Timbros webtidning Smedjan ska publicera en rad essäer om medborgarlön/basinkomst. Först ut är Caspian Rehbinder vars artikel fått svar av (bland andra) Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet, där ytterligare en debattvända mellan de två publicerats.

Det finns tecken på att de två talar förbi varandra. Så här skriver Rehbinder i sitt svar:

Jag föreslår på Smedjan att utforma bidrag så att det lönar sig bättre att gå från bidrag till arbete

I Dahlmans svar på detta står det:

Jag är övertygad om att mänskligt lidande minskas om man stärker människor att söka egen försörjning via studier och arbete

Ett annat exempel är rubriken på slutreplikerna, som föredömligt korrekt sammanfattar debatten:

"Ge inte byråkrater mer makt", menar Rehbinder. "Om de arbetar för skattebetalarna har de rätt att ställa krav", svarar Dahlman

Dessa två hållningar är ingalunda oförenliga. Självklart har skattebetalarna rätt att ställa krav - vad Rehbinder argumenterar för (som jag tolkar honom) är att det kan vara klokt att ställa lite mindre krav. Bland annat hänvisar han till forskning som visar att kontanter utan krav har bättre konsekvenser för bidragsmottagarna.

På detta svarar Dahlman:

Att kravlöst dela ut bidrag skapar sannolikt tvärtom en känsla av meningslöshet [avses hos mottagaren eller hos den som delar ut?]. Den som är utsatt ska därför pushas till att försörja sig själv, inte uppmuntras till passivitet. [Det håller R sannolikt med om - se citatet ovan] Tanken att den som får utan att lyfta ett finger skulle motiveras till att ta ett arbete med liknande lön är ologiskt [onekligen - vilket sannolikt är en av anledningarna till att R vill att det ska löna sig bättre att gå från bidrag till arbete].

På det hela taget tycker jag inte Dahlman gör Rehbinders argumentation rättvisa.

I den övriga debatten kring Rehbinders artikel har jag noterat att två argument från liberaler i vid bemärkelse återkommer:

1. Medborgarlön är att ta från de arbetande och ge till dem som ej arbetar, vilket är moraliskt fel.

Så kan man absolut se det - men med den synen blir det mesta som dagens välfärdsstat gör moraliskt fel. Även den hållningen är fullt tänkbar som normativ position. Men en liberal som tycker att skatt är stöld skulle mycket väl kunna tycka att en basinkomst är mindre dålig är nuvarande välfärdsstat.

Argumentet att skatt är stöld är helt enkelt inte relevant när frågan som diskuteras är om nuvarande välfärdsstat ska reformeras i riktning mot basinkomst eller ej.

2. Det bör ställas krav på dem som tar emot bidrag. Jag har stött på argumentet många olika varianter, inklusive att det skulle vara nyttigt för bidragstagarna att tvingas gå upp tidigt på morgonen för att inställa sig på något kommunalt jobbcenter eller liknande. Ytterst är det en empirisk fråga om kraven har önskvärda effekter, och den frågan lämnar jag därhän för tillfället.

Ideologiskt är det emellertid tveksamt varför liberaler finner krav så viktiga. Om ofrihet kan skapas av tvånget att betala skatt och av offentliga regleringar, kommer en värld med skattefinansierade och villkorade bidrag att vara en mer ofri värld än en värld med skattefinansierade och mindre villkorade bidrag, förutsatt att skatterna är lika höga i båda fallen.

Om man som liberal vill ha låga skatter och anser att folk bestämmer bäst över sina egna liv, varför skulle liberaler föredra höga villkorade bidrag framför låga bidrag med färre villkor, givet att skattenivån är densamma?