En av de förklaringar till Sveriges minskade reformförmåga som jag och Gissur Erlingsson diskuterar i vår skrift "Vad hände med Sveriges reformförmåga?" är förändringar inom akademin: Mer fokus på på internationella toppubliceringar och mindre fokus på svensk samhällsdebatt och svenska utredningar.
Ett tecken på att vi kanske inte var helt fel ute är dagens debattartikel i DN: "Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen" är rubriken.
Ur ingressen:
Samhällsvetenskaplig forskning som betalas av skattemedel ska rimligen vara till gagn för samhället. Men samverkan med myndigheter och politik är inget som gynnar karriären, det är publicering i internationella tidskrifter som gäller. Och där väger specifikt svenska problem lätt
Ur artikeln:
En övergripande observation är att en allt snävare tolkning av excellens och internationalisering riskerar att gå ut över att samhällsvetenskapliga forskningsresultat kommer till praktisk användning. ... Problemet är att samverkan inte lönar sig tillräckligt karriärmässigt. Vid tjänstetillsättningar och befordringar väger samverkan lätt eller inte alls. Utslagsgivande i den hårda konkurrensen är i stället många artiklar i de allra mest prestigefyllda internationella tidskrifterna.
Även en annan av mina käpphästar formuleras väl i artikeln. Här beskrivs exempelvis något som dyftades i poddavsnittet Kausalitets och kontrollgruppsnormen:
En tredje potentiell nackdel med alltför stort fokus på internationella publiceringar är att tillgången på data kan styra vad det forskas på. Ibland kan forskning om komplexa samhällsrelevanta frågor få stå tillbaka för mer perifera eller konstruerade problem bara för att data finns för det senare.
och här gör författarna ungefär samma analys som när jag skrev Under strecket om fuskskandalen vid Harvard Business School (även den dryftad i ett poddavsnitt)
Publiceringspressen innebär också att incitamenten att hitta samband och resultat även där det inte finns några ökar, vilket kan bidra till bristande forskningsetik och – i värsta fall – fusk.
Finns det ett mot-narrativ? Pja, de fyra författarna är samtliga från ESO (expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), och skulle därför kunna sägas tala i egen sak. Men det viktigaste motnarrativet är nog att trenden trots allt går åt rätt håll. Jämfört med när jag var doktorand uppmärksammas och uppmuntras samverkan allt mer.