I mars vädrade jag tanken att man bör ge tiggare jobb snarare än allmosor i en Svd-krönika (bakgrundsmaterial här). Redan då fanns några enstaka exempel på människor som gjort just detta, men nu har frågan aktualiserats av DNs artiklar om Mariefred (här och här).
I början av juni berättade DN om Anna Löfvings "Mariefredsmodell" som innebär att EU-migranterna på orten fått hjälp och möjlighet att börja arbeta. I stället för att tigga springer de numera mellan uppdragen: hushållsysslor hemma hos privatpersoner för 75 kronor i timmen, loppisförsäljning, blåbärsplockning och syltkok.
Det visar sig också vilka skatteregler som spelar roll för marknaden: grundavdraget för den som gör jobbet och arbetsgivaravgiften för den som anställer
Enligt reglerna kan de nu tjäna upp till 1000 kronor från varje person som anlitar dem per år utan att de behöver rapportera inkomsten till myndigheten. Om inkomsten överstiger totalt 18 000 kronor ska de betala skatt i hemlandet.
Det plötsliga vurmandet för låglönejobb föranledde naturligtvis en del kommentarer - här Patrik Kronqvist i Expressen eller mer kortfattat:
När är en timlön på 75kr ett felaktigt nyttjande av någons svåra situation, och när är det en berömvärd välgärning? För många beror nog svaret på vilket alternativ den har som tackar nej till att jobba för 75 kr i timmen. Om alternativet är att vara rättslös, kunna bli avhyst och kanske utvisad, uppfattas det nog som mer problematiskt än om den som tackar nej likväl har tillgång till ett minimum av resurser som behövs för att leva.
Då återstår bara frågan vilka dessa resurser är, och vem som ska stå för dem...