Diskussionen kring hur mycket vi ska jobba (sextimmarsdag, arbetslinje, arbetssamhälle och medborgarlön) domineras av två läger som har sorgligt svårt att förstå varandra, men som båda har delvis rätt. Ena sidan kan kallas för fritidsvänstern och anser att vi jobbar för mycket. Andra sidan består av en allians mellan arbetsmoralhöger och vad man skulle kunna kalla slentrianekonomer, som ofta jobbar på bank där de gör prognoser över totalt antal arbetade timmar och låter det vara lite lagom underförstått att fler arbetade timmar är att föredra eftersom det ökar BNP.

Går det att skapa ökad förståelse mellan dessa grupper? Jag gör ett försök.

1. Argumentationen från den arbetskritiska vänstern riktar ofta in sig på den lutherska moralen i arbetslinjen. Mer sällan tillstås att det finns rent matematiska skäl att hålla koll på arbetstimmar och arbetsutbud i ett land med en välfärdsstat, nämligen att skatteintäkter och offentliga utgifter måste vara i balans. Det argumentet vilar inte på Luthersk moral, utan på en enkel budgetrestriktion.

Ett sätt att illustrera situationen är att tänka på en individ som funderar kring vad som är lagom arbetstid i ett samhälle utan vare sig skatter och bidrag, på det sätt som visas nedan.

Oavsett om valet gäller arbetstid under en dag, ett år eller under hela livet, har individen teoretiskt möjlighet att jobba all sin vakna tid eller att inte jobba alls. Båda alternativ har uppenbara problem. Om hon finge välja helt fritt (vilket hon i praktiken sällan får - se nedan) skulle hon sannolikt välja en blandning av arbete och fritid, exempelvis den punkt som markerats i figuren ovan.

Om det nu införs en enkel välfärdsstat, med proportionell beskattning och ett bidrag till den som inte jobbar, ändras individens valmöjligheter så att de representeras av den orangea linjen som ritats till i figuren nedan. Punkten som var bäst tidigare kanske inte längre är möjlig att välja (pga skatterna), medan andra möjligheter tillkommit (att jobba lite eller inte alls, och dryga ut inkomsten med bidrag).

Eftersom kombinationen av skatt och bidrag gör fritid mer attraktivt relativt arbete, finns en betydande sannolikhet att individen nu föredrar en punkt nära a i figuren. Det är inte självklart att det blir så: Bidraget kan vara försett med jobbiga krav på motprestation eller vara socialt stigmatiserande. Oavsett om så är fallet eller ej, gäller att om många föredrar punkter nära a (eller t o m b, där man inte jobbar alls och bara lever på bidrag), uppstår underskott som gör att välfärdsstatens långsiktiga stabilitet hotas.

Analysen är ingalunda bara en teoretisk modellövning. Sverige på 1970- och 1980-talet hade problem av exakt denna typ, vilket (efter ett tag) bidrog till en konsensus inom de flesta partier (inklusive s) om att skatter och bidrag ska utformas så att arbetsutbudet inte minskar alltför mycket. För Sveriges del betydde detta mindre progressiva skatter, lite lägre nivåer på transfereringarna, striktare regler och i vissa fall krav på motprestation.

Detta är en enkel bakgrund till arbetslinjen och till det faktum att många politiska förslag numera analyseras utifrån deras förväntade effekt på arbetsutbudet. Personligen tror jag att den arbetskritiska vänstern (i synnerhet medborgarlönsförespråkare!) skulle vinna på att då och då visa att man känner till och begriper denna bakgrund och de argument för arbetslinjen som bottnar i en enkel budgetrestriktion. Annars är det både lätt och rätt att avfärda vänstern som ekonomiskt oansvarig.

2. Många av arbetslinjens förespråkare och försvarare är också fel ute. Förslag som leder till att BNP faller för att antalet arbetade timmar faller avfärdas ofta med dessa konstateranden som enda argument. Man kan naturligtvis tycka att ett högt antal arbetade timmar har ett egenvärde, men det är inget som har stöd i vare sig ekonomisk teori eller i hundratals år av empiri kring hur människor faktiskt beter sig. I takt med att den tekniska utvecklingen gör oss mer produktiva, tenderar vi att vilja unna oss mer fritid. Så har det varit historiskt, och sambandet syns även när länder med olika produktivitet jämförs ett givet år:

Sammanfattningsvis: Det är dumt att bortse från att välfärdsstatens budget måste gå ihop och att det som delas ut av välfärdsstaten till icke-arbetande måste produceras av arbetande. Lika dumt är det att reflexmässigt avfärda alla idéer som innebär att vi ska arbeta mindre, ty allt tyder på att människor vill ta ut produktivitetsökningar delvis som ökad fritid även framöver.

Om båda sidor i debatten kunde acceptera dessa premisser, skulle vi kunna ha en intressant debatt om hur och när fritiden ska öka i framtiden.