Ur artikeln:
När välfärdsstaten och marknadsekonomin båda ses som samhällsinstitutioner som underlättar för människor att hjälpas åt att uppnå sina mål, blir det istället helt logiskt att framgångsrika länder nästan undantagslöst har höga skatter och stor välfärdsstat samtidigt som de har hög ekonomisk frihet och en utvecklad marknadsekonomi.
Jag redovisar dessutom siffror från Novus Sverigepanel över andelen hos olika partiers sympatisörer som instämmer (helt eller delvis) i påståendet att "Marknadsekonomin är ett sätt att hjälpas åt".
Skillnaderna mellan M, L och C är små, men det är statistiskt säkerställt att dessa utmärker sig positivt (även de låga siffrorna för v och mp avviker signifikant nedåt).

Vad göra?

  • Undvik att tala om marknaden som ett abstrakt kollektiv.
Tala om fondförvaltare, människor som funderar på att köpa hus, pensionssparare eller vilka det nu är som åsyftas. Ett klassiskt exempel är när Carl Bildt fick frågan "Har marknaden alltid rätt?". På motsvarande sätt bör vi undvika att tala om "politikerna" eller "välfärdsstaten" (och det vore naturligtvis absurt att fråga en statsminister om "politiker" eller välfärdsstaten alltid har rätt).
  • Undvik begrepp som "marknadsskolan" när det är kvasimarknader eller viss form av public management som avses.
En marknad kännetecknas av frivilliga transaktioner och fri prisbildning. När staten använder sitt våldsmonopol för att beskatta och använder skatteintäkterna till skolor och andra välfärdsproducenter som ersätts enligt politiskt fastställda nyckeltal och som inte tar betalt av sina användare, då är det inte marknadsekonomi. Det behöver inte vara att dåligt att kombinera offentlig finansiering med privat produktion, men när det misslyckas eller inte funkar som avsett är det inte ett misslyckande för marknadsekonomin.
  • Undvik att rapportera om ekonomin som om den vore en tävling eller ett nollsummespel.

l