Berghs betraktelser

• Om Kina inkluderas blir sambandet positivt. Topprocentens andel har ökat rejält i Kina - men den lägsta kvintilens inkomster har ökat med en faktor 9 (!) sedan 1980. Landet är mao [oavsiktig ordvits] en tydlig outlier.
• Om USA inkluderas (men inte Kina) blir sambandet svagt negativt, eftersom toppinkomsterna ökat kraftigt samtidigt som det gått knackigt för den lägsta kvintilen (stagnerade inkomster under 80-talet samt efter 2000, och en relativt liten ökning under 90-talet).

Som ofta påpekats har den svenska inkomstspridningen ökat och det beror till stor del på ökade toppinkomster, som helt domineras av kapitalinkomster. Men hur många av toppinkomsttagarna är tillfälliga, exempelvis för att de hamnar längst upp i inkomstfördelningen året de säljer sin bostad, och hur många är där varaktigt för att de har höga kapitalinkomster från räntor och utdelningar?

Frågan är viktig för att kunna normativt värdera hur problematiskt det är att toppinkomsterna ökar. Många anser nog att det är mer problematiskt om ökningen beror på att några få lever allt bättre på räntor och utdelningar, och mindre problematiskt om ökningen speglar en stark bostadsmarknad där reavinsterna hamnar hos människor som inte hörde till toppinkomsttagarna vare sig före eller efter vinstrealiseringen.

I 2018 års fördelningspolitiska redogörelse räknas på just detta. Följande definitioner görs:

Individer är varaktiga toppinkomsttagare om de också tillhör topprocenten minst fyra av de sex intilliggande åren.

Individer är tillfälliga toppinkomsttagare om de inte tillhör topprocenten något av de sex intilliggande åren.

Det som studeras är perioden tre år före till tre år efter att någon befunnit sig i topprocenten, vilket gör att data går fram till 2013.

Det framgår då att andelen varaktiga toppinkomsttagare är relativt låg och dessutom minskade tydligt från 1995 då data börjar fram till 2000. Sedan dess har inte mycket hänt, men efter 2006 syns en liten ökning.

Vidare konstateras:

År 2013 hade endast ca 20 procent av de tillfälliga toppinkomsttagarna tillhört topprocenten om befolkningen hade rangordnats efter inkomster exklusive kapitalvinster

Generellt sett kan detta ses som lugnande: De flesta toppinkomsttagare befinner sig inte varaktigt i toppen, och det syns inte heller någon tydlig ökning av varaktigheten över tid. En liten flagga kan dock hissas för utvecklingen efter 2006:

Övriga kapitalinkomster har dock ökat i betydelse de senaste 10–15 åren, och särskilt gäller detta inkomster från utdelningar i s.k. fåmansbolag som har ökat förhållandevis mycket. Till viss del kan denna utveckling sannolikt kopplas till de gynnsammare skatteregler för fåmansbolag som infördes 2006 och som bl.a. innebar att gränsen för hur mycket som får tas ut i form av utdelning höjdes.

När jag läser denna analys påminns jag om en artikel i Ekonomisk Debatt om just 3:12 reglerna, med titeln

3:12-reglerna har blivit för generösa och används för skatteplanering (av Annette Alstadsæter och Martin Jacob)

Abstract lyder:

Sedan år 2006 har det skett stora förändringar i de s k 3:12-reglerna. Syftet har bl a varit att skapa bättre förutsättningar för entreprenörskap och småföretagare. Vi finner dock klara belägg för att reglerna utnyttjas i skatteplaneringssyfte. Bland annat grundas bolag för att göra det möjligt för ägare att omvandla inkomst (från förvärvsinkomst till kapitalinkomst) genom 3:12-reglerna. Det är särskilt höginkomsttagare som grundar holdingbolag eller skalbolag efter reformen. En omfattande inkomstomvandling genom att utnyttja 3:12-reglerna får samhällsekonomiska konsekvenser vid sidan av förlorade skatteintäkter, bl a eftersom inkomstskillnaderna efter skatt ökar.

I avslutningen sammanfattar författarna problemen:

Enligt vår mening finns det huvudsakligen tre inslag i de gällande 3:12-reglerna som kombinerat ger både incitament till och tillfällen för inkomstomvandling.

För det första fastställs mycket generösa gränsbelopp i de förenklingsregler som inte är beroende av eget kapital, anställning och verksamhet. Fysiska personer kan erhålla gränsbelopp som årligen överstiger deras del av aktiekapitalet.

För det andra är möjligheten att spara gränsbelopp av särskilt intresse för ägare till skalbolag och holdingbolag. Detta gör det möjligt för dem att omvandla inkomst över tiden.

För det tredje är definitionen av vad som avses med en aktiv ägare inte klart fastställd i skattelagstiftningen. Det verkar dessutom som om det råder en bristande kontroll av om en fysisk person som påstår sig vara aktiv ägare faktiskt är aktiv i företagets generering av vinster i betydande omfattning.

1. Förhoppningsvis följs analysen upp i kommande fördelningspolitiska redogörelser, så att kurvan i diagram 3.7 ovan förlängs. 2019 gjordes det inte. Man skulle också kunna definiera varaktighet endast tillbakablickande, så att tidsserien kan gå fram till innevarande år: Den som är i topprocenten 2018 kan anses varaktig om den också var där 2015-2017.

2. Måste det normativt vara problematiskt att vissa varaktigt lever på kapitalavkastning om det speglar deras komparativa fördel i kapitalägande, dvs om de är duktiga ägare med god förmåga att värdera företag, affärsidéer och management? Det vore intressant att se hur det gått med real köpkraft längst ned i inkomstfördelningen i de länder där toppinkomsterna ökat mest!

Kikade igenom den fördelningspolitiska redogörelsen som nyss släpptes. Ofta är det exakt samma diagram som alltid med ytterligare ett års data, men denna gång såg jag en bild jag inte sett förut (även om den säkert funnits någonstans...) Den är ganska intressant:

De ökade klyftorna sedan 1995 (mönstret lär vara detsamma för andra startår) beror på starkt ökade toppinkomster, (vilket i sin tur främst är kapitalinkomster), samt på eftersläpning i botten (bl a på grund av att socialbidrag/ek.bistånd skyddar köpkraft, inte relativ inkomst).

Exklusive kapitalinkomster har Ginikoefficienten faktiskt stått stilla i tio år.

Tänkbar slutsats: Den som gillar jämlikhet kan oroa sig lite mindre för brytpunkter, jobbskatteavdrag och värnskatt, och fundera desto mer på kapitalinkomsternas fördelning och hur man undviker långvarig fattigdom. I denna diskussion är ginikoefficienten inte det bästa måttet.

Dessutom fann jag följande synnerligen intressant, med tanke på att jag länge efterlyst just denna typ av analys:

Andelen personer som endast tillhör topprocenten det aktuella året, men inte något intilliggande år, har ökat över tid och utgjorde 2013 ca fyra tiondelar av topprocenten Dessa tillfälliga toppinkomsttagare återfanns i olika delar av inkomstfördelningen åren strax före och strax efter 2013. En klar majoritet tillhörde dock varje år den övre halvan av inkomstfördelningen. Personer 65 år eller äldre är kraftigt överrepresenterade bland de tillfälliga toppinkomsttagarna, och för många förklaras den tillfälliga inkomstökningen av att de har haft höga kapitalvinster et aktuella året (t.ex. pensionärer som säljer sina boenden och realiserar värdeökningar som ackumulerats under många år).

1. Antag att en grupp enbarnsfamiljer upplever ökade totala inkomster pga ökade löner under en tioårsperiod. En konsekvens av detta är att allt fler anser sig ha råd att skaffa ytterligare ett barn. När inkomststatistiken korrigeras för försörjningsbörda ser det ut som om inkomsterna stagnerar. Är det rimligt?
2. Antag att en grupp samboende upplever ökade totala inkomster pga ökade löner. Som en effekt av den högre lönen väljer en del att separera (de har bott ihop främst av ekonomiska skäl). När inkomststatistiken korrigeras för försörjningsbörda antas det vara dyrare att leva i ensamhushåll än att vara samboende, varför det ser det ut som om inkomsterna stagnerat. Är det rimligt?

Bilden nedan visar inkomstutvecklingen i Sverige under perioden 1991 till 2013. Bilder som denna visas ofta när tillväxtens fördelning ska illustreras.

(Grafen gjord utifrån dessa SCB-data)

Det brukar sägas att decilgrupp 1, dvs de 10 procent av befolkningen med lägst inkomster, förvisso har fått det bättre, men att mycket större ökningar tillfallit medelklassen och störst ökning har de 10 procent rikaste fått.

Jag brukar - om jag ges möjlighet - påpeka att detta är missvisande. Det är nämligen mycket få av dem som tillhörde den lägsta decilen i början av perioden (i detta fall 1991) som är kvar där i slutet (här 2013). På motsvarande sätt är det otroligt att alla som tjänade bäst 1991 ligger kvar i toppen 2014.

Poängen är enkel: Vill vi veta hur människors inkomster utvecklas, måste vi ta fram statistik över människors inkomster (och inte för statistiska grupper vars sammansättning ändras över tiden).

Mitt möjligen mest pedagogiska framställning av detta budskap kablades faktiskt ut i public service TV som även hjälpte mig illustrera det hela med en youtube-film (2 272 visningar!).

Likväl upplever jag att genomslaget varit begränsat. (Och för att vara tydlig: Jag menar inte att en forskare ska räkna ut detta en gång, utan att SCB ska rapportera detta lika regelbundet som man räknar ut Ginikoefficienten med tre decimaler - och lite händer faktiskt!)

MEN: Via Smedjan och Emanuel Örtengren ser jag nu att ekonomen David Splinter för USA under perioden 1980-2014 har visat hur annorlunda utvecklingen ser ut när man följer faktiska människors inkomstutveckling.

Cross-section mönstret i USA ser ut ungefär som det svenska, med skillnaden att det ser ut om de enda som fått ökade inkomster i USA är de rikaste. Orsakerna till den påstådda inkomststagnationen för USAs medelklass har diskuterats MYCKET, men som framgår av grafen nedan ser fördelningen helt annorlunda ut när man följer individer.

Den alterte läsaren kanske noterar att statistik som följer individer så gott som alltid kommer att visa störst procentuella inkomstökningar för dem som har lägst inkomster. Många med låga inkomster är ju unga som med tiden blir mer produktiva och får högre lön. Det stämmer: När man följer inkomstutvecklingen över längre tidsperioder är världen så djäklig att de flesta får det avsevärt bättre, och störst relativa ökningar får låginkomsttagare.

Samtidigt bör noteras att figurer som bygger på gruppjämförelser nästan alltid kommer att visa att inkomstutvecklingen är sämst för den grupp som är längst ned, eftersom denna ständigt fylls på av nya ungdomar och ofta även av invandrare.

Riktigt illa ser det ut för länder som tar emot många flyktinginvandrare med låg produktivitet som initialt får låga inkomster och därmed drar ned genomsnittet för decil 1. Om det senare går bättre för invandrarna riskerar detta göra att klyftorna ökar ännu mer, även om det skulle vara så att allas inkomster faktiskt ökar.