Nedanstående recension av seriealbumet Supersmurfen publicerades 2013 på den numera insomnade sajten delibris.se. Jag har räddat den med hjälp av google-chachen, och gjort några mindre uppdateringar av texten. Enjoy!

Supersmurfen är en klassisk historia om hur en folkvald ledare efter en populistisk valkampanj förvandlas till en förtryckare, och hur hans kuvade folk kämpar för att hantera situationen. Dess allmänna giltighet är imponerande, och trots att den i många delar berör samhällets mest tragiska aspekter blir den aldrig sorglig.

Författaren tar sig betydande friheter med språket – var och varannan mening introducerar helt nya ord och begrepp – men framställningen är ändå så enkel att ett barn kan läsa den på mindre än en timme. Bokförlaget Semic gjorde helt rätt när Supersmurfen kom i nyutgåva förra året, med svensk översättning av Ingrid Emond.

Alla är förmodligen inte införstådda med detta seriealbums funktion som introduktion till några av samhällsvetenskapens centrala problem. Det är därför på sin plats att återge berättelsen i korta drag.

Historien tar sin början när smurfarnas ledare Gammelsmurf lämnar smurfbyn för att skaffa någon form av ört. I smurfbyn, vars 100 invånare utgör hela smurfsamhället, uppstår snabbt oenighet om vem som bestämmer i Gammelsmurfs frånvaro.

Efter initial förvirring bestämmer sig smurfarna för att hålla val. Första försöket slutar med att varje smurf röstar på sig själv. Ett dödläge uppstår och ett nytt val måste hållas. Inför det andra valet upptäcker en smurf att han kan få andras stöd genom generösa löften och missbruk av utnämningsmakten. Han lovar bland annat en lag mot "tråksmurfar", pannkakor tre gånger i veckan och får stöd av trumpetsmurf genom ett löfte om att han ska få bli orkesterledare efter en eventuell valseger.

Oppositionens valtal saboterar han genom att samtidigt bjuda på saft hemma hos sig. Valet vinns med 96 röster av 100.

Efter segern syns snabbt tecken på annalkande storhetsvansinne. Den nyvalde ledaren kräver att bli kallad Supersmurfen och bestämmer sig för att klä sig i guld. Hans beteende roar befolkningen, som initialt gapskrattar åt hans påfund. Trumpetsmurf påminner om löftet att få bli orkesterledare, men lockas istället med uppdraget att med trumma ut Supersmurfs olika beslut. Han ges privilegiet att välja ut en mindre armé för att hålla ordning i byn. Övriga smurfar börjar nu bli förbryllade, och missnöjet ökar när supersmurfen beordrar att ett palats ska byggas åt honom. Det är emellertid först när den ständigt skämtande Sprattsmurfen fängslas, efter ett oskyldigt och mycket förutsägbart skämt, som en motståndsrörelse formas. De lyckas frita Sprattsmurfen ur fängelset och flyr till skogs.

Halvvägs in i historien har alltså läsaren introducerats till problemen med kollektivt beslutsfattande, populism, röstköp och en folkvald ledare som successivt förvandlas till förtryckare. Även en och annan lärdom från public management har letat sig in i framställningen.

I andra halvan av historien skildras hur de rebelliska smurfarna lever i skogen för att undgå Supersmurfens försök att hitta dem. Under sökandet efter de okuvade väljer många av Supersmurfens förtryckta medborgare att byta sida. Supersmurfen svarar med att låta bygga en mur i form av en träpalissad runt byn. Till slut kommer en attack från de okuvade som organiserat sin motståndsrörelse. De lyckas ta sig över muren.

De attackerande smurfarna slåss lämpligt nog endast med tomater, lim och träpinnar. Likväl råder ingen tvekan om att detta är en tragisk episod i smurfarnas historia. Striden når sin kulmen när supersmurfen hamnar i ett trängt läge, och försvaras endast av sina 12 sista lojala vakter. Slutet är nära.

Detta seriealbum är i praktiken en lärobok som ger läsaren verktyg att förstå revolutioner och valrörelser i såväl samtid som dåtid. Det är slående hur många symboler och relevanta observationer som serveras läsaren utan att det någonstans blir töntigt utbildande. Ingen lär missa symboliken i den demokratiskt valde ledaren som går överstyr eller i den mur som byggs runt byn. Men detaljerna går djupare än så. Den som kan sin institutionella teori kan le åt hur supersmurfen befäster sin situation genom smart utdelande av sociala statussymboler, hur en av murbyggarna i smyg förser muren med en hemlig lucka, och hur den snåriga skogen runt byn är avgörande för att de okuvade ska kunna gömma sin egen by och koordinera sin motattack.

Slutet är både briljant och en besvikelse. När Supersmurfen i stridens hetta ser ut att tvingas kapitulera kommer Gammelsmurf tillbaka. Plötsligt ordnar saker och ting upp sig i ett huj. Gammelsmurfen skäller ut smurfarna för att de bråkar. Supersmurfen skäms för sitt beteende och börjar städa upp i oredan. Övriga inser att han är god innerst inne och hjälper honom städa upp. Den enda twist vi får är att Sprattsmurfen ger Gammelsmurf ett paket innehållande en tårta, som lustigt nog inte exploderar i ansiktet på honom.

Efter en fantastiskt pedagogisk illustration av flera av det mänskliga samhällsbyggandets mest grundläggande problem, upphör alltså alla sociala konflikter i samma sekund som en klok gammal man i skägg återvänder till byn. Det kan man såklart ha invändningar emot. Budskapet i supersmurfen är dock inte att demokrati inte kan fungera och att en gammal man i skägg är att föredra social planerare.

Alla utom de allra yngsta läsarna kommer att inse att smurfarnas problem att komma överens kan uppstå i sandlådor, klassrum och nationer över hela världen. Symboliken är uppenbar, och läsaren får ökad förståelse för den mänskliga samvarons problem. Det finns verkliga populister, verkliga förtryckare och verkliga sociala dilemman.

Men det finns inga verkliga gammelsmurfar som får diktatorer att bli snälla och alla medborgare att sköta sig.

Författare: Peyo

Originaltitel: Le Schtroumpfissime

ISBN: 9789155258962