Berghs betraktelser

För en vecka sedan skrev Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg och Daniel Suhonen på DN-debatt om inkomstutveckling och fördelning i Sverige. Rubriken var:

Ur artikeln:

Av den totala ökningen i disponibel inkomst från 1991 till 2020 har de ­rikaste 10 procenten fått nästan 34 procent, medan de fattigaste 10 procenten erhållit knappt 2 procent. Det kan se ut som att alla fått det bättre, bara väldigt olika mycket. Det är sannolikt detta som debattörer syftar på när de hävdar att alla fått det bättre. Seriösa samhällsforskare behöver dock skilja mellan pengars nominella och reala värde. [min fetning]

Självklart ska seriösa forskare skilja nominella och reala inkomster. Men det är inte seriöst av författarna att på detta sätt antyda att bilden av att alla fått det bättre beror på att någon inte förmår skilja mellan nominella och reala inkomster.

Nedan visas den statistik över inkomstutvecklingen som författarna (i mina ögon helt korrekt) antar är den som åsyftas för att visa att alla fått det bättre: disponibel inkomst efter skatt och transfereringar per konsumtionsenhet, hämtad från SCB. Denna föll under 90-talskrisen men har sedan dess ökat i alla decilgrupper.

Notera att statistiken visar "Medelvärden i tusentals kronor i 2021 års priser", vilket betyder att serien har korrigerats för inflation och visar det reala värdet.

Genomsnittet för den lägsta decilgruppen har ökat från 80 000 till 110 000 mellan 1991 och 2021. För den decil med högst inkomster är ökningen större, från 362 000 till 960 000.

Vad är då författarnas poäng? Som jag tolkar det menar de att det inte räcker att ange utvecklingen i fasta priser. De vill även subtrahera boendekostnaderna från den disponibla inkomsten. Det kan för all del vara intressant att göra - men Fredrik Kopsch har invänt mot detta:

Felet är så uppenbart att det måste vara avsiktligt. Att genomsnittshyror ökat beror framför allt på att hyrorna i nyproduktion ökat. Men den som bott i en och samma hyreslägenhet har, till följd av den svenska hyresregleringen, sett mycket modesta hyreshöjningar över lång tid.

Det är en rimlig invändning. Men lustigt nog räcker författarnas manöver med boendekostnader ändå inte för att de ska driva hem sin tes. Artikeln redovisar utfallet dels sedan 1978 dels sedan 2000. Under båda tidsperioderna har den fattigaste gruppen likväl fått det bättre, även om skillnaden i förbättring mellan decil 1 och 10 nu är ännu större. Om den senare perioden skriver de exempelvis:

Tittar vi på samma siffror för 2000-talet har den fattigaste femtedelens reella månadsinkomst mellan 2003 och 2021 ökat med enbart 1 037 kronor, medan den översta femtedelens ökat med 25 143 kronor.

Hur landar då författarna i slutsatsen att "[v]issa grupper i Sverige har sammantaget fått det sämre under de senaste decennierna"? Svaret är att de drar denna slutsats efter att också ha konstaterat att det sociala skyddets andel av bnp långsiktigt har minskat. Det stämmer (se exempelvis OECDs social spending indikator), men det är ju något helt annat än de reala disponibla inkomsterna.

Slutligen: Den som vill ifrågasätta påståendet att alla har fått det bättre de senaste decennierna behöver inte ge sig i kast med avancerade räkneövningar alls. "Alla" är ju en kategori som innefattar väldigt många... Statistik över genomsnittliga inkomster i decilgrupper vars sammansättning varierar från år till år kan se ut nästan hur som helst: Det är fullt möjligt att alla kurvor pekar lika brant uppåt samtidigt som det finns individer vars inkomster faller över tiden. De flesta människors inkomster ökar över tiden - men allas gör det givetvis inte.

Följande faktum diskuteras förvånansvärt lite: Skillnaden mellan hög och låg avkastning på premiepensionen motsvarar flera tusenlappar i månatlig pension, och beror mestadels (för att inte säga helt) på om individen haft tur eller otur med sina placeringsval i premiepensionssystemet.

Bland dem som började ta ut sin pension i början av 2021 var premiepensionen 1 600 kronor i månaden i genomsnitt. För hälften av pensionärerna låg premiepensionen inom intervallet 1 200 kronor till 2 200, för andra hälften var spridningen högre än så. Spridningen har ökat över tiden, enligt Pensionsmyndighetens statistik:

Diagrammet ovan är föredömligt informativt. Så här förklarar Pensionsmyndigheten vad det visar:

Lådornas övre och nedre gräns motsvarar 75:e respektive 25:e percentilen för månadsbeloppet. En percentil är en procent av observationerna ordnade i storleksordning från den minsta till den största, här den minsta till den högsta premiepensionen. Det horisontella strecket i lådan markerar medianen och punkten markerar medelvärdet. De vertikala strecken som utgår från lådorna bestäms av intervallet av månadsbeloppen mellan den 25:e och 75:e percentilen multiplicerat med 1,5. Det motsvarar ungefär 1:a respektive 99:e percentilen om observationerna är normalfördelade. Lådornas bredd motsvarar här andelen av observationer som respektive grupp utgör.

Det finns också en könsdimension:

Min kommentar: Det är välkänt att män är mer risktagande än kvinnor. Vanligen syns detta i att män är överrepresenterade både i väldigt bra och väldigt dåliga utfall. I pensionssystemet täcker emellertid garantipensionen upp för dåliga placeringar och sparandets långsiktiga natur gör att risktagande premieras. Det månatliga beloppet är mer än 1000 kr högre för män.

Skriver om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige i Sydsvenskan. Min kanske viktigaste poäng:

Det mest problematiska i boken är att ojämlikhet beskrivs som ett problem oavsett hur den har uppstått. Det förhållningssättet bortser nämligen från procedurers stora betydelse. Har de rika blivit rika genom legitima transaktioner och frivilliga byten, genom tur och tillfälligheter eller genom korruption och rofferi? Detta spelar roll, både för människors uppfattningar om hur rättvis fördelningen är, och för samhällets totala välståndsnivå.

En annan poäng är att välfärdsstaten innebär att människors behov av eget sparande minskar. Många skulle nog se det som en av välfärdsstatens finesser, men det ökar också förmögenhetsojämlikheten.

Sveriges ojämna förmögenhetsfördelning är delvis en konsekvens av den svenska välfärdsstaten. Tack vare den behöver de flesta inte ha en privat förmögenhet för att hantera oväntade vårdbehov, inkomstbortfall och försörjning på ålderns höst.

Argumentet jag anför är teoretiskt, men det finns empirisk evidens. Här skriver Cato om frågan. Här är ett ECB-working paper i vars abstract följande står att läsa:

multilevel cross-country regressions show that the degree of welfare state spending across countries is negatively correlated with household net wealth. These findings suggest that social services provided by the state are substitutes for private wealth accumulation and partly explain observed differences in levels of household net wealth across European countries. In particular, the effect of substitution relative to net wealth decreases with growing wealth levels. This implies that an increase in welfare state spending goes along with an increase - rather than a decrease - of observed wealth inequality

En illustrativ figur ur pappret:

Slutligen är det värt att uppmärksamma den i mina ögon relativt skakiga metoden som Credit Suisse använder. Så här beskrivs den [något nedkortat]

The first step establishes the average level of wealth for each country. The best source of data for this purpose is household balance sheet (HBS) data, which are now provided by 50 countries, although 25 of these countries cover only financial assets and debts [...] the results are supplemented by econometric techniques, which generate estimates of the level of wealth in countries that lack direct information for one or more years.

The second step involves constructing the pattern of wealth holdings within nations. We use direct data on the distribution of wealth for 37 countries. Inspection of data for these countries suggests a relationship between wealth distribution and income distribution, which can be exploited in order to provide an initial estimate of wealth distribution for the other 157 countries, which have data on income distribution but not on wealth ownership.

the third step makes use of the information in the Forbes world list of billionaires to adjust the wealth distribution pattern in the highest wealth ranges

Anders Björklund och Daniel Waldenström har en artikel i senaste Ekonomisk Debatt: "Fördelningsdebatten inför valet 2022 – centrala frågor och försök till svar". Bland annat skriver de om kapitalinkomsternas ökade betydelse och gör en analys som ligger nära den jag gjorde för några år sedan här (på bloggen) och här i DN. Mycket talar alltså för att en bättre fungerande bostadsmarknad skulle minska iniokmstspridningen. Ur Björklunds och Waldenströms artikel (min markering):

Kapitalinkomsternas ökade betydelse för inkomstskillnaderna i Sverige har betonats i flera rapporter och forskningsstudier [...] För många debattörer ligger det nära till hands att tolka en sådan utveckling i traditionella klasstermer, att kapitalägarna har blivit starkare och arbetskraften svagare. Så kan man onekligen tolka flera formuleringar i Suhonen m fl (2021a). För att kunna bedöma dessa uppfattningar är det viktigt att begrunda vilka kapitalinkomster som ligger bakom de ökade inkomstskillnaderna. Baserat på den officiella inkomststatistiken visar exempelvis den Fördelningspolitiska redogörelsen från 2020 (Regeringens proposition 2020/21:1, bilaga 3, diagram 2.8) vilka kapitalinkomster som drivit utvecklingen av Ginikoefficienten från 2001 till 2018. En viktig drivkraft är reavinster vid försäljning av bostäder. Sådana vinster beror rimligen på bostadsmarknadens funktionssätt och efterfråge- och utbudsfaktorer på denna marknad. Visst påverkas efterfrågan och utbud i sin tur av räntor, skatter och bostadspolitik, men det handlar inte primärt om kapitalets makt över arbetet i produktionsprocessen. Här handlar det i stället om vinster som tillfallit breda grupper som ägt sin bostad och som haft den turen att bostadspriserna har ökat historiskt mycket under ett antal år.

Författarna visar även löneandelen (dvs andelen av nationalinkomsten som tillfaller arbete snarare än ersättning till kapitalägarna). För ungefär 10 år sedan var det mycket diskussion kring den fallande löneandelen i Sverige (bl a pga den här boken), men sett i ett längre perspektiv finns det alltså inget fall att diskutera:

I Kvartal finns en något förbryllande artikel med rubriken

Mörkertalet på arbetsmarknaden – svenskfödda största problemet

Ingressen lyder:

Till skillnad från vad som brukar framföras i debatten om självförsörjning är det inte utrikes födda som är det största problemet – utan personer födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar. När man höjer inkomstkravet för vem som klassas som förvärvsarbetande är det i den gruppen som det största mörkertalet finns.

Här blinkar en varningslampa: första meningen är en utsaga om nivåer på ett problem. Andra meningen är en utsaga om hur problemet förändras vid en definitionsförändring. Båda kan vara sanna och intressanta. Men förändringar säger inget om nivåer.

Kvartal har bett SCB räkna ut vad som händer med andel och antal förvärvsarbetande i Sverige om gränsen för att räknas som förvärvsarbetande höjs från 99 kronor till 18 000 kronor, dvs till nivån för de lägsta kollektivavtalade lönerna i Sverige för personer som fyllt 20. En bit in i texten styrks min farhåga:

Den största förändringen, både procentuellt och i absoluta tal, finns i gruppen inrikes födda med minst en inrikes född förälder. När inkomstgränsen höjs växer gruppen med 70 procent och 450 000 personer.

Det finns ingen anledning att betvivla detta. Men när en förändring är stor procentuellt beror det ofta på att värdet är litet initialt. Och att den absoluta förändringen är stor (450 000) beror kan enkelt förklaras av att gruppen inrikes födda med minst en inrikes född förälder också är stor.

Och mycket riktigt, jämförs andelar i olika grupper som inte når upp till 18 000 kronorsgränsen, ser det ut exakt som förväntat:

För övrigt är ett mörkertal är enligt Nationalencyklopedin

den andel av faktiskt inträffade företeelser, t.ex. sjukdom eller brott, som inte anmäls och därmed inte finns med i statistiken

Kvartals artikels rör således inte något mörkertal i ordets faktiska bemärkelse, eftersom alla inkomster är hämtade ur statistiken. Däremot finns det en synnerligen vilseledande rubrik och ingress.