Berghs betraktelser

Påmindes nyligen om detta inlägg av Johannes Lindvall och Carl Dahlström om twittrande statsvetare, eller mer generellt om hur samhällsvetenskapliga forskare bör delta i samhällsdebatten. Å ena sidan har naturligtvis även forskare rätt att tycka till om ditten och datten, å andra sidan får vi ofta frågor om sådant som inte går att forska på, och där Ulf Bjerelds (för att bara dra till med ett namn som kom till mig...) åsikt inte nödvändigtvis är mer övervägd än någon annans.

Man skulle möjligen önska sig att journalister visste lite mer om vad vi faktiskt inte har en susning om: Ekonomer kan inte förutsäga BNP. Statsvetare kan inte förutsäga valresultat. Men det är knappast rimligt att kräva av journalister att veta vad som forskningsbara frågor inom alla ämnen de skriver om.

Däremot är det inte för mycket begärt att journalister ställer frågor, och jag är därför mycket förtjust i Lindvalls och Dahlströms rekommendation att journalister avslutar intervjuer med forskare med följande två frågor (eller varianter på dem):

Om dessa frågor införlivades i journalistisk praxis skulle mycket vara vunnet. Inte minst skulle forskare få en bättre uppfattning om vad de kan förväntas uttala sig om: Man måste inte själv ha bedrivit forskning om X för att kunna ha koll på vad forskningen om X säger - men man bör ha tillräcklig koll på fältet för att kunna rekommendera en bra översiktsartikel exempelvis, och om det inte finns någon forskning alls om X är mervärdet av att få en professors åsikt om X tämligen begränsat.

Uppdatering 10 dec:

Joakim Ruist har torgfört en relaterad rekommendation, som jag tycker vi kan kalla det Ruistska tillägget till Lindvall-Dahlström doktrinen (även om det är mycket svårt att säga Ruistska)

En missuppfattning som dyker upp då och då är att det kapitalistiska systemet (eller dagens samhälle eller samhällsekonomin) i någon bemärkelse bygger på att människor konsumerar saker de egentligen inte behöver. Var kommer denna uppfattning i från?

Som exempel kan nämnas en passus ur en artikel av Roland Paulsen på DN-kultur nyligen:

Vad varje liberal ledarskribent kommer lära oss är ju att införskaffandet av råsaftscentrifuger och robotdammsugare är att betrakta som medmänskliga handlingar. Ju fler som handlar desto större blir "kakan", ekonomin "får skjuts" och det bästa vi vet, fler jobb, genereras (om vi har tur).

Verkligen? Jag tycker alltså att Roland har rätt när han kritiserar idén om att konsumtion är en välgärning för att ekonomin stimuleras och jobb skapas. Men detta är en Keynesiansk idé som på allvar drivs av ganska få. Bankekonomer och socialdemokrater kan ibland påminna en smula om den argumentation Roland karikerar. Däremot har jag aldrig sett den hos liberala ledarskribenter. Den har faktiskt ofta kritiserats av liberaler, av nationalekonomer (utom Keynesianser) och - naturligtvis - av den konsumtionskritiska miljörörelsen.

Fortsättningen av Rolands artikel är minst lika besynnerlig:

Att föreställa sig att fördelningen inte skulle behöva gå omvägen via ytterligare en omgång tv-apparater och surfplattor är naivt, för att inte säga farligt. Då hotas hela samhällsekonomin!

Det är varken naivt eller farligt att föreställa sig detta. Den offentliga omfördelningen i Sverige går inte via tv-apparater och surfplattor, utan via socialförsäkringar och offentlig konsumtion, dvs vård, skola och omsorg. Visst köps också en hel del tv-apparater och surfplattor (både offentligt och privat), men det är inget hot mot samhällsekonomin om människor skulle sluta efterfråga tv-apparater och surfplattor. Det skulle frigöra resurser som konsumenter och producenter kan lägga på något annat.

Den 24 juni presenterade regeringen ett antal åtgärder för att bekämpa utsatthet och tiggeri. Det är naturligtvis berömvärt. En hel del av åtgärderna är naturligtvis ganska lösa i sin kontur. Till exempel kan man fråga sin om en punkt som

betyder något överhuvudtaget: arbetet skulle sannolikt ha fortsatt även utan detta åtgärdsprogram. Den mest anmärkningsvärda punkten är förmodligen denna:

Regeringen har alltså uppmärksammat att något så fundamentalt som upprätthållandet av den privata äganderätten inte fungerar som det borde - och valt att tillsätta en utredare. Bakgrunden är utan tvekan de mycket uppmärksammande problem med olovliga bosättningar på privat mark som visat sig vara synnerligen svåra att hantera. Sydsvenskan har bevakat situationen på industritomter på Sorgenfri i Malmö på ett föredömligt sätt - exempelvis här och här och här).

När miljöförvaltningen i Malmö kommun hotade med vite om en av fastighetsägarna städade tomten, överklagade fastighetsägaren beslutet. Bland annat anfördes följande:

Detta är alltså en bild. Den styrks av Sydsvenskans rapportering:

Granen har gjort polisanmälningar om olaga intrång och egenmäktigt förvarande och har försökt avhysa människorna från lägret med hjälp av kronofogden och polisen. Men det har inte lyckats eftersom det krävs att de som ska avvisas identifieras med namn.

Industritomten i Malmö.

En delvis annorlunda bild ges dock av en bloggande polis som beskriver vad poliser faktiskt gör (dock gäller detta inte industritomten i Malmö)

Det är inte bara på tillgängliga industritomter som äganderätten delvis är satt ur spel. I Uppdrags gransknings reportage "När samhället tittar bort" (manus och extramaterial finns här) beskrevs hur någon brutit sig in i en sommarstuga varpå en romsk-bulgarisk familj olovligen flyttade in:

Huset ägs av det snart 80-åriga paret Ewald och Kerstin Scholer som bor i Schweiz och har funnits i släkten sedan 1977. […] Vem av bulgarerna som lurar vem är omöjligt att avgöra. Kerstin och Ewald har polisanmält händelsen men förundersökningen är nerlagd. Eftersom ingen har stulit med sig någonting är det inget inbrott, enligt polisen. [!] Inte heller är det egenmäktigt förfarande eftersom polisen inte kan bevisa uppsåt. Polisen hänvisar istället till kronofogden, som skriver: "Din motpart (svarande) måste vara identifierad, t.ex. genom namn och personuppgift. Du får själv ordna med den utredning som kan krävas för en formellt riktig ansökan."

Det är således ingen överdrift att säga att det råder viss oklarhet kring hur den privata äganderätten upprätthålls i Sverige. Konsekvenserna av det tål definitivt att tänkas på.