Flera av de som vänder sig mot idén, exempelvis EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic och nationalekonomen Mårten Blix, riktar udden mot det orealistiska i att alla medborgare varje månad skulle få en ansenlig summa pengar insatta på kontot, utan krav på motprestation.

Det är sant att denna ídé både är orealistisk och orimlig, men det är inte heller detta de liberala förespråkarna av basinkomst föreslår. Nationalekonomen Andreas Bergh menar i sitt kapitel att Sveriges välfärdssystem redan idag till stor del innehåller inslag av basinkomst. Den som verkligen inte vill arbeta kommer till sist att få pengar till mat och husrum, hur många officiella krav vi än ställer. Genom att avskaffa villkoren som ställs upp för försörjningsstöd – till exempel att man måste söka arbete, att man inte får äga kapital eller ens ha för mycket mat i kylen – kan vi både spara pengar och minska byråkraternas inflytande över våra liv.

Modellen som Bergh föreslår innebär att det ovillkorade försörjningsstödet trappas av i långsam takt, så att det alltid lönar sig att arbeta. Den tanken är god och mycket användbar oavsett om man förespråkar basinkomst eller inte.