I DN har Catia Hultquist en lång artikel om visselblåsarna som varnade för Macchiarinis framfart. Eftersom jag höll på ganska länge med kommunal korruption slås jag av hur många likheter det finns med visselblåsare som varnar för kommunal korruption.
I Macchiarini-fallet finns många generella lärdomar om hur organisationer skulle kunna kan motverka oegentligheter - men också insikter om varför det ofta är svårt.

Några citat ur artikeln illustrerar detta. Först, den farliga men förföriska enigheten inom gruppen:
– Forskningsteamet blev en sektliknande miljö i form av en inre grupp som fick ett väldigt starkt driv. [...] Det finns en positiv energi i en sådan drivkraft; man vill inte kliva ur den bubblan och man vill tro att det är sant. När man sedan kliver ur och ser nyktert på det, inser man hur sjukt det är. [citat från Karl-Henrik Grinnemo]

Så snart Oscar [Simonson] började väcka kritiska frågor efter försöken blev han dock bortkopplad från projektet.
Sedan, ledningens ovilja att ta i problemen:
De fyra bestämde sig ganska snart för att kontakta ledningen [...]
– Till vår stora förvåning verkade de inte alls intresserade av att höra vad vi hade att berätta. Istället fick vi höra saker som att "vi måste tänka på KI:s varumärke", eller, "Är det verkligen nödvändigt att gå vidare med det där?" , "Tänk på att ni kan få problem och råka illa ut". [...]
Parallellt började det spridas rykten om de fyra forskarna och läkarna. Att "de var galna", att det i själva verket handlade om bråk om forskningspengar och att de var avundsjuka på Macchiarini. [...] Så kom hoten uppifrån om att deras tjänster "kunde upphöra".
Sedan, de strukturella förändringar av incitament och lojaliteter, och betydelsen av granskande journalistik, som gör att skandalen inte kan gömmas:
Två avgörande saker hade dock hänt. Oscar hade fått ett löfte om ett nytt jobb och SVT:s avslöjande dokumentär om Macchiarini (som till stor del kom fram till samma saker som de fyra) skulle sändas inom kort. Även om de inte visste vilken vinkel dokumentären skulle ta gjorde det att känslan av att leva under konstant hot mattades av en aning för Oscars del.
Slutligen, bristen på tacksamhet gentemot visselblåsarna i organisationen även efter att det blivit uppenbart att de hade rätt:
I dag, många år senare, har gruppen fått motta utmärkelser och ett tydligt stöd från både läkarkåren och allmänheten. Han och Karl-Henrik har fått jobb på ett annat sjukhus "där man faktiskt pratar på morgonmötena". Det enda som är sig likt är Karolinska, menar Oscar.
I det här fallet tycks det ändå gått bra för visselblåsarna pga erkännande från det omgivande samhället. Det förklaras nog till stor del av just denna skandals spektakuläritet - visselblåsare går ofta ett tristare öde till mötes.
Det klassiska exemplet i Sverige är den så kallade fången på fyren (denna artikel av Lars Lindström i Expressen från 2010 beskriver också flera andra visselblåsarfall)
En av Sveriges mest kända "visslare" är Anders Ahlmark. Han var kartografen på sjöfartsverket som visade att en stor olycka med en rysk oljetanker 1977 i Södertäljeviken berodde på att verket glömt att markera grundet på sjökorten - och inte på lotsen som hade fått skulden.
Verket vägrade erkänna sitt misstag och försökte i stället få bort Anders Ahlmark från kartan. Han sattes i karantän, tvångsomskolades och tvångsförflyttades till en fyr på ett grund 12 mil sydost om Ölands södra udde.
En bra sak med den artikeln i Expressen är att det framgår att Ahlmark fick rätt i domstol:
Det tog sex år innan Ahlmark fick upprättelse: högsta domstolen gav honom rätt i grundfrågan och han fick ekonomisk kompensation.
Åter till Machiarini-affären. Oscar själv gör nämligen en helt korrekt analys, som blir bra slutord:
– Det största problemet var inte Macchiarini. Det var mörkläggningen. Som det är nu har man inte vidtagit några åtgärder som skyddar mot en ny Macchiarini-skandal.