Berghs betraktelser

Redan idag har jag en ny kolumn i DN. Den bygger på en artikel jag och statsvetaren Gissur Erlingsson skrev för ganska exakt 10 år sedan, i Scandinavian Political Studies.

In 1980, Sweden was a highly regulated economy with several state monopolies and low levels of economic freedom. Less than twenty years later, liberal reforms turned Sweden into one of the world's most open economies with a remarkable increase in economic freedom. [to explain this, we point to] three complementary factors: policy making in Sweden has always been influenced by, and intimately connected to, social science; government commissions have functioned as ‘early warning systems’, pointing out future challenges and creating a common way to perceive problems; and, as a consequence, political consensus has evolved as a feature of Swedish style of policy making. The approach to policy making has been rationalistic, technocratic and pragmatic. The article concludes that the Swedish style of policy making not only explains the period of welfare state expansion – it is also applicable to the intense reform period of the 1980s and 1990s.

Passande nog har just Gissur sammanfattat mycket av kritiken mot utredningsväsendets förflackning i en artikel i Dagens Samhälle.

Ur hans artikel:

Ett fågelperspektiv på de snart 20 senaste årens granskning och debatt om kommittéväsendet lämnar en otillfredsställande känsla. Accepteras utgångspunkten att hög kvalitet på statliga utredningar är en förutsättning för genomtänkta och väl kalibrerade beslut, gäller följande: om det finns brister i beslutsunderlaget får det negativa återverkningar för lagstiftning, resurshushållning och demokrati.

Mot denna bakgrund har Olof Ruins snart 20 år gamla ord en air av aktualitet. Han efterlyser en återupprättelse av utredningsväsendet i syfte "att lugna ner det uppskruvade tonläget och den påtagliga ryckigheten i dagens svenska politik". För rikets gagn, tycks flera debattörer alltså vilja skruva ner konfliktnivån och väcka gamla tiders samförståndsanda. Exempelvis förespråkar statsvetaren Sverker Gustavsson ett återupprättande av principen om parlamentariska utredningar, att ge dem företräde på ensamutredningarnas bekostnad.

Två intressanta resultat om människors syn på global uppvärmning:

Ur abstract till A Note on the Perverse Effects of Actively Open-Minded Thinking on Climate-change Polarization

political polarization over the reality of human-caused climate change increases in tandem with individuals’ scores on a standard measure of Actively Open-minded Thinking.

Ur abstract till The Polarizing Impact of Science Literacy and Numeracy on Perceived Climate Change Risks

Members of the public with the highest degrees of science literacy and technical reasoning capacity were not the most concerned about climate change. Rather, they were the ones among whom cultural polarization was greatest.

Kahan, D. M., Peters, E., Wittlin, M., Slovic, P., Ouellette, L. L., Braman, D., & Mandel, G. (2012). The polarizing impact of science literacy and numeracy on perceived climate change risks. Nature Climate Change, 2(10), 732–735. http://doi.org/10.1038/nclimate1547

Kahan, D. M., Landrum, A. R., Carpenter, K., Helft, L., & Jamieson, K. H. (2016, August 1). Science Curiosity and Political Information Processing. Retrieved from https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2816803

För drygt 10 år sedan forskade jag en del om vad som förklarar hur många som läser vidare till högre studier. Det blev två vetenskapliga artiklar och ett kapitel i en svensk antologi som Ratio gav ut. Den senare kan vara lite svår att hitta och finns inte elektroniskt, så jag delar härmed det jag tror är samma version som i boken (med reservation för korrfel och sista minuten-ändringar) som pdf på google drive.

Det mest intressanta i kapitlet är nog denna tabell:

* Oviktat genomsnitt av gross enrollment från WDI. Siffrorna ser höga ut eftersom WDI för varje år använder det totala antalet registrerade studenter oavsett ålder. I Sverige används ofta måttet nettoenrollering, exempelvis för målsättningen att 50 procent av en årskull ska läsa vidare.

** Detta är kvoten mellan andelen män i åldern 45–64 som har universitetsexamen och andelen av studenterna vars fader har universitetsexamen. Värden lägre än 1 indikerar således att studenter vars fader har universitetsexamen är överrepresenterade bland dem som studerar.

Jag pysslade med detta 2004-2006, och har sedan dess främst forskat om annat. Det kan mycket väl finnas nya studier och nya data som ändrar bilden - säg till i så fall!

Källor:

Bergh , Andreas. 2007. "Skattefinansierad högre utbildning: Håller de fördelningspåolitiska argumenten?" i Den fria akademin, N. Karlson (red.). Stockholm: Ratio.

Bergh, A., & Fink, G. (2008). Higher education policy, enrollment and Income Inequality. Social Science Quarterly, 89, 217–235.

Bergh, A., & Fink, G. (2009). Higher education, elite institutions and inequality. European Economic Review, 53(3), 376–384.

Usher, A., & Cervenan, A. (2005). Global Higher Education Rankings - Affordability and Accessibility in Comparative Perspective. Toronto, ON: Educational Policy Institute.

WDI. 2003. "World Development Indicators." The World Bank.

Det pågår en debatt om varför vissa liberala ledarsidor (GP, Expressen) ändrat karaktär (skrivit mer kritiskt om invandring och flyktingmottagande). Senast hävdar Johan Lundberg att Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet är användbar. Han skriver att omsvängningen kan

"förstås som en rörelse tillbaka till ett negativt frihetsbegrepp"

samt att

Vad liberaler i dag vänder sig emot är just att liberalism har kommit att likställas med ett tänkande som under decennierna runt år 1900 inte bara uppfattades som liberalismens motsats,

Texten är varken lättbegriplig eller övertygande, trots (eller möjligen på grund av) de många Dostojevskij-citaten. Gemensamt för de omdiskuterade ledarsidorna är ju att de argumenterar för en restriktiv migrationspolitik bland annat för att fri migration är svårt att kombinera med en nationell välfärdsstat. Men rätten att bo var man vill är ju en fråga om negativ frihet, medan välfärdsstaten ofta motiveras med att den ökar människors positiva frihet. Det går således knappast att beskriva GPs och Expressens ledarsidor som konsekventa försvarare av negativ frihet.

Jag lutar istället åt att distinktionen mellan negativ och positiv frihet, i likhet med den klassiska höger-vänsterskalan, är påfallande oanvändbar för att beskriva de konfliktlinjer som eldar upp folk nuförtiden (gräsrötter såväl som kulturelit).

Mer användbar är den så kallade GAL-TAN dimensionen där akronymerna står för Green-Alternative-Libertarian och Traditionalist-Authoritarian-Nationalist. Nya partier som SD, Fi och Mp har övertygade anhängare i olika ändar av denna skala. Partier bildade för 100 år sedan kring skiljelinjen socialism-kapitalism har alla två saker gemensamt:

De partier och ledarsidor som förmår omgruppera sig längs de konfliktlinjer där det numera slår gnistor blir framgångsrika. Expressen och GP har lyckats, även om få för 20 år sedan skulle ha gissat att de skulle hamna så nära TAN på den nya skalan. Det parti som vann i höger höger-vänster frågan - folkpartiet - tycks ha svårt att bestämma sig för var de vill vara på den nya skalan. Otippat nog är det istället centerpartiet som verkar ta GAL-positionen i det borgerliga lägret.

En avslutande fundering: Det tog 150 år att nå nuvarande relativt höga åsiktskonvergens i höger-vänster dimensionen. Det landade i att nästan alla vill ha en kapitalistisk välfärdsstat. Hur lång tid tar det att nå en liknande konsensus i GAL-TAN dimensionen och hur ser den kompromiss ut som vi till slut landar i?

Ett av den underligaste inslagen i den svenska välfärdsstaten just nu är maxtaxan i barnomsorgen och det faktum att den infördes av socialdemokraterna. Påståndet att maxtaxan hotar välfärdsstaten är inte alls så orimligt som det först kan låta. Låter det underligt?

Den som någon gång funderat på hur det kommer sig att höginkomsttagare i Sverige står ut med att betala så höga skatter, finner ett antal svar i välfärdsstatsforskningen. Ett av de enklaste och mest kraftfulla är att det den övre medelklassen i en universell välfärdsstat får för sina skattepengar är någorlunda likt vad de annars skulle valt att köpa om skatterna hade varit lägre och välfärdsstaten mindre. Visst finns det skattemissnöje, men hela paketet accepteras ändå av väldigt många. Det i någon bemärkelse fiffiga med systemet, är att en smart design på många av välfärdsstatens förmåner gör att låginkomsttagare gynnas av att finnas i samma system som medel- och höginkomsttagare.

Ett exempel: Även höginkomsttagare har betalningsvilja för en försäkring som täcker inkomstbortfall vid sjukdom. Penningmässigt omfördelar denna försäkring till dem som är sjuka ofta och länge, men eftersom det främst är tryggheten man betalar för är systemet som helhet accepterat även bland dem som betalar in mer än de får tillbaka.

Barnomsorgsavgifter är sedan maxtaxans införande 2002 är emellertid inte ett exempel.

Maxtaxan har inneburit att många som tjänar hyfsat eller bättre, har en barnomsorgsavgift som är relativt låg. Samtidigt upplever många föräldrar sannolikt att marginalnyttan av mer resurser i förskolan är hög. Bara lite högre personaltäthet eller lägre personalomsättning skulle göra stor skillnad. Med en taxa som är proportionell mot inkomsten, eller åtminstone ett betydligt högre tak för maximal taxa, skulle många höginkomsttagare få betala mer, och barnomsorgen skulle ha mer resurser.

Det fördelningsmässigt fiffiga är att även om den övre medelklassens vilja att betala mer kommer ur en snävt egoistisk omsorg om sina egna barn, skulle alla barn på förskolan gynnas av ökad personaltäthet. Barnomsorgen skulle vara ännu ett exempel på att låginkomsttagare gynnas av att vara i samma system som medel- och höginkomsttagare. Men så är det alltså numera inte.

Det verkligt problematiska: Vad händer inget görs? När medel- och höginkomsttagares inkomster fortsätter att öka, kommer de att vilja lägga mer på barnomsorg. Maxtaxan gör det svårt för dem att göra detta inom det offentliga systemet. Då hamnar vi i en situation som välfärdsstatens vänner borde oroa sig för: Den övre medelklassen börjar tycka att den barnomsorg de får från kommunen är lite väl långt ifrån vad de skulle vilja ha, och vad de också skulle kunna betala för om skatterna vore lägre. På så sätt hotar maxtaxan faktiskt stödet för välfärdsstaten.

Mot bakgrund av denna analys är det inte konstigt att Moderaterna har en ambivalent inställning till maxtaxan (2009 ville de höja den, 2013 inte).

Det konstiga är att socialdemokraterna försvarar den.

1. Min Lundakollega Lina Maria Ellegård har varit inne på liknande tankar:

Maxtaxetaket är inte progressiv politik; det är bara ett sätt att vinna barnfamiljers röster.

Den förklaringen har naturligtvis slagit även mig. Jag förvånas bara över att socialdemokratin inte ser att detta är ett farligt sätt att fiska röster på.

2. Har sammanfattat en hel del av den relevanta välfärdsstatsforskningen i en artikel, som jag efter stolpe-ut i ett några bättre sociologitidskrifter dumpade lite väl obskyrt:

Bergh, A. (2008). Explaining the Survival of the Swedish Welfare State: Maintaining Political Support through Incremental Change. Financial Theory and Practice, 32, 233-254.

men den är fritt tillgänglig här.

3. Sedan juli förra året är taket inkomstindexerat. Det mildrar problemen, men de kvarstår om höginkomttagares inkomster växer snabbare än index (vilket de gör).