Jag har funderat en del på Alice Teodoresco Måwes tweet om Sverige som (kanske) ett u-land.

Tolkar man henne snällt pekar hon på ett antal problematiska tendenser som är värda att diskutera och tas på allvar, och självklart ska man tolka henne snällt.

Jag har förvisso invändningar mot en del av de indikatorer hon stöder sin förklarande text i Fokus på. Ur denna:

I dag har Sverige 2,4 vårdplatser per 1000 invånare, vilket är det lägsta antalet i EU, samtidigt som befolkningen kraftigt ökat. Sverige hamnar i dag på plats fyra från slutet på en lista över polistätheten i EU, trots den grova brottsligheten.

Det finns rimligen inget egenvärde i att ha många sjukhusplatser eller poliser per capita, de är ju instrumentella för att uppnå hälsa, ordning och trygghet). Och som många redan påpekat betyder det faktum att något har försämrats inte att nivån blivit oacceptabelt låg eller har hamnat på u-landsnivå.

Min huvudinvändning är dock en annan. Det som förbryllar och oroar mig är hur Alice avslutar sitt resonemang. Tweeten avslutas "Var är folks vrede?".

Det är konstigt att efterlysa vrede av två skäl.

För att få bukt med de problem som ATM framhåller med rätta, krävs en grundlig analys av deras orsaker, kompromissande och samarbete för att hitta och genomföra åtgärder. Vrede främjar inte något av detta, snarare motsatsen.

Även texten i Fokus avslutas problematiskt. Någon/några (oklart vem) anklagas för att

"genom att märka ord och aktivt misstolka, normalisera ett tillstånd som borde vara allt annat än eftersträvansvärt. Varför, kan man ju undra?"

Jag har svårt att tro att någon vill normalisera de problem som ATM beskriver. Ej heller tror jag att någon tror sig kunna uppnå en sådan normalisering detta genom att märka ord. Däremot råder knappast någon tvekan om att ATM i dessa texter eldar på människors vrede och konspiratoriska tänkande.

"Varför, kan man ju undra?" är nu en berättigad fråga.