En missuppfattning som dyker upp då och då är att det kapitalistiska systemet (eller dagens samhälle eller samhällsekonomin) i någon bemärkelse bygger på att människor konsumerar saker de egentligen inte behöver. Var kommer denna uppfattning i från?

Som exempel kan nämnas en passus ur en artikel av Roland Paulsen på DN-kultur nyligen:

Vad varje liberal ledarskribent kommer lära oss är ju att införskaffandet av råsaftscentrifuger och robotdammsugare är att betrakta som medmänskliga handlingar. Ju fler som handlar desto större blir "kakan", ekonomin "får skjuts" och det bästa vi vet, fler jobb, genereras (om vi har tur).

Verkligen? Jag tycker alltså att Roland har rätt när han kritiserar idén om att konsumtion är en välgärning för att ekonomin stimuleras och jobb skapas. Men detta är en Keynesiansk idé som på allvar drivs av ganska få. Bankekonomer och socialdemokrater kan ibland påminna en smula om den argumentation Roland karikerar. Däremot har jag aldrig sett den hos liberala ledarskribenter. Den har faktiskt ofta kritiserats av liberaler, av nationalekonomer (utom Keynesianser) och - naturligtvis - av den konsumtionskritiska miljörörelsen.

Fortsättningen av Rolands artikel är minst lika besynnerlig:

Att föreställa sig att fördelningen inte skulle behöva gå omvägen via ytterligare en omgång tv-apparater och surfplattor är naivt, för att inte säga farligt. Då hotas hela samhällsekonomin!

Det är varken naivt eller farligt att föreställa sig detta. Den offentliga omfördelningen i Sverige går inte via tv-apparater och surfplattor, utan via socialförsäkringar och offentlig konsumtion, dvs vård, skola och omsorg. Visst köps också en hel del tv-apparater och surfplattor (både offentligt och privat), men det är inget hot mot samhällsekonomin om människor skulle sluta efterfråga tv-apparater och surfplattor. Det skulle frigöra resurser som konsumenter och producenter kan lägga på något annat.