Leif Lewins försök att samla statsvetenskapens grunder i en bok med just detta namn, reviderades förra året, och har nu granskats av Erik Moberg.

Moberg är inte helt nöjd med hur Lewin beskriver Public Choice-skolan:

Värt att kommentera är också Lewins behandling av den samhällsvetenskapliga teoriansats som ofta betecknas "public choice". Den enda författare han nämner i sammanhanget är James Buchanan, som han uppenbarligen inte har någon större respekt för. [...] töver detta dyker "public choice" upp hos Lewin även i andra sammanhang. Han skriver till exempel (sid. 14) att "[p]ublic choice och läran om ’den minimala staten’ … bildar den teoretiska kärnan i nyliberalismen, den högervind som blåste över världen under åttiotalet." Eller att (sid. 61) "… nyliberalismen blev beteckningen på den riktning som framträdde under 1980-talet med den minimala staten som ideal, privatisering som program och public choice-teorin som analysverktyg." Och vidare talar han om (sid. 72) "… en avkristnad tid, präglad av nyliberalism och public choice …".

Moberg är inte heller nöjd med Lewins behandling av spelteori, där delar av hans kritik är sådan att en redaktör kanske borde reagerat:

På ett ställe (sid. 25) talas till exempel om "spelteori" och om "ett arbete från slutet av andra världskriget", men vilket arbete det är fråga om framgår inte. Ser man till litteraturlistan, och beaktar "slutet av andra världskriget", så hittar man emellertid ett arbete som beskrivningen stämmer på, nämligen von Neumann & Morgenstern, Theory of Games and Economic Behavior. Om man istället beaktar innehållet i själva huvudtexten stämmer emellertid inte detta. Då aktualiseras istället Thomas Schelling, The Strategy of Conflict som också finns med i litteraturlistan, men bara där. I huvudtexten finns över huvud taget ingen hänvisning till Schelling. (Inom parentes kan kanske också nämnas att båda titlarna är felaktigt angivna i litteraturlistan. Schellings bok skall ha "The" i titeln, som här, och den andra boken skall inte ha det, vilken den dock har i litteraturlistan.) Och, för att fortsätta: på ett annat ställe (sid. 98) talas om de i ett visst sammanhang "ledande böckerna" utan att det på något som helst sätt framgår vilka dessa är. Och så där är det rakt igenom hela boken. Källhänvisningar i huvudtexten är undantag snarare än regel. Och även i de fall då det framgår vilken källan är saknas sidhänvisning. Det finns inte någonstans i hela boken någon hänvisning till en källas sida.

Jag börjar ana ett mönster, och mycket riktigt: Lewins bok säger inte ett pip om Anthony Downs enormt inflytelserika "An Economic Theory of Democracy" från 1957.