Jag får vara med i öppningsmeningen i en filmrecension i Nöjesguiden. Hur många nationalekonomer kan skryta med det?

Calle Wahlström citerar förvisso rubriken, inte någon text i min kolumn, men det intressanta är något annat, nämligen att filmen han skriver om, Ken Loachs "Sorry we missed you", är en dramafilm och inte någon "journalistisk bevakning" av gigekonomin.

Så här skrev Aftonbladets Karolina Fjellborg om filmen på tidningens kultursida:

"Sorry we missed you" är inte direkt subtil i sin ilska och kritik, olycka staplas på olycka, och Ricky och Abby är farligt nära att porträtteras som martyrer.

Lustigt nog var det ju ett liknande grepp jag kritiserade i min DN-kolumn, då en annan kulturskribent, Elina Pahnke, i Sydsvenskan hade ställt frågan:

"Hur kommer det sig att gigekonomin ändå är så framgångsrik, trots att arbetarna tjänar under existensminimum och på samma gång ingår i ett anställningsförhållande där de blir av med grundläggande rättigheter – som att kunna få sjukersättning?

och sedan besvarat den genom att hänvisa till Boots Rileys "Sorry to bother you" - som också är en fiktiv (satirisk) spelfilm.