel serie lika märkliga upphandlingar av elektronik, videoväggar och mikrofoner till arenan. Priserna som hade betalats – med hjälp av en konsult som hade knytningar till det säljande bolaget – låg till och med över butikspriserna för motsvarande produkter. Stora internationella leverantörer som Panasonic valdes däremot bort.

Under 1996 och 1997 fick nu Framtiden [det kommunala bostadsbolaget] ta på sig både Lynx och Scandinaviums övriga dåliga affärer, vilket orsakade bostadsbolaget förluster i häradet 50 miljoner. Det som var uppenbart under de två åren var att förlustarrangemangen fortsatte, både därför att det blev allt dyrare att locka till sig arrangemang och därför att publikutfallet ständigt hamnade under prognoserna i samband med stortävlingarna.

---

samt en artikel från Kanada om varför de startas:

the creation of public corporations is not associated with pressures on public finances or favored by right-wing governments. Our main finding is that the creation of public corporations is mainly associated with administrative capacity. Our results suggest that corporatization may be more a pragmatic exercise in state-building than an ideological or New Public Management (NPM)-driven project, but that its cost or complexity may make it more accessible to larger administrations.

I senaste Ekonomisk Debatt skriver jag och Gissur Erlingsson om riskerna med kommunal tillväxtpolitik. Vi konstaterar att åtgärder ofta motiveras med att de är tillväxtfrämjande, utan att det preciseras på vilket sätt: Är det produktivitet, totala inkomster, inkomster per capita eller något annat som ska fås att växa?

Vi konstaterar också att åtgärder som vidtas inom den lokala tillväxtpolitiken i olika kommuner kan vara komplementära (när åtgärder i en kommun underlättar även för andra kommuner) eller substitut (när kommunerna konkurrerar med varandra i ett nollsummespel).

Dessutom påpekar vi att en del så kallad platsmarknadsföring i kommunerna sker genom att kommunala bolag ägnar sig åt sponsring av exempelvis idrottslag, och det det är oklart både vad kommunerna gör och vad de får göra på det området.

Vi skrev även en Perspektiv-artikel i Dagens Samhälle, med rubriken

Kommunal marknadsföring blir lätt skatteslöseri

På denna artikel svarade "platsstrategen och Heart Directorn" Michael Nilsson:

I en marknadsekonomi är det knappast den enskilda kommunens uppgift att skapa samhällsekonomiska vinster för Sverige som helhet, och dessutom är det fel att framställa kommunala ambitioner som konkurrens om en ändlig resurs. Kanske beror det på att artikelförfattarna bara räknar befolkningens huvuden och inte ser till deras hjärtan. [...] Smarta kommuner inser att tillväxt inte bara handlar om att inspirera till inflyttning utan att också stävja utflyttning.

Han avslutar:

Som platsstrateg har jag bidragit till att skapa goda strategiska förutsättningar för kommunal tillväxt från Hudiksvall i norr till Malmö i söder. I Söderhamn vände vi en negativ befolkningstrend som pågått i 21 år. I Danmark fick jag en inbjudan att som ensam svensk delta i den nationella varumärkesprocessen, Branding Danmark (danskarna gillar konsulter som kan visa resultat).

Vi svarade:

Det är utmärkt om kommuner siktar på att ha korta handläggningstider, smarta trafiklösningar, kvalitet i välfärden och nolltolerans mot korruption. Däremot är det problematiskt om kommuner lägger mycket resurser på att slåss om en begränsad resurs, såsom uppmärksamhet på sociala medier, flyttströmmar eller utlokalisering av statliga verk. [...] Vad smarta kommuner faktiskt bör inse är att tillväxt ytterst är en fråga om produktivitet: att göra rätt saker på rätt sätt. Det främjas bland annat av faktorerna vi nämnde ovan, och konkurrens i dessa dimensioner är inte ett nollsummespel.

Nu till det riktigt intressanta: Jag har skrivit om detta tidigare (med ett fokus på kommunernas strävan efter befolkningstillväxt) och även då fått svar från samma person. Då skrev han:

Bergh förordar att kommuner ägnar sig åt SOVA, det vill säga Skola, Omsorg, Vård och Allmän skötsel. Själv ser jag mest fördelar med att kommuner skapar egen tillväxt

Denna syn på kommuner som fokuserar på kärnverksamheterna är problematisk, för att inte säga hånfull mot de kommuner som fokuserar på just vad de ska fokusera på: välfärd för kommuninvånarna.

Expressen ställer flera berättigade frågor på temat varför Göteborg stads parkeringsbolag behöver en ledarskapscoach som flygs in från USA:

En av konsulterna är den amerikanska ledarskapscoachen Maria Nemeth, som GT tidigare i veckan kunde avslöja fått flygresor, första klass-biljetter och hotellnätter betalade för både sig själv och sin sambo, tillika assistent. I strid med både stadens centrala avtal och resepolicy.

[...] När GT ställer frågor om hennes [Maria Nemeths] relation till Parkeringsbolagets vd Maria Stenström avslutar hon intervjun och går in i kontorsbyggnaden.

Tyvärr är journalister dåliga på att ställa den mest fundamentala frågan, förmodligen för att man helt enkelt inte tänker på det:

Varför måste Göteborg alls ha ett parkeringsbolag?

Det finns redan en omfattande kommunal förvaltning med demokratisk struktur för att hantera kommunala angelägenheter. Kommunala bolag är en hybrid mellan denna demokratiska förvaltning och det privata näringslivet, med den egenheten att varken politikens eller marknadens kontrollmekanismer kan förväntas fungera väl.

Det är således ingen slump att det dyker upp den här typen av affärer i kommunala bolag. Jag och några forskarkollegor skriver mer om detta i en nyutkommen artikel i Public Integrity.

Ur abstract:

The market-inspired reforms of New Public Management have been particularly pronounced in Swedish local government. Notably, municipally owned enterprises (MOEs) have rapidly grown in numbers. Principal-agent theory gives rise to the hypothesis that the massive introduction of MOEs has impacted negatively on the conditions for accountability in Swedish local government.