Johanna Möllerström skriver i Svenskan idag om vinsterna av öppnare gränser:
Det är alltså vare sig märkligt eller förvånande om människor från ett rikt land bryr sig mer om sina landsmän än om dem från fattigare länder. Vad blir då konsekvensen för frågan om öppnare gränser, som i slutändan handlar om att väga ökad välfärd för världens fattiga mot en eventuellt något minskad välfärd för invånarna i det egna, rika, landet? Dani Rodik vid Harvard University, en känd nationalekonom, ställer sig den frågan. Han kommer fram till att en genomsnittlig person i till exempel Sverige måste bry sig mer än fem gånger så mycket om andra människor i Sverige, jämfört med människor i till exempel Syrien för att det ska gå att försvara åsikten att gränserna inte bör vara mer öppna än vad de är nu.
Här är en presentation av Dani Rodrik där han resonerar kring frågan.
Kontentan är att även om man utgår från att vissa svenskars löner pressas nedåt av ökad invandring, så vinner invandrarna väldigt mycket mer. I likhet med många andra ekonomer landar alltså även Rodrik i att ökad invandring till rika länder är ett effektivt sätt att minska de globala klyftorna.
I presentationen hittade jag också en aktuell graf över den globala inkomstfördelningen:
