På DN-debatt: Pedagogikprofessorn Jonas Linderoth ber om ursäkt (!) för 90-talets pedagogiska idéer i en ovanligt uppfriskande debattartikel:

År 1993 beskrev pedagogikprofessor Alison King i en numera klassisk artikel denna nya framväxande lärarroll. Läraren skulle inte längre vara "en vis person stod på en scen" utan en "en guide som följer vid sidan" ("The sage on the stage to a guide on the side"). King menade att denna förändrade lärarroll ledde till självständiga, kritiskt tänkande elever som kunde lösa problem kreativt. Ungefär samtidigt hävdade matematikprofessorn Seymour Papert, en inflytelserik pionjär för digitalt lärande, att den instruerande läraren oftast stod i vägen för elevens egen upptäckarlust. Istället skulle målet för en lärare vara att "undervisa på ett sådant sätt att man åstadkommer mesta möjliga inlärning med minsta möjliga undervisning". [...] Jag har själv i oförstånd bidragit till att på detta sätt försvaga lärarkåren. Som ny doktorand talade jag på en konferens i Stockholm. Under temat "Upplevelse för kunskap" rev jag på Kulturhusets lilla scen av anekdoter av typen: "Jag har lärt mig mer engelska genom mitt musikintresse än i skolan". Alltihop inleddes med att jag visade bilder på lekande barn samtidigt som jag spelade upp Pink Floyds låt Another brick in the wall (Part 2), känd för textraden "We don’t need no education". I dag ryser jag i hela kroppen av skam när jag tänker på det förenklade och populistiska budskap jag framförde.

Det ska bli intressant att se vem som svarar på detta och hävdar att professor Linderoth borde vara stolt snarare än att skämmas...