Visar poster taggade negativitetsbias:

Håkan Lindgren om internethyllarnas bullshit.

Håkan Lindgren skriver om Astra Taylors "The people's platform" i Svenskan. Rubrik: Hur kan internethyllarna komma undan med sin bullshit?
Jag vill svara med en motfråga: Hur kan kulturskribenterna komma undan med sin negativism? Internet är inte si eller så. Det är si, så och en massa annat, samtidigt. Är Lindgren medveten om sitt eget negativitetsfilter? Det är svårt att avgöra. Bland annat skriver han så här:
2010, under oljeläckan i Mexikanska golfen, kunde BP köpa sökordet "oil spill" av Google och nådde ut med sin version av vad som hänt över huvudet på de miljöaktivister som kämpade för att göra sig hörda.
Exemplet med oljeläckan i Mexikanska golfen 2010 är utmärkt. Om denna hade inträffat före internets genombrott, hade det varit svårare eller enklare för BP att påverka informationen kring läckan? Hade det varit svårare eller lättare för miljöaktivister att nå ut med sin bild?
Jag minns den initierade diskussionen kring vad som hade hänt och vad BP inte berättade på theoildrum.com (här exempelvis). Även om BP köpte sökordet "oil spill" är det knappast i sig tillräckligt bevis vare sig för Lindgrens generella tes eller för att BP nådde ut över huvudet på miljöaktivisterna.
Ett annat av Lindgrens exempel:
Reklam skulle försvinna av sig själv, sades det, eftersom folk kunde utbyta sann produktinformation med varandra.
Reklam har inte försvunnit, om någon faktiskt trodde det (källa saknas, men visst, det kanske "sades"). Men nog förekommer det att konsumenter använder nätet till att utbyta produktinformation?
Exempel tre:
I Expressen förklarade Anders Mildner att läsarkommentarer kunde bidra mer till "den kollektiva kunskapen" om verkligheten (26/6 2006).
Här anger Lindgren källa, men å andra sidan anges inget argument för varför Mildners påstående skulle vara fel. Man måste vara tämligen elitistisk för att bestrida att läsarkommentarer kan (notera: inte "alltid" eller ens "oftast") bidra till kunskapen.
Utvecklingen har alltså varit mångfacetterad. BP kunde köpa sökordet "oil spill" - men kunniga miljöexperter kunde tillsammans resonera kring vad som hänt och sprida sin bild via bloggar. Reklam har inte försvunnit, men mängder av tjänster har vuxit fram som stärker konsumenterna genom att underlätta informationsutbyte och produktrecensioner. Läsare som ser något fel i tidningen kan snabbt påpeka detta och tidningar som vill kan blixtsnabbt rätta på nätet och föra in rättelser redan i nästa dags papperstidning. Men visst, det skrivs också mycket dravel i kommentarsfältet.
I samtliga fall väljer Lindgren att ignorera det positiva och bara lyfta fram problemen. Han är alarmistisk och väljer medvetet onyanserade ord:
Allt detta var en rökridå av bullshit. I skydd av den byggdes det nät vi fick: monopolföretagens och massövervakningens.
Förmodligen vill Lindggren som kulturskribent i Svenska Dagbladet provocera i syfte att få uppmärksamhet och klick. Men om kultursidorna ska klara konkurrensen från nätet krävs nog större nyansering än vad denna artikel visar prov på.
Vi fick ett nät som hyser både amatörer och monopolföretag, både politisk övervakning och kryptering, både troll och wikipedia.
Vill man att nätet ska bli bättre, är det förmodligen dumt att låtsas som att allt är bullshit.

Prepare your child for the path, not the path for your child.

Lenore Skenazy & Jonathan Haidt gör en del intressanta observatiner i en artikel i Reason.
Temat:
We've had the best of intentions, of course. But efforts to protect our children may be backfiring.
Som så ofta i artiklar av detta slag är bevisen mestadels anekdotiska, men visst blir man förundrad och lite nyfiken av dessa tre exempel:
You may remember the story of the Meitivs in Maryland, investigated twice for letting their kids, 10 and 6, walk home together from the park. Or the Debra Harrell case in South Carolina, where a mom was thrown in jail for allowing her 9-year-old to play at the sprinkler playground while she worked at McDonald's. Or the 8-year-old Ohio boy who was supposed to get on the bus to Sunday school, but snuck off to the Family Dollar store instead. His dad was arrested for child endangerment.
Så här beskrivs bakgrunden:
Beginning in the 1980s, American childhood changed. For a variety of reasons—including shifts in parenting norms, new academic expectations, increased regulation, technological advances, and especially a heightened fear of abduction (missing kids on milk cartons made it feel as if this exceedingly rare crime was rampant)—children largely lost the experience of having large swaths of unsupervised time to play, explore, and resolve conflicts on their own.
Exemplet med kidnappning styrks också av statistik:
A 2010 study found "kidnapping" to be the top parental fear, despite the fact that merely being a passenger in a car is far more dangerous. Nine kids were kidnapped and murdered by strangers in 2011, while 1,140 died in vehicles that same year.
Allt sammantaget kanske det inte var någon jättebra idé att söka efter saknade barn på mjölkförpackningar (här är en halvbra artikel i The Atlantic om detta)


Här är f ö en svensk illustration av samma fenomen, fångad av Paula Wahlgren:

Är avslöjandena om skatteflykt ett tecken på orimliga skattesystem eller på ökade svårigheter att skattefinansiera välfärden?

Debatten om Uppdrag Gransknings avslöjande av vad vissa kallar skatteflykt och andra skatteplanering har gett upphov till en tämligen förutsägbar debatt. Vänstern ser exempel på hur snikna kapitalister undanhåller resurser som skulle behövas i välfärden, högern ser hur orimliga skattesystem jagar kapital bort från Sverige och andra länder med höga skatter.
Programmet ligger närmare vänsterns problembeskrivning, vilket inte minst syns på hemsidan:

Man kan lätt få intrycket att skatteflykt gör det allt svårare för staterna att få in skatter till välfärden, inte minst då det bara var ett drygt år sedan en liknande historia avslöjades genom de så kallade Panamadokumenten. Det kan därför vara värt att påminna om att OECD-ländernas stater får in mer skatteintäkter än någonsin, både realt per capita och som andel av BNP:
Betyder trenden ökade skatteintäkter att det ligger mer i högerns problembeskrivning? Nja, faktum är att de flesta skattesatser i västvärldens demokratier är på väg nedåt. Så här ser det exempelvis ut för den högsta marginalskatten på arbete:
Hur går då trenden ökade skatteintäkter och lägre skattesatser ihop? Den troliga förklaringen är att möjligheterna att sänka sina faktiska skattebetalningar genom skatteplanering var större förr, när skattesystemen på pappret var väldigt progressiva, och ofta dessutom synnerligen komplexa. Komplexitet i dessa sammanhang gynnar resursstarka - och deras skattejurister. Trenden sedan 1970-talet har varit att reformera skattesystemen i riktning mot lägre skattesatser, bredare skattebaser och minskad komplexitet. Till detta kommer en annan viktig trend, nämligen internationella avtal för att minska undanhållandet av skatt. Det fanns länge en oro att ny informations- och kommunikationsteknik skulle göra det lättare att flytta kapital och verksamheter utomlands, men samma teknik gör det också lättare att spåra och utbyta information.
2012 skrev Jesper Roine på ekonomistas om detta:
I augusti trädde ett nytt skatteavtal i kraft mellan Sverige och Schweiz. Enligt detta kommer Skatteverket få möjlighet att begära in information som i princip gör det möjligt att kontrollera att inkomster som ska beskattas i Sverige verkligen tagits upp till deklaration här. Avtalet är ett i raden av många nya eller ändrade avtal som slutits de senaste åren mellan Sverige och olika skatteparadis och avtalen har redan resulterat i en del så kallade självrättelser där personer plötsligt "insett" att de glömt att deklarera inkomster.
Jesper länkar också forskning som visar att att inflödet av nya pengar till olika skatteparadis är negativt relaterat till hur många avtal de tecknat:
Samtidigt är detta en jakt som i högsta grad pågår - ur Johannesen & Zucman
Rather than repatriating funds, our results suggest that tax evaders shifted deposits to havens not covered by a treaty with their home country.
Här gör PwC en bra sammanfattning av de starkaste internationella skattetrenderna just nu (2016). Bland annat kan man läsa:
Regeringar är mycket angelägna och kommer sannolikt att lägga stora resurser på att bekämpa aggressiv skatteplanering och få in ökade skatteintäkter till det egna landet. Detta ökar risken för dubbel beskattning av bolagens vinster. [...] Transparens och öppenhet är de nya nyckelorden. För företag blir det allt viktigare att tydligt kunna redovisa hur olika vinster beräknas och var de uppkommer.
Således: När avslöjanden om skatteplanering duggar tätt är det lätt att få intrycket att fenomenet ökar, men avslöjandena är sannolikt istället tecken på att allt mer upptäcks. Skattesystemen inom OECD kännetecknas de av minskad komplexitet och lägre skattesatser nu än förr, men skatteintäkterna ökar likväl. Skattejurister varnar företagen för risken att företagens vinster beskattas i mer än ett land.

Vet google vad vi vill innerst inne?

En vanlig google sökning som inleds med orden 'Min pojkvän vill' fortsätter md 'inte ha sex'. Men vad lär vi oss av det?
Det har skrivits en del om Seth Stephens-Davidowitz bok Everybody lies. I Fabian Kastners text under strecket i Svd är tolkningen ganska dyster:
Den som i sökfältet skriver in orden "jag vill" får som första förslag på ­populära sökningar upp alternativet "dö". Detta är alltså vad de flesta svensktalande människor – som någon gång anförtrott Google att de "vill" något – vill. Inte "bli vete­rinär" eller "ha en egen måne". Utan "dö".
Därefter konstaterar han
Människor verkar heller inte så nöjda med tillvaron i övrigt. "Min pojkvän är" ... ful, deprimerad, tråkig, elak. "Min flickvän är" … ful, deprimerad, gravid, tjock. "Min man är" … deprimerad, otrogen, gay, elak. "Min fru är" … otrogen, ful, gravid, psykiskt sjuk. "Min man och jag"... har inget gemensamt. "Min fru och jag" ... har inget gemensamt. "Min partner" ... har ingen sexlust. "Min kille vill" ... inte ligga med mig. ...
Boken diskuterades även i P1 (hittar inte länk nu) där just googlingen 'min pojkvän vill inte ha sex' diskuterades. I studion fanns också en akademiker som (tror jag) försökte förklara det uppenbara: Googlesökningar är inte representativa för vad vi vill, och inte ens representativa för våra problem. Om pojkvännen i fråga vill ha sex, är det sannolikt få som genast googlar "min pojkvän vill ha sex".
Det intressanta är att sökningarna säger något om vad vi inte tycker är passande att fråga och diskutera i andra sammanhang.
Fortsättningen på Kastners artikel visar hur fel analysen leder honom:
Om vi inte längre tänder på vår partner, vem tänder vi då på? Svaret överraskar. "Jag tänder på min" ... son, pappa, mamma, syster. Oavsett hur man formulerar frågan blir förslagen lika förskräckande. På svenska ligger "son" i topp, på engelska "mamma". Det verkar alltså som att Freud inte var helt ute och cyklade ändå.
Sedan verkar Kastner slås av att det kanske finns en selektionsbias:
Visserligen har sökningar på Google ofta en dragning åt det skamliga och förbjudna, och detta slags sökningar är heller inte särskilt många till antalet. Men nog förvånar det att de incestuösa googlingarna helt utkonkurrerar alla andra tänkbara kandidater: grannen, chefen, sekreteraren, någon?
Svaret på den retoriska frågan är väl uppenbart: De flesta som tänder på sin granne eller chef har sannolikt mängder av vänner och forum och sammanhang där det är acceptabelt att dryfta dessa tankar. Den som tänder på sin son eller mamma, har inte lika många alternativ, och vänder sig därför oftare till nätet med hjälp av en googlesökning. Det faktum att dessa tankar och läggningar finns borde inte rimligen förvåna en kulturskribent, temat har ju dykt upp ett antal gånger i litteraturhistorien.
Läser man boken av Seth Stephens-Davidowitz, vilket jag gör nu, kan konstateras att den inte är en deppig betraktelse över människans natur, utan en text fylld av entusiastism för sk big data. När Johan Norberg skrev om boken redan i augusti var budskapet delvis annorlunda. Norberg har förstått att sökningarna är intressanta för att de säger något om de rådande normerna:
[...] Stephens-Davidowitz visar genom lite dataanalys att vissa av de kvinnor som oroar sig över makens läggning kanske har en poäng, i alla fall i konservativa trakter. Det är markant färre som är öppet homosexuella i konservativa delstater i USA. Men det är lika många som söker efter gayporr och dubbelt så många som söker efter tester om huruvida de själva är homosexuella. Det är också där flest kvinnor försöker googla om maken i hemlighet föredrar män.
Norberg gjorde även en tämligen positiv vinkling:
Stephens-Davidowitz har noterat en märklig skillnad mellan vilka partners och vilken pornografi män söker efter. På dejtingsajter söker nästan alla efter smala kvinnor, men i skydd av anonymiteten är det mycket vanligare att de söker efter normala eller överviktiga kvinnor. Författaren menar att det tyder på att de egentligen är attraherade av större kvinnor, men vill dejta smala kvinnor för att det ger status och imponerar på deras vänner.
Till sist: Det finns stoff i boken som skulle fungera som utmärkt ingång till en kulturartikel om människans natur. En analys av vilka ord män och kvinnor i facebookuppdateringar visade nämligen på följande vanliga ord:
Män: xbox, fuck, fucking, "wishes he" och football
Kvinnor: shopping, excited, "sooo", "soooo", love
Det intressanta budskapet i boken är alltså att vi sannolikt postar på facebook sådant vi tror att andra ska gilla, medan mycket av det vi söker på google om är sådant vi tror att andra inte vill höra om. Detta betyder dock inte att vi har rätt om vad vi tror att andra gillar och ogillar.

Några mått på tilllit, nöjdhet och förtroende i Sverige

Nedan följer ett urval av indikatorer från SOM-institutets mätningar i rapporten svenska trender. Tanken är att på ett ställe samla vad vi faktiskt vet om exempelvis huruvida svenskar inte längre litar på massmedia, varandra eller forskare.
I de allra flesta fall visar det sig att de många svepande påståenden som ofta görs på debatt- och kultursidor om att tilliten minskar, demokratin förfaller och att allt färre lyssnar på forskare helt saknar stöd i data.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd, och det finns en hel del intressant variation över tiden för den som tittar noga på kurvorna - döm själv!

Inget ökat missnöje med demokratin




Ökat politiskt intresse, fler har diskuterat politik - men färre är med i partier




Fler oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ökat antal flyktingar




Färre oroar sig för ekonomisk kris och arbetslöshet




Allt fler är mycket nöjda med livet




Fortsatt hög tillit till människor i allmänhet





Fortsatt högt förtroende för forskare och rikspolitiker - viss minskning för poliser




Kraftigt minskar förtroende för sjukvården - för 20 år sedan




Vad förklarar dippen runt 2002-2003?




Ökat förtroende för EU-institutioner, men FN är ändå FN




Förtroende för regering och riksdag var länge i en positiv trend. Den har nu brutits.