I Svtdebatt diskuterades nyligen problematiken kopplad till tiggare som tältar på privat mark utan markägarens tillstånd. Kristdemokraten Erik Slottner talade sig varm för äganderätten, liberalen Aaron Israelsson poängterade att kommunen enligt socialtjänstlagen ska ge nödhjälp även till icke-medborgare, och en moderat (som jag ännu inte kunnat identifiera, var har programmet en presentation av deltagarna?) inskärpte principen om likhet inför lagen.
Diskussionen var intensiv, men i dessa sakfrågor hade alla tre rätt rörande vilka regler som formellt sett gäller i Sverige (rörande socialtjänstlagen, se dessa riktlinjer från Socialstyrelsen). Även strikt normativt är det lätt att finna något tilltalande i principen om likhet inför lagen, i äganderätten och i tanken att kommunen bör avhjälpa akuta nödsituationer som uppstår i kommunen.
Den intressanta frågan är således huruvida det finns några handlingsalternativ som inte hamnar i konflikt med någon av dessa tre principer. Eftersom de två första principerna kan göras väldigt konkreta, medan definitionen av att avhjälpa en akut nödsituation är mer vag, kan frågan omformuleras:
Vilka - om några - handlingsalternativ har en kommun för att avhjälpa en akut nödsituation förutsatt att äganderätt och likhet inför lagen ska respekteras?
Problemet kan illustreras schematiskt:
A: handlingar förenliga med äganderätt, som exempelvis innebär att markägare inte ska behöva acceptera oönskade bosättningar på sin mark.
B: handlingar förenliga med likhet inför lagen, som exempelvis innebär att om det är tillåtet för vissa att bo i husvagn i en park eller på en industritom är det i princip tillåtet för vem som helst i Sverige att göra detsamma.
C: handlingar som avhjälper akuta nödsituationer.
Om det visar sig att A, B och C inte alls överlappar har vi stora problem. Om de överlappar, men alternativen ter sig allt för skrala i någons ögon, får hen argumentera för att likabehandlingsprincipen eller äganderätten bör inskränkas. I socialstyrelsens riktlinjer kan läsas följande om avhjälpandet av akut nöd:
I praktiken innebär det oftast att personen får enstaka bistånd till mat, logi eller resa till sin hemkommun. Detta resonemang kan föras även i förhållande till EU/EES-medborgare som bedöms sakna uppehållsrätt och därmed sin egentliga hemvist i Sverige, till exempel personer som sökt sig till Sverige utan att ha realistiska möjligheter att göra sig gällande på den svenska arbetsmarknaden och som måste tigga för att klara sin försörjning
Det kan diskuteras i vilken utsträckning en betald hemresa är att avhjälpa en nödsituation, och om det möjligen finns bättre alternativ i snittet av A, B och C. Kanske är det till och med exakt detta diskussionen borde handla om?
Malmös strategi är i vilket fall som helst inget föredöme: Ägaren till den industritomt i Malmö där ett hundratal EU-migranter bor, har inte bara nekats hjälp med avhysning utan också hotats med vite på grund av nedskräpning. Kommunens agerande är således varken förenligt med äganderätten eller med likhet inför lagen. I den mån det råder akut nöd bland de tältande (vilket tycks vara fallet av SVT-debatt att döma) misslyckas Malmö även med socialtjänstlagen.