Berghs betraktelser

Visar poster taggade inkomstfordelning:

DN-kolumn om orsakerna till de ökade inkomstklyftorna

Permalänk

I dagens DN-kolumn tar jag reda på vilka faktorer som förklarar att de svenska inkomstskillnaderna ökat. I korthet är resonemanget enkelt:
  • Inkomstskillnaderna ökar främst pga kapitalinkomster.
  • Dessa består främst av reavinster...
  • ...som till 70 procent bostadsförsäljningar.
  • De faktorer som bidragit till prisuppgången på bostäder har alltså också bidragit till ökade inkomstskillnader.
  • Vill vi åtgärda en av de främsta orsakerna till den ökade inkomstspridningen, behöver vi kyla av bostadsmarknaden.
  • Höjda räntor och marknadshyror är således en logisk medicin mot de ökade inkomstklyftorna.
Kolumnen bygger främst på den fördelningspolitiska redogörelsen (en bilaga till statsbudgeten) från 2017.
Här syns Ginikoefficienten med och utan kapitalinkomster
Olika inkomstslag och struklturella faktorers betydelse
För att förklara Ginikoefficientens ökning gör finansdepartementget dels egna beräkningar, dels hänvisar man till en OECD-studie av den svenska utvecklingen. Tidsperioderna för dessa studier skiljer sig något åt, men inte mycket.
Nedan visas hur olika typer av inkomster påverkat Ginikoefficientens förändring under olika tidsperioder (- betyder att inkomstslaget har hållit nere inokmstspridningen, positivt tecken betyder bidragit till ökningen). Efter 2005 har alltså lönestrukturen bidragit till att minska klyftorna.
Detta syns också om man kikar på lönespridningens utveckling över tid - den är påfallande stabil:

I OECD-studien beräknas olika strukturella faktorers bidrag till inkomstklyftorna i Sverige (för perioden 1987-2013). Här är nyckelresultaten:
Som synes förklarar strukturella faktorer 43 procent av Gini-ökningen under tidsperioden och 45 procent av ökningen i relativ fattigdom. För Gini-koefficienten är hushållsstruktur (ökad andel ensamhushåll) viktigast, följd av ålderssammansättning (ökad andel äldre). Invandring spelar liten roll (men större för den relativa fattigdomen).
OECD skriver:
Changes in the rate of marriages net of divorces will only affect inequality gradually and with a significant lag as the share of single person and single parents increases. This ratio has fallen across the OECD since the 1960s, but has fallen more quickly in Sweden, and has been significantly lower than the OECD average for more than three decades from the 1970s to the mid-2000s, except for a spike induced by proposed changes to public widows’ pensions in 1989 (Figure 2). This development has likely increased inequalities in Sweden compared to the OECD average. OECD (2011)also found household structure to be a more important factor behind increasing inequalities in Sweden than in most other countries. [...] the mechanical effect of changing structural factors can nonetheless explain more than 40% of the increase in the Gini for disposable income. Household composition accountsfor 16%, age for 11%, industry structure for 9% and immigrationfor5%, respectively.
Toppinkomsterna
I debatten hänvisas ofta till den procent med allra högst inkomster, de så kallade toppinkomsttagarna. Figuren nedan visar hur denna grupps inkomster domineras av kapitalinkomster, ffa reavinster.
Realiserade kapitalvinster utgör alltså huvuddelen av kapitalinkomsterna även bland topprocenten, men räntor och aktieutdelningar har dock ökat i betydelse sedan 2005.

Bidragens urholkning
Finansdepartementet har också beräknat hur olika transfereringar utvecklats (1995-2015) jämfört med prisutvecklingen och inkomstutvecklingen. Även om ingen transferering försämrats realt (man kan alltså köpa lika mycket eller mer för samtliga ersättningar 2015 än man kunde 1995) har alla utom en utvecklats sämre än inkomsttillväxten.
På 1990-talet var en sådan urholkning ett smidigt sätt att spara pengar för staten och justera nivåerna för att stärka arbetsincitamenten (att bådadera behövdes var ingen extrem åsikt alls). De argumenten är inte lika starka längre, och prisindexeringen skapar istället en så kallad jultomte-effekt, när politiker blir populära genom att lova höjning eller höja transfereringar som släpat efter.
I bilagan sägs dock inte hur mycket av kaptalvinsterna som kommer från bostäder, men efter lite letande och god hjälp från twitter, visade det sig vara runt 70 procent. Prisuppgången på bostäder är således den kanske enskilt viktigaste faktorn bakom de ökade inkomstskillnaderna i Sverige.
När det rapporteras om inkomstskillnader framgår det inte alltid att det är kapitalinkomster och bostadsförsäljningar som ligger bakom. Så här skrev SVT i somras:
Och de rika drar ifrån, så ser det ut nästan överallt. I 275 av 290 av landets kommuner har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 2011. I genomsnitt tjänar den rikaste procenten i varje kommun sex till nio gånger mer än medelsvensson. Mest ojämlikt är det i Danderyds kommun. Där tjänar den rikaste procenten cirka 50 gånger mer än genomsnittet och snittinkomsten för den rikaste procenten är drygt 1,7 miljoner kronor i månaden.
Bonusmaterial
Det sägs ofta att Sverige har västvärldens snabbat ökande inkomstklyftor. Påståendet stämmer någorlunda om man syftar på Ginikoefficienten. Det beror såklart en del på vilken period som studeras, men i både OECDs statistik och Eurostats är det ofta Bulgarien, Ungern eller Litauen som toppar följt av Sverige, Danmark eller Nederländerna. Men Sverige är också ett av de länder där bostadspriserna ökat mest enligt OCED-statistiken.
En rolig uppsatsidé för en kandidat eller magisteruppsats vore att undersöka om det finns ett samband på landsnivå mellan Gini och toppinkomster å ena sidan, och å andra sidan bostadsprisernas utveckling.
Ett resonemang som inte mer än antyddes i min text är att inkomstskillnaderna blir större pga av att hela reavinsten registreras just vid försäljningstillfället, och det är snudd på en bokföringsteknisk/skatteteknisk detalj. På twitter påpekade Christian Holmström detta:
Vill man läsa mer om Box-modellen, rekommenderas Sven Olof Lodins artiklar om detta i Ekonomisk Debatt alt ESO-rapporten med det festliga namnet Yes box!
Slutligen har såklart Martin Jordö rätt: Det finns andra sätt att kyla av bostadsmarknaden, såsom återinförd statlig fastighetsskatt och sänkning av ränteavdragen.
Uppdatering:
Martin Kolk på institutet för framtidsstudier har get mig denna bild - även detta på twitter, detta forum som intellektuella tycks älska att avsky - som visar att andelen ensamhushåll bland yngre ökade rejält mellan 1975 och 1990, men faktiskt var något lägre 2013.


,

Hur har de lägsta inkomsterna utvecklats i länder där toppinkomstandelarna ökat?

Permalänk

Efter mitt tidigare inlägg om toppinkomster blev jag nyfiken på hur det gått för låginkomsttagares faktiska, reala inkomster i de länder där toppinkomsttagarna ökat sin andel mest. Jag har nu kikat närmare på detta. Först räknade jag ut ökningen av topprocentens inkomstandel före skatt från World Inequality Database under tre tidsperioder: 1980-2016, 1990-2016 och 2000-2016. Den längsta perioden analyseras nedan. Värdet för 2016 är ett genomsnitt för åren 2012-2016, då många länder saknar data för de senaste åren.
För tidsperioden 1980 - 2016 ser det ut ungefär som man kan förvänta sig (länder inkluderade är de som har data 1980 samt minst ett av åren 2012-2016):
Sedan beräknade jag inkomsttillväxten (realt, i 2005 PPP-dollar) för den lägsta kvintilens inkomster under motsvarande tidsperioder med data från Global consumption and Income project. Jag kikar alltså på hur det gått för de reala inkomsterna i den femtedel av befolkningen som har lägst inkomster. Som jag skrivit om tidigare ska man då komma ihåg att detta är en jämförelse mellan grupper, inte mellan individer: Det flesta som var längst ned i inkomstfördelningen 1980 är sannolikt inte där 2015.
I ett punktdiagram syns att korrelationen är noll:
Inkomstutvecklingen för gruppen låginkomsttagare har alltså inte varit sämre i länder där den rikaste procenten ökat sin inkomstandel mer. Men den har inte varit bättre heller.
I diagrammet ovan har jag dock tagit bort två länder, som är både intressanta och extrema:
  • Om Kina inkluderas blir sambandet positivt. Topprocentens andel har ökat rejält i Kina - men den lägsta kvintilens inkomster har ökat med en faktor 9 (!) sedan 1980. Landet är mao [oavsiktig ordvits] en tydlig outlier.
  • Om USA inkluderas (men inte Kina) blir sambandet svagt negativt, eftersom toppinkomsterna ökat kraftigt samtidigt som det gått knackigt för den lägsta kvintilen (stagnerade inkomster under 80-talet samt efter 2000, och en relativt liten ökning under 90-talet).
Slutsats: USA och Kina är speciella länder, men generellt korrelerar ökade toppinkomstandelar inte med vare sig sämre eller bättre inkomstutveckling för de fattigaste.

Hur orolig ska man vara för de ökande toppinkomsterna?

Permalänk

Som ofta påpekats har den svenska inkomstspridningen ökat och det beror till stor del på ökade toppinkomster, som helt domineras av kapitalinkomster. Men hur många av toppinkomsttagarna är tillfälliga, exempelvis för att de hamnar längst upp i inkomstfördelningen året de säljer sin bostad, och hur många är där varaktigt för att de har höga kapitalinkomster från räntor och utdelningar?
Frågan är viktig för att kunna normativt värdera hur problematiskt det är att toppinkomsterna ökar. Många anser nog att det är mer problematiskt om ökningen beror på att några få lever allt bättre på räntor och utdelningar, och mindre problematiskt om ökningen speglar en stark bostadsmarknad där reavinsterna hamnar hos människor som inte hörde till toppinkomsttagarna vare sig före eller efter vinstrealiseringen.
I 2018 års fördelningspolitiska redogörelse räknas på just detta. Följande definitioner görs:
Individer är varaktiga toppinkomsttagare om de också tillhör topprocenten minst fyra av de sex intilliggande åren.
Individer är tillfälliga toppinkomsttagare om de inte tillhör topprocenten något av de sex intilliggande åren.
Det som studeras är perioden tre år före till tre år efter att någon befunnit sig i topprocenten, vilket gör att data går fram till 2013.
Det framgår då att andelen varaktiga toppinkomsttagare är relativt låg och dessutom minskade tydligt från 1995 då data börjar fram till 2000. Sedan dess har inte mycket hänt, men efter 2006 syns en liten ökning.
Vidare konstateras:
År 2013 hade endast ca 20 procent av de tillfälliga toppinkomsttagarna tillhört topprocenten om befolkningen hade rangordnats efter inkomster exklusive kapitalvinster
Generellt sett kan detta ses som lugnande: De flesta toppinkomsttagare befinner sig inte varaktigt i toppen, och det syns inte heller någon tydlig ökning av varaktigheten över tid. En liten flagga kan dock hissas för utvecklingen efter 2006:
Övriga kapitalinkomster har dock ökat i betydelse de senaste 10–15 åren, och särskilt gäller detta inkomster från utdelningar i s.k. fåmansbolag som har ökat förhållandevis mycket. Till viss del kan denna utveckling sannolikt kopplas till de gynnsammare skatteregler för fåmansbolag som infördes 2006 och som bl.a. innebar att gränsen för hur mycket som får tas ut i form av utdelning höjdes.
När jag läser denna analys påminns jag om en artikel i Ekonomisk Debatt om just 3:12 reglerna, med titeln
3:12-reglerna har blivit för generösa och används för skatteplanering (av Annette Alstadsæter och Martin Jacob)
Abstract lyder:
Sedan år 2006 har det skett stora förändringar i de s k 3:12-reglerna. Syftet har bl a varit att skapa bättre förutsättningar för entreprenörskap och småföretagare. Vi finner dock klara belägg för att reglerna utnyttjas i skatteplaneringssyfte. Bland annat grundas bolag för att göra det möjligt för ägare att omvandla inkomst (från förvärvsinkomst till kapitalinkomst) genom 3:12-reglerna. Det är särskilt höginkomsttagare som grundar holdingbolag eller skalbolag efter reformen. En omfattande inkomstomvandling genom att utnyttja 3:12-reglerna får samhällsekonomiska konsekvenser vid sidan av förlorade skatteintäkter, bl a eftersom inkomstskillnaderna efter skatt ökar.
I avslutningen sammanfattar författarna problemen:
Enligt vår mening finns det huvudsakligen tre inslag i de gällande 3:12-reglerna som kombinerat ger både incitament till och tillfällen för inkomstomvandling.
För det första fastställs mycket generösa gränsbelopp i de förenklingsregler som inte är beroende av eget kapital, anställning och verksamhet. Fysiska personer kan erhålla gränsbelopp som årligen överstiger deras del av aktiekapitalet.
För det andra är möjligheten att spara gränsbelopp av särskilt intresse för ägare till skalbolag och holdingbolag. Detta gör det möjligt för dem att omvandla inkomst över tiden.
För det tredje är definitionen av vad som avses med en aktiv ägare inte klart fastställd i skattelagstiftningen. Det verkar dessutom som om det råder en bristande kontroll av om en fysisk person som påstår sig vara aktiv ägare faktiskt är aktiv i företagets generering av vinster i betydande omfattning.
Kommentarer och funderingar:
1. Förhoppningsvis följs analysen upp i kommande fördelningspolitiska redogörelser, så att kurvan i diagram 3.7 ovan förlängs. 2019 gjordes det inte. Man skulle också kunna definiera varaktighet endast tillbakablickande, så att tidsserien kan gå fram till innevarande år: Den som är i topprocenten 2018 kan anses varaktig om den också var där 2015-2017.
2. Måste det normativt vara problematiskt att vissa varaktigt lever på kapitalavkastning om det speglar deras komparativa fördel i kapitalägande, dvs om de är duktiga ägare med god förmåga att värdera företag, affärsidéer och management? Det vore intressant att se hur det gått med real köpkraft längst ned i inkomstfördelningen i de länder där toppinkomsterna ökat mest!
, ,

Två diagram ur den fördelningspolitiska redogörelsen

Permalänk

Kikade igenom den fördelningspolitiska redogörelsen som nyss släpptes. Ofta är det exakt samma diagram som alltid med ytterligare ett års data, men denna gång såg jag en bild jag inte sett förut (även om den säkert funnits någonstans...) Den är ganska intressant:
De ökade klyftorna sedan 1995 (mönstret lär vara detsamma för andra startår) beror på starkt ökade toppinkomster, (vilket i sin tur främst är kapitalinkomster), samt på eftersläpning i botten (bl a på grund av att socialbidrag/ek.bistånd skyddar köpkraft, inte relativ inkomst).
Exklusive kapitalinkomster har Ginikoefficienten faktiskt stått stilla i tio år.

Tänkbar slutsats: Den som gillar jämlikhet kan oroa sig lite mindre för brytpunkter, jobbskatteavdrag och värnskatt, och fundera desto mer på kapitalinkomsternas fördelning och hur man undviker långvarig fattigdom. I denna diskussion är ginikoefficienten inte det bästa måttet.
Dessutom fann jag följande synnerligen intressant, med tanke på att jag länge efterlyst just denna typ av analys:
Andelen personer som endast tillhör topprocenten det aktuella året, men inte något intilliggande år, har ökat över tid och utgjorde 2013 ca fyra tiondelar av topprocenten Dessa tillfälliga toppinkomsttagare återfanns i olika delar av inkomstfördelningen åren strax före och strax efter 2013. En klar majoritet tillhörde dock varje år den övre halvan av inkomstfördelningen. Personer 65 år eller äldre är kraftigt överrepresenterade bland de tillfälliga toppinkomsttagarna, och för många förklaras den tillfälliga inkomstökningen av att de har haft höga kapitalvinster et aktuella året (t.ex. pensionärer som säljer sina boenden och realiserar värdeökningar som ackumulerats under många år).

Om användandet av så kallade ekvivalensskalor i inkomstfördelningsstatistiken

Permalänk

En av mina käpphästar är att användandet av så kallade ekvivalensskalor (som korrigerar inkomster för hushållets storlek och sammansättning) gör det svårt att tolka inkomststatistiken. Här är två helt teoretiska exempel som kan användas för att diskutera om användandet av dessa skalor är lämpligt eller inte:
  1. Antag att en grupp enbarnsfamiljer upplever ökade totala inkomster pga ökade löner under en tioårsperiod. En konsekvens av detta är att allt fler anser sig ha råd att skaffa ytterligare ett barn. När inkomststatistiken korrigeras för försörjningsbörda ser det ut som om inkomsterna stagnerar. Är det rimligt?
  2. Antag att en grupp samboende upplever ökade totala inkomster pga ökade löner. Som en effekt av den högre lönen väljer en del att separera (de har bott ihop främst av ekonomiska skäl). När inkomststatistiken korrigeras för försörjningsbörda antas det vara dyrare att leva i ensamhushåll än att vara samboende, varför det ser det ut som om inkomsterna stagnerat. Är det rimligt?
Exemplena är hypotetiska, men dessa metodval spelar stor roll för vilken bild som ges av inkomstutveckling och ojämlikhet. Ett ökat antal ensamhushåll kan påverka inkomststatistiken också genom att sänka medianinkomsten. Ett exempel är denna studie av Stephen Rose om varför olika källor ger väldigt olika bilder av inkomstutvecklingen i USA:
Piketty and Saez use a tax filer as the unit of analysis and "create" tax records with estimated incomes for the 10 percent of people who don’t file a tax return. But tax-filing units have grown faster than population growth because fewer adults are marrying, and new Internal Revenue Service rules have led to more people filing as single adults (from 44 percent in 1979 to 56 percent in 2014). Because single filers tend to have much lower incomes than married filers, median incomes are much lower.
Kanske är det helt enkelt så att den bästa inkomstfördelningsstatistiken beskriver individers inkomster, utan att beakta om om de bor ensamma eller i hushåll med olika många barn?

← Nyare Äldre →

Låna gärna idéer och texter. Ange gärna källa.


Tema: Binary (mod) från Fabthemes | Bloggplattform: Postach.io

Bergh

Bergh

Bergh betraktelser - kanske Sveriges äldsta nationalekonomiblogg?

Senaste

Taggar