Så här skrev jag i avslutningskapitlet i Fores-antologin Från utsatt till utmärkt område (online här)

En åtgärd med potentiellt snabb effekt är attutlokalisera statliga myndigheter och verk tillutvalda storstadsområden istället för att användautlokaliseringar som kompensation för försvars-neddragningar eller glesbygdsstöd. En sådan strategi skulle dessutom minska tendensen att mångautsatta områden är vad Jerker Söderlind i sitt kapi-tel beskriver som »gated community for the poor«och kan bidra till möten mellan människor som annars inte skulle mötas.

Så här skriver Amanda Björkman i DN:

Varför ställa till det genom att flytta stora organisationer, kommer många att invända. Och svaret är enkelt: För att det inte betyder att myndigheterna skulle sköta sina uppdrag sämre. Däremot kan det vara en – om än liten – del i att markera statens närvaro i områden där den ibland upplevs ha kapitulerat. Att myndigheter ploppar upp ur förortsmarken kommer inte vara någon mirakelmedicin. Men de verktyg som regeringen kan styra över borde man använda.

Jag håller med Amanda, detta är absolut ingen mirakelmedicin, men jag brukar nämna Sadev som exempel. Av dunkla skäl hamnade Sadev i Karlstad och hade i uppgift att utvärdera svenskt bistånd.

Hade det lagts i Malmö eller Göteborg hade det kunnat klara denna uppgift bättre (att rekrytera kunniga utvecklingsekonomer till Karlstad var inte lätt, men i Göteborg och Lund finns universitet med många utvecklingsekonomer).

När det gäller just granskning av annan statlig verksamhet är det ofta bara en fördel att ha viss distans till Stockholm. Om det dessutom lades i en stadsdel i Malmö eller Göteborg där det inte skulle skada att markera statens närvaro, är vi nära en vinn-vinn-lösning.