Berghs betraktelser

I senaste Bergh & Wernberg diskuterar vi kring en fråga som länge gnagt i mig - hur mäter vi egentligen produktivitet?

På ett plan är frågan lättbesvarad: Produktivitet avser vanligen BNP per arbetad timme eller per sysselsatt. Ibland används även förädlingsvärde per arbetad timme eller per anställd. Detta har dock ett antal implikationer, som innebär att jag inte ser skäl att oroa sig när statistiken tyder på fallande produktivitet, så länge andra indikatorer (arbetslöshet, köpkraft, hälsa och välbefinnande) ser ok ut.

1. Allt som gör BNP till ett trubbigt och problematiskt mått, drabbar också produktivitet som beräknas med hjälp av BNP

2. Produktivitetsmått som bygger på förädlingsvärde snedvrids av prisförändringar på inputs och outputs som orsakas av exempelvis handel och konkurrens, och som inte har med företagets/branschens produktivitet att göra. (Här är ett relaterat Econtalk m Susan Houseman om detta, men Russ är i just detta avsnitt inte på topp som intervjuare)

3. Statistik över arbetade timmar blir allt skakigare, eftersom arbetstid blivit allt svårare att definiera och mäta.

4. Även om allt ovan skulle kunna lösas, är den mesta produktivitetsstatistik ändå felaktig eftersom den bygger på priser, när den borde fånga värde (nytta, välfärd eller - för den som med viss rätta menar att de förra är väl esoteriska - konsumentöverskott).

Mer finns i en bra rapport från industrifacken skriven av Martina Aksberg.

Tillsammans med Joakim Wernberg testar jag nu ännu ett forum för funderingar och betraktelser, nämligen en podcast. Funderingar om samtid och framtid med fokus på ekonomi, teknik och politik. Ett avsnitt i veckan på 20-25 minuter. Just nu ligger fyra avsnitt ute, och vi dryftar bl a elscootrar, tanken att varannat jobb kommer att försvinna pga automatisering, och hur Corona-pandemin påverkar samhällsdebatten.

Lyssna här eller på Spotify (och snart på fler ställen)

I förra veckan var jag gäst i svenska dagbladets ledarpodd och diskuterade el(spark)cyklar och det faktum att Stockholm stad i framtiden ska köpa in stadens hyrcyklar från företaget Voi, som vann en omstridd upphandling.

Deltog gjorde även Stockholms trafikborgarråd, Daniel Helldén, som visade sig vara en trevlig och resonabel miljöpartist. (Att Tove Lifvendahl är trevlig och resonabel visste jag sedan tidigare)

Lyssna på podden här exempelvis.

12 oktober hade jag en text om Amu Chuas bok Political Tribes på sydsvenskans kultursida. Jag upptäckte boken (tror jag...) via Ezra Kleins podcast och skaffade den genast. Jag tror att min text är en av de första på svenska om, men jag anar att det kommer fler.

Några utdrag ur min recension:

Istället för en välfungerande nationell demokrati där alla diskuterar miljöpolitik och pensionssystemets utformning, leder [USAs] demokratiseringsförsök[] till en maktkamp där människor sluter sig samman och röstar för att stötta den grupp de identifierar sig med [...] Många kan instämma i Chuas vassa kritik av USA:s agerande i Vietnam och Irak. Men Chua är lika kritisk mot den amerikanska liberala vänstereliten [...] Under paroller som "Vi är de 99 procenten" gör de anspråk på att tala för en stor majoritet av amerikaner, men enligt Chua är rörelsen snarast föraktfull mot de värderingar som många vanliga amerikaner har. [...] Om Chua har rätt har den liberalt sinnade eliten delvis sig själv att skylla. Medan den träter inom sig kring huruvida skulden för Sverigedemokraternas framgångar ska läggas på främlingsfientlighet, på materiella faktorer såsom nedskärningar och inkomstklyftor eller på identitetspolitik och överdriven politisk korrekthet, pekar Chua på möjligheten att det är kombinationen av många upplevda hot som gjort att grupptänkandet vunnit framgångar.

Det är särskilt intressant att läsa vad andra skrivit om Chua. Ur The Guardians recension:

it’s when Chua attempts to expand her argument into the ever more complex world of identity politics that the book begins to lose its way [...] It’s partly because Chua tries to shoehorn international relations, domestic strife and campus activism into one overarching category of tribal impulses. But it’s also because that while she’s adept enough at diagnosing tribal behaviour, she doesn’t seem to have a clear idea about what to do about it beyond acknowledging its existence.

En bok jag inte läst än är Liliana Masons "Uncivil agreement: Understanding Political Polarisation" (den sammanfattades dock sannolikt väldigt när hon var gäst i Econtalk).

Här är en text om den boken:

People are often members of multiple, cross-cutting groups, and we each have multiple social identities. Thus you might be a Democrat, a member of the church, Hispanic etc. What Mason argues is that these social identities are increasingly overlapping and aligning. Social identities are becoming more homogenous and each political party is becoming in turn increasingly socially homogenous or socially sorted. There is an alignment of partisan, religious, racial and ideological identities and there are less cross-cutting identities.

En del i första halvan av This American Life avsnitt 578 ger någon form av förståelse för fenomenet Trump i USA, bl a genom att fokusera på förvåningen hos Trumps motståndare när avslöjanden som normalt sett borde leda till minskat stöd för en kandidat istället har ingen eller t o m omvänd effekt på stödet för Trump. När Trumps motståndare försöker göra en skandal av att han uttryckt sig nedsättande om kvinnor, hjälper de i själva verket Trump att få uppmärksamhet och stöd, efter som många av hans anhängare är relativt ointresserade av politik men tycker att Trumps olika uttalanden är tuffa.

En fundering: En liknande mekanism finns i Sverige rörande Sverigedemokraterna. Nyheter av typen

Aftonbladet kan i dag avslöja att en känd islamhatande bloggare inte bara umgicks med SD-toppar utan även arbetade åt partiet

lär knappast leda till minskat stöd för SD, snarare motsatsen.