Ett av den underligaste inslagen i den svenska välfärdsstaten just nu är maxtaxan i barnomsorgen och det faktum att den infördes av socialdemokraterna. Påståndet att maxtaxan hotar välfärdsstaten är inte alls så orimligt som det först kan låta. Låter det underligt?
Först lite teori.
Den som någon gång funderat på hur det kommer sig att höginkomsttagare i Sverige står ut med att betala så höga skatter, finner ett antal svar i välfärdsstatsforskningen. Ett av de enklaste och mest kraftfulla är att det den övre medelklassen i en universell välfärdsstat får för sina skattepengar är någorlunda likt vad de annars skulle valt att köpa om skatterna hade varit lägre och välfärdsstaten mindre. Visst finns det skattemissnöje, men hela paketet accepteras ändå av väldigt många. Det i någon bemärkelse fiffiga med systemet, är att en smart design på många av välfärdsstatens förmåner gör att låginkomsttagare gynnas av att finnas i samma system som medel- och höginkomsttagare.
Ett exempel: Även höginkomsttagare har betalningsvilja för en försäkring som täcker inkomstbortfall vid sjukdom. Penningmässigt omfördelar denna försäkring till dem som är sjuka ofta och länge, men eftersom det främst är tryggheten man betalar för är systemet som helhet accepterat även bland dem som betalar in mer än de får tillbaka.
Barnomsorgsavgifter är sedan maxtaxans införande 2002 är emellertid inte ett exempel.
Maxtaxan har inneburit att många som tjänar hyfsat eller bättre, har en barnomsorgsavgift som är relativt låg. Samtidigt upplever många föräldrar sannolikt att marginalnyttan av mer resurser i förskolan är hög. Bara lite högre personaltäthet eller lägre personalomsättning skulle göra stor skillnad. Med en taxa som är proportionell mot inkomsten, eller åtminstone ett betydligt högre tak för maximal taxa, skulle många höginkomsttagare få betala mer, och barnomsorgen skulle ha mer resurser.
Det fördelningsmässigt fiffiga är att även om den övre medelklassens vilja att betala mer kommer ur en snävt egoistisk omsorg om sina egna barn, skulle alla barn på förskolan gynnas av ökad personaltäthet. Barnomsorgen skulle vara ännu ett exempel på att låginkomsttagare gynnas av att vara i samma system som medel- och höginkomsttagare. Men så är det alltså numera inte.
Det verkligt problematiska: Vad händer inget görs? När medel- och höginkomsttagares inkomster fortsätter att öka, kommer de att vilja lägga mer på barnomsorg. Maxtaxan gör det svårt för dem att göra detta inom det offentliga systemet. Då hamnar vi i en situation som välfärdsstatens vänner borde oroa sig för: Den övre medelklassen börjar tycka att den barnomsorg de får från kommunen är lite väl långt ifrån vad de skulle vilja ha, och vad de också skulle kunna betala för om skatterna vore lägre. På så sätt hotar maxtaxan faktiskt stödet för välfärdsstaten.
Mot bakgrund av denna analys är det inte konstigt att Moderaterna har en ambivalent inställning till maxtaxan (2009 ville de höja den, 2013 inte).
Det konstiga är att socialdemokraterna försvarar den.

Tillägg:
1. Min Lundakollega Lina Maria Ellegård har varit inne på liknande tankar:
Maxtaxetaket är inte progressiv politik; det är bara ett sätt att vinna barnfamiljers röster.
Den förklaringen har naturligtvis slagit även mig. Jag förvånas bara över att socialdemokratin inte ser att detta är ett farligt sätt att fiska röster på.
2. Har sammanfattat en hel del av den relevanta välfärdsstatsforskningen i en artikel, som jag efter stolpe-ut i ett några bättre sociologitidskrifter dumpade lite väl obskyrt:
Bergh, A. (2008). Explaining the Survival of the Swedish Welfare State: Maintaining Political Support through Incremental Change. Financial Theory and Practice, 32, 233-254.
3. Sedan juli förra året är taket inkomstindexerat. Det mildrar problemen, men de kvarstår om höginkomttagares inkomster växer snabbare än index (vilket de gör).