I Timbro-tidskriften Smedjan skriver Odd Eiken under rubriken "Friskolereformen - så tänkte vi". Eiken var statssekreterare på utbildningsdepartementet 1991-1994, och det är en utmärkt idé att låta någon som Eiken reflektera över målen med en reform när den infördes och utfallet när den varit på plats ett bra tag.

Om skolpengens storlek skriver exempelvis Eiken så här:

Valet föll istället på en rörlig elevpeng definierad utifrån kommunens egna kostnader för motsvarande elev. Utredningen som fick uppdraget kom fram till att 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev var en nivå som skulle ta hänsyn till kommunens skyldighet att hålla "överkapacitet" och samtidigt medge att elevavgifterna i friskolorna blev överkomliga för de flesta. Vid den här tiden var inte ambitionen att avskaffa alla elevavgifter i friskolor, utan bara att göra dem överkomliga. Efter förhandlingar inom regeringen höjdes skolpengens nivå till 85 procent för att sedan av nästa socialdemokratiska regering höjas till 100 procent i kombination med ett strikt förbud mot elevavgifter av något slag.

Tanken att skolpengens storlek tydligt bör understiga 100% för att kommunen behöver hålla viss överkapacitet är alltså inte något nytt påfund i syfte att sätta dit friskolorna, vilket det stundom kan låta som i dagens debatt.

Tyvärr utvecklar Eiken inte frågan om varför det var viktigt att hålla nere elevavgifterna. Kanske beror det på att det är uppenbart: Det rådde stor enighet om att undvika en situation där friskolor selekterade elever på basis av föräldrarnas betalningsförmåga. Inte minst bland borgerliga var det ett vanligt argument för friskolereformen att valfriheten skulle komma alla till del.

Annorlunda uttryckt: Det är synd att Eiken inte skriver rakt ut att det vid reformens skapande ansågs viktigt att undvika att friskolorna idkade gräddskumning. Då hade det nämligen blivit tydligt att reformen i detta avseende inte fungerar som avsett.

Om detta hade framgått explicit av Eikens artikel hade vi dessutom kunnat dra en viktig lärdom genom att ställa frågan: Hur kommer det sig att en reform som designades i syfte att undvika gräddskumning ändå i praktiken tillåter just detta?

Jag lutar åt följande svar: Reformens konstruktion stängde möjligheten för friskolor att gräddskumma via prismekanismen (genom att starkt begränsa friskolors möjlighet att ta ut elevavgifter). Men när prismekanismen sätts ur spel kan selektion ske genom köer och kontakter, och detta har reformen i praktiken tillåtit.

Det faktum att selektion kan ske med köer när prismekanismen satts ur spel är för övrigt välkänt i Sverige genom utvecklingen på bostadsmarknaden efter hyresregleringens införande 1942. Men jag har inte hittat något som tyder på att denna möjlighet förutsågs och diskuterades på 1990-talet.

Relaterat: