Showing all posts tagged samhalle:

Lindvall-Dahlström-doktrinen om samhällsvetare i samhällsdebatten - och varför jag gillar den.

Påmindes nyligen om detta inlägg av Johannes Lindvall och Carl Dahlström om twittrande statsvetare, eller mer generellt om hur samhällsvetenskapliga forskare bör delta i samhällsdebatten. Å ena sidan har naturligtvis även forskare rätt att tycka till om ditten och datten, å andra sidan får vi ofta frågor om sådant som inte går att forska på, och där Ulf Bjerelds (för att bara dra till med ett namn som kom till mig...) åsikt inte nödvändigtvis är mer övervägd än någon annans.
Man skulle möjligen önska sig att journalister visste lite mer om vad vi faktiskt inte har en susning om: Ekonomer kan inte förutsäga BNP. Statsvetare kan inte förutsäga valresultat. Men det är knappast rimligt att kräva av journalister att veta vad som forskningsbara frågor inom alla ämnen de skriver om.
Däremot är det inte för mycket begärt att journalister ställer frågor, och jag är därför mycket förtjust i Lindvalls och Dahlströms rekommendation att journalister avslutar intervjuer med forskare med följande två frågor (eller varianter på dem):
  1. Om jag skulle vilja fördjupa mig i det ämne vi just har talat om, vad tycker du då att jag skall läsa?
  2. När det gäller den tolkning du just har gjort [av något politiskt skeende], skulle du säga att den (a) har stöd i alla eller nästan alla välgjorda studier på området, (b) har stöd i vissa välgjorda studier även om det finns andra studier som kommer till andra resultat, eller (c) saknar stöd i den samhällsvetenskapliga forskningen eftersom detta inte är en fråga som samhällsvetare har studerat närmare?
Om dessa frågor införlivades i journalistisk praxis skulle mycket vara vunnet. Inte minst skulle forskare få en bättre uppfattning om vad de kan förväntas uttala sig om: Man måste inte själv ha bedrivit forskning om X för att kunna ha koll på vad forskningen om X säger - men man bör ha tillräcklig koll på fältet för att kunna rekommendera en bra översiktsartikel exempelvis, och om det inte finns någon forskning alls om X är mervärdet av att få en professors åsikt om X tämligen begränsat.


Uppdatering 10 dec:
Joakim Ruist har torgfört en relaterad rekommendation, som jag tycker vi kan kalla det Ruistska tillägget till Lindvall-Dahlström doktrinen (även om det är mycket svårt att säga Ruistska)
När det kommer "forskningsresultat" från andra avsändare än universiteten, rapportera inte om dessa utan att först ringa upp en forskare som är insatt på området och kan säga om det rör sig om duglig forskning.

Roland Paulsen och hotet mot samhällsekonomin.

En missuppfattning som dyker upp då och då är att det kapitalistiska systemet (eller dagens samhälle eller samhällsekonomin) i någon bemärkelse bygger på att människor konsumerar saker de egentligen inte behöver. Var kommer denna uppfattning i från?
Som exempel kan nämnas en passus ur en artikel av Roland Paulsen på DN-kultur nyligen:
Vad varje liberal ledarskribent kommer lära oss är ju att införskaffandet av råsaftscentrifuger och robotdammsugare är att betrakta som medmänskliga handlingar. Ju fler som handlar desto större blir "kakan", ekonomin "får skjuts" och det bästa vi vet, fler jobb, genereras (om vi har tur).
Verkligen? Jag tycker alltså att Roland har rätt när han kritiserar idén om att konsumtion är en välgärning för att ekonomin stimuleras och jobb skapas. Men detta är en Keynesiansk idé som på allvar drivs av ganska få. Bankekonomer och socialdemokrater kan ibland påminna en smula om den argumentation Roland karikerar. Däremot har jag aldrig sett den hos liberala ledarskribenter. Den har faktiskt ofta kritiserats av liberaler, av nationalekonomer (utom Keynesianser) och - naturligtvis - av den konsumtionskritiska miljörörelsen.
Fortsättningen av Rolands artikel är minst lika besynnerlig:
Att föreställa sig att fördelningen inte skulle behöva gå omvägen via ytterligare en omgång tv-apparater och surfplattor är naivt, för att inte säga farligt. Då hotas hela samhällsekonomin!
Det är varken naivt eller farligt att föreställa sig detta. Den offentliga omfördelningen i Sverige går inte via tv-apparater och surfplattor, utan via socialförsäkringar och offentlig konsumtion, dvs vård, skola och omsorg. Visst köps också en hel del tv-apparater och surfplattor (både offentligt och privat), men det är inget hot mot samhällsekonomin om människor skulle sluta efterfråga tv-apparater och surfplattor. Det skulle frigöra resurser som konsumenter och producenter kan lägga på något annat.

Oklarheter kring äganderätten i Sverige

Den 24 juni presenterade regeringen ett antal åtgärder för att bekämpa utsatthet och tiggeri. Det är naturligtvis berömvärt. En hel del av åtgärderna är naturligtvis ganska lösa i sin kontur. Till exempel kan man fråga sin om en punkt som
  • Inom ramen för samarbetsavtalet med Rumänien fortsätta arbetet med välfärdsutveckling, barns rättigheter och jämställdhet.
betyder något överhuvudtaget: arbetet skulle sannolikt ha fortsatt även utan detta åtgärdsprogram. Den mest anmärkningsvärda punkten är förmodligen denna:
  • "Bättre hantering av olovliga bosättningar på allmän och privat mark. En utredare ska analysera hur markägares möjligheter att få hjälp med åtgärder vid otillåtna bosättningar kan förbättras."
Regeringen har alltså uppmärksammat att något så fundamentalt som upprätthållandet av den privata äganderätten inte fungerar som det borde - och valt att tillsätta en utredare. Bakgrunden är utan tvekan de mycket uppmärksammande problem med olovliga bosättningar på privat mark som visat sig vara synnerligen svåra att hantera. Sydsvenskan har bevakat situationen på industritomter på Sorgenfri i Malmö på ett föredömligt sätt - exempelvis här och här och här).
När miljöförvaltningen i Malmö kommun hotade med vite om en av fastighetsägarna städade tomten, överklagade fastighetsägaren beslutet. Bland annat anfördes följande:
Redan från början när den olovliga bosättningen skedde har fastighetsägaren agerat för att få bosättningen att upphöra. Fastighetsägaren har tagit kontakt med polisen för att höra hur man lämpligen går tillväga. Polisen har förklarat att man inte har möjlighet att agera på något sätt och har hänvisat till kronofogden. Inte heller kronofogden har haft någon möjlighet att agera i den aktuella situationen. Detta beror på att de olovligt boende personerna inte går att identifiera.[…] Som rättsläget är nu är dock varje seriös fastighetsägare förhindrad att kunna vidta några åtgärder utan kan endast hoppas på att sådan olovlig bosättning ska upphöra på frivillig väg.
Detta är alltså en bild. Den styrks av Sydsvenskans rapportering:
Granen har gjort polisanmälningar om olaga intrång och egenmäktigt förvarande och har försökt avhysa människorna från lägret med hjälp av kronofogden och polisen. Men det har inte lyckats eftersom det krävs att de som ska avvisas identifieras med namn.
Industritomten i Malmö.

En delvis annorlunda bild ges dock av en bloggande polis som beskriver vad poliser faktiskt gör (dock gäller detta inte industritomten i Malmö)
För ett tag sedan fick jag i uppdrag att tillse att vi under ett kvällspass besökte två boplatser med fattiga EU-migranter och tog ID-uppgifter på dem, något som Kronofogden (när det ej rör sig om allmän plats) behöver för att kunna verkställa en avhysning. […] Angående bosättningar, så kommer polisen fortsätta att behöva göra (eller biträda vid) avhysningar. Ingen, oavsett etnicitet, har rätt att bosätta sig på annans mark eller i parker. Rör det offentlig plats så kan polisen avhysa med hjälp av ordningslagen. Vi samverkar dock alltid med kommunen/socialtjänsten som nu erbjuder evakueringsboenden för alla som avhyses. Rör det tomtmark (privatägd eller allmän) så är det Kronofogden som fattar beslut om avhysning. […]
Det är inte bara på tillgängliga industritomter som äganderätten delvis är satt ur spel. I Uppdrags gransknings reportage "När samhället tittar bort" (manus och extramaterial finns här) beskrevs hur någon brutit sig in i en sommarstuga varpå en romsk-bulgarisk familj olovligen flyttade in:
Huset ägs av det snart 80-åriga paret Ewald och Kerstin Scholer som bor i Schweiz och har funnits i släkten sedan 1977. […] Vem av bulgarerna som lurar vem är omöjligt att avgöra. Kerstin och Ewald har polisanmält händelsen men förundersökningen är nerlagd. Eftersom ingen har stulit med sig någonting är det inget inbrott, enligt polisen. [!] Inte heller är det egenmäktigt förfarande eftersom polisen inte kan bevisa uppsåt. Polisen hänvisar istället till kronofogden, som skriver: "Din motpart (svarande) måste vara identifierad, t.ex. genom namn och personuppgift. Du får själv ordna med den utredning som kan krävas för en formellt riktig ansökan."
Det är således ingen överdrift att säga att det råder viss oklarhet kring hur den privata äganderätten upprätthålls i Sverige. Konsekvenserna av det tål definitivt att tänkas på.