Ganska ofta när regelverket på arbetsmarknaden diskuteras, och reformer av turordningsreglerna (sist in, först ut) kommer upp, invänder någon att detta är en icke-fråga med argumentet att dessa regler nästan alltid förvandlas bort, och att facket oftas är välvilligt inställt i sådana förhandlingar.

Jag är inte övertygad av denna argumentation. Tanken att vissa regler utgör ett problem är fullt förenlig med att dessa ofta förhandlas bort. Annorlunda uttryckt: Det faktum att något kan kringgås är fullt förenligt med att detta något utgör ett hinder. Men hur stort är det?

Lagstiftningen sätter både utgångspunkt och hotpunkt för förhandlingarna. Om parterna inte kommer överens är det lagen som gäller. Eftersom lagstiftning om sist in, först ut lägger stor vikt vid de anställdas trygghet och låg vikt vid arbetsgivarens möjlighet att välja sin personal, ger den facket en mycket stark ställning i dessa förhandlingar.

Detta teoretiska argument illustreras i figuren nedan som visar preferenser för fack resp arbetsgivare. Facket antas främst vilja ha anställningstrygghet men lägger också viss vikt vid lönsamhet. Arbetsgivaren vill främst ha lönsamhet men i viss utsträckning också anställningstrygghet. Lagstiftningen lägger nästan all vikt vid anställningstrygghet vilket indikeras av punkten A.

Den streckade arean är punkter som båda parter anser vara bättre än utgångspunkten. Förutsatt att dessa är möjliga med hänsyn och till konkurrenstryck, teknologi och andra restriktioner (som inte ritats in i figuren) är det alltså troligt att en förhandlingslösning finns. Men eftersom utgångspunkten är A, har facket en stark ställning i dessa förhandlingar, och om det finns en tradeoff mellan anställningstrygghet och lönsamhet är det troligt att förhandlingslösningen lägger stor vikt vid trygghet på bekostnad av lönsamhet.

Så långt är min invändning av teoretisk natur. Det finns emellertid en del empirisk forskning gjord på möjligheten att undanta två personer från turordningsreglerna som företag med 10 eller färre anställda sedan 2010 får göra. Teoretiskt kan reformen kan tolkas som att utgångspunkten ändras en smula från A i riktning mot minskad anställningstrygghet och ökad lönsamhet, och empirin styrker detta: En artikel publicerad i Journal of Public economics förra året visade att undantagen ökade de berörda företagens produktivitet (Bjuggren 2018).

Undantagen ledde också till att både anställningar och uppsägningar ökade med fem procent, enligt von Below och Skogman Thoursie (2010). Sysselsättningen påverkades alltså inte, men rörligheten på arbetsmarknaden ökade. Undantagsreformen har också visats öka företagens benägenhet att anställa arbetslösa och personer som deltar i arbetsmarknadsutbildningar (Bjuggren och Skedinger, 2018).

Påståendet att turordningsreglerna är en icke-fråga eller bara av symbolisk betydelse stämmer alltså inte, varken teoretiskt eller empiriskt.

Källor:

Bjuggren, Carl Magnus. 2018. "Employment Protection and Labor Productivity." Journal of Public Economics 157: 138–57.

Bjuggren, Carl Magnus, och Per Skedinger. 2018. Does Job Security Hamper Employment Prospects?

von Below, David, och Peter Skogman Thoursie. 2010. "Last in, First Out?" Labour Economics 17(6): 987–97.