Berghs betraktelser

Anekdot: Under presentationen av min bok "Två filter" i Malmö i våras (vintras?) hände något lustigt. Under frågestunden efter presentationen gled diskussionen in på boken "Omgiven av idioter" av Thomas Eriksson. Ganska snabbt begärde en person som hittills suttit tyst ordet. Inlägget - fritt citerat från minnet - var mycket kortfattat:

- Jag är psykolog. Den boken är det sämsta och mest kvasivetenskapliga jag någonsin läst.

Jag påmindes om detta när jag i somras läste "Omgiven av idioti" av Madelene Pollnow i Filter, en rejäl sågning av Erikssons bok.

Kritiken går i korthet ut på att boken påstår sig bygga på vetenskap, men döljer att vetenskapen är hopplöst föråldrad (den bygger på William Moulton Marstons Emotions Of Normal People från 1928 [korrigerad uppgift], och detta är en av mycket få referenser som alls nämns i boken). Idén att personligheter kan sorteras i fyra fack är förlegad och i vissa fall rent skadlig.

Vill man inte betala för Filter finns ett långt blogginlägg av Jonas Hjalmar Blom med kritik av boken.

Thomas Eriksson har nu svarat på kritiken. Svaret är hovsamt, men jag tycker inte det är helt övertygande. Ett exempel:

4. Jag är i boken tydlig med att de fyra färgerna inte på något vis kan beskriva en person i sin helhet. Jag inleder boken med konstaterandet: "Den här boken gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande när det kommer till hur vi människor kommunicerar med varandra." (Kapitel 1; sidan 14).

Å ena sidan måste populärvetenskap få förenkla, och det blir tungläst att späcka populärvetenskap med referenser och noter på den nivå forskare förväntar sig. I bra populärvetenskap löses detta ofta med appendix eller slutnoter som gör att referenserna finns där utan att tynga framställningen.

Å andra sidan ska förenklingarna inte leda åt fel håll, och det är en utmaning för all populärvetenskap att undvika Dunning-Krugereffekten, dvs i det här fallet risken att den som i läst lite populärpsykologi blir alltför självsäker och tror sig begripa saker vars komplexitet gör att de som har större kunskaper är mindre självsäkra och mindre kategoriska.

Debatten lär fortsätta. Eriksson spinner vidare på temat: 2017 kom "Omgiven av psykopater" och i höst kommer "Omgiven av dåliga chefer".

DN har - äntligen - tagit tag i historien kring den om diskuterade Sandviken-rapporten i en lång och läsvärd artikel. En särskilt intressant passage:

På sociala medier kallas DN:s artikel ibland för reportage, ett ord som antyder ett större journalistiskt arbete. Kanske är det talande för Sandvikenrapporten att kommunstyrelsens ordförande själv minns artikeln som en krönika om invandringens fördelar skriven av chefredaktören Peter Wolodarski, och inte som den korta nyhetsartikel det egentligen var.

Ännu intressantare tycker jag följande är:

Hur gick det egentligen till när den 22 sidor långa rapporten blev till? Konsulterna som skrev den har inte velat medverka i det här reportaget, bland annat på grund av rädsla för hot och hån. Projektledaren granskades i lokaltidningen eftersom han var politiskt aktiv i Socialdemokraterna och även internt på PWC väckte rapporten kritik enligt uppgift till DN.

PWC ställer inte upp på en intervju men i ett mejl tillbakavisar bolaget kritiken och hävdar att rapportens slutsatser presenterades förenklat och missvisande av medier.

Jag nämner rapporten i min bok "Två filter" och läste den ganska noga under arbetet. Det stämmer att den är förenklat och missvisande beskriven av media, men det hör till saken att den är så knapphändigt och snårigt skriven att det även för en nationalekonom är svårgenomträngligt vad de gjort, den terminologi som används är inte standard och jämförelsen av produktionvärde och kostnader är orimlig.

Detta är f ö inte första gången som en snårig konsultrapport feltolkas och ger rubriker och nyhetsartiklar som är felaktiga - se detta blogginlägg om McKinsey-rapporten poorer than their parents.

Frågan som nu bör ställas är väl varför konsulter står ut med att skriva konstigheter som de själva inser kommer att användas för att sprida felaktigheter.

UPPDATERING: Källan till diagrammet är en presentation av AMFs trygghetsekonom Dan Adolphson Björck och finns här. Tack till Alicia Heimersson och Christian Holmström som båda hittade denna åt mig.

Historien om pensionen för den som arbetat 40 år jämfört med den som inte är gjort det (som jag bloggade om här) är illustrativ på flera sätt. En typfallsberäkning valsar runt, ibland utan källa och ibland med en vag referens till AMF. Hittills har jag dock inte lyckats hittat källan eller vem som gjort beräkningen. Skälet till att jag letade var att pensionen för den arbetande såg misstänkt låg ut, och jag vet sedan tidigare att Pensionsmyndigheten tenderar att göra prognoser utan att anta någon som helst tillväxt. De har nämligen med hjälp av fokusgrupper kommit fram till att svenskar "har svårt att förhålla sig till begreppet tillväxt." (OBS Ej skämt). Och trots att jag ännu inte hittat källan, kunde jag bekräfta mina misstankar - pensionen för den arbetande i exempel bygger på en usel löneutveckling och ingen tillväxt i ekonomin fram till 2035.

De flesta saknar fullt begripligt min specialkunskap om pensionssystemet, men man kombinerar detta med en förförståelse om att det är dåligt. Således tycks ingen ha bemödat sig om att kolla upp källan, eller lära sig ett minimum om de antaganden som ligger till grund för beräkningen. Istället kommenteras efter en extremt förutsägbar agenda: Vänstern menar att pensionerna är för låga, högern lutar mer åt att bidragen är för höga eller att det lönar sig för dåligt att arbeta.

MUF-ordföranden Benjamin Dousa får 572 retweets på att föra vidare den helt missvisande beräkningen (och hävdar dessutom felaktigt att det bara skiljer 833 i månaden i pension, men det skiljer ca 7000 i pension - det är skatt, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd som krymper skillnaden i disponibel inkomst).

(Min korrigerande RT är i skrivande stund uppe i 6 RT (Dousa själv är ännu inte med bland dem), samtidigt som Dousa fått två till...)

Arena har hakat på, men tycks inte själva veta vilka antaganden som gjorts om tillväxt i exemplet:

Förutom att högern och vänstern använder den felaktiga beräkningen som argument för sina vanliga åsikter, används den också i migrationsdebatten:

Jag skrev om problemen med att anta bort den ekonomiska tillväxten redan 2006 och igen 2011, då jag mailade och frågade varför man tog bort det prognosscenario som byggde på 2% årlig tillväxt. Jag fick svaret:

Det har förvirrat ganska många.

Nu tycks det som om scenariot utan tillväxt också förvirrar ganska många, så jag upprepar mitt förslag från 2006:

Varför inte bygga prognosen på den tillväxt som faktiskt rått sedan varje person tjänade in sin första pensionsrätt? Som alternativa scenarier kan antas att tillväxten blir en halv procentenhet bättre eller sämre än den varit hitills. En god effekt av prognoserna är att konsekvenserna av ekonomisk tillväxt blir konkreta för alla, men den poängen skulle gå hem bättre om prognoserna är hyfsat realistiska.

Bilden nedan delas friskt på sociala medier just nu, och har även omskrivits av bl a Widar Andersson i Folkbladet, och Alicia Heimersson på Dagens Arena.

Bilden ser ut att visa att den som jobbat 40 år för 25 000 i månaden endast får marginellt mer att röra sig med efter skatt som pensionär än den som inte jobbat alls. Men det visar den inte.

Om källa alls anges sägs typfallen sägs komma från AMF, och Widar Andersson (ovan) anger årsrapport för 2017. I den hittar jag dock inget liknande. Av bilden framgår dock att beräkningarna är gjorda med Pensionsmyndighetens typfallsmodell, och med denna visade det sig vara lätt att replikera typfallet.

Följande parametrar ger exakt de siffror som visas i tabellen för en heltidsarbetande (det markerade nedan är det enda man behöver mata in, allt annat är defaultinställningar):

Det finns åtminstone två problem med typfallet som den som gjort det förmodligen inte greppat, och som de flesta som retweetar och debatterar definitivt missat:

Fel 1: Att mata in "25 000" i rutan för månadslön betyder INTE att typfallet ges lönen 25 000 när hen började jobba vid 25 års ålder. Det tolkas som att hen har 25 000/mån år 2018, vilket enligt modellen betyder att hen fick en ingångslön på runt 15 000/mån år 1995. Dessutom antas löneutvecklingen avstanna så att typfallet står still på 25 000 fram till pensionen vid 65 års ålder år 2035. När man använder modellen visar den exakt hur löneutvecklingen antas se ut, så detta är svårt att missa:

Fel 2: Defaultinställningen för årlig real tillväxt är satt till 0 procent. Det betyder att svensk ekonomi antas stagnera i år och stå still fram till 2035. Är detta ett fel? Ja, om man framställer det som ett sannolik beskrivning av vad någon som idag tjänar 25 000 i månaden kan förvänta sig.

Det typfall som beskrivs som typiskt bygger alltså i själva verket på en usel och extremt osannolik lönekurva, och på ett antagande om framtida inkomsttillväxt som är helt osannolikt.

Varför spelar detta roll om poängen är att jämföra den som arbetar med den som inte gör det? Jo, dessa antagande om tillväxt och karriärlöneutveckling förvränger kraftigt jämförelsen av pensionen för någon som jobbat och någon som inte gjort det. Skälet är att garantipension och äldreförsörjningsstöd (ÄFS) är prisindexerade och alltså bara ökar i den mån priserna ökar. Skillnaden mellan den som jobbat och den som inte gjort det blir alltså betydligt större vid realistiska antaganden om inkomsttillväxt och karriärlöneutveckling. Även defaultantagandet om kapitalavkastningen på premiepensionen är mycket försiktigt: 2,1% antas i typfallet. Genomsnittlig avkastning för samtliga fondsparare har hittills varit 7,1 % (OBS: nominellt)

Hur ser en rimligare jämförelse ut? Antas real inkomsttillväxt på 1,5% och en kapitalavkastning på 4% (båda fortfarande försiktiga antaganden) och att typfallet började jobba för strax över 15 000 vid 25 års ålder 1995, kommer hen idag att ha en månadslön på 30 000 och sluta på ungefär 37 000 vid 65 års ålder. Pensionen blir då drygt 22 000 vilket efter skatt blir 15700. Skillnaden gentemot den som inte jobbat är fortfarande relativt liten, men om typfallspersonen jobbar något år längre än till 65 år, ökar den rejält (jobbar hen till 67, vilket knappast är orimligt för någon född 1970, blir summan 19 300).

Självklart finns fortfarande en osäkerhet om vilka skatte- och bidragsnivåer som kommer att råda år 2035, men vill man jämföra hur dagens system behandlar dessa två typfall är exemplet ovan en mycket rimligare jämförelse än det typfall som nu sprids i sociala medier.

Det är alltså direkt fel att säga att typfallet visar förväntad pension för någon som jobbat 40 år för 25 000 i månaden, men Pensionsmyndighetens bisarra nolltillväxtantagande (som jag kritiserat många gånger tidigare...) gör det lätt för dem som vill sprida dessa villfarelser.

Allt ovan gäller beräkningarna för den arbetande. Det har dock gjorts många antaganden kring den som inte arbetar också. Beräkningar med försörjningsstöd/äldreförsörjningsstöd är känsliga för vilken hyra som antas. Just det, det är inte pengar i handen utan pengar för att täcka den godkända hyresutgiften.

På twitter förklarar @ChHolstrom:

Dagens DN-kolumn handlar om överdrifter, ett ämne jag sparat till under ett bra tag, och som fick en bra krok i debatten kring LOs valfilm.

LO har försvarats av Åsa Linderborg, som skriver:

Detta är faktiskt inte en korrekt beskrivning av filmen, då det inte sägs något i filmen om sänkta ingångslöner för nyanlända. Istället argumenterar folk i filmen mot lönesänkningar generellt. Linderborg tycks hursomhelst vara medveten om att LO överdriver, men för detta får LO inte någon kritik. Det får däremot Faktiskt.se som försökt faktagranska LO, enligt Linderborg utan att utan att fatta hur löjliga de gör sig.

Nästa exempel är från Carolin Dahlman som i höstas meddelade att hon varit med i Nyhetsmorgon, och (helt korrekt om man ser klippet) sammanfattade sitt budskap så här:

Lika lite som moderaterna känner igen sig i LOs valfilm gissar jag att arbetarrörelsen och välfärdsstatens vänner känner igen sig i Dahlmans beskrivning, som innehåller flera överdrivna påståenden. Särskilt underligt är påståendet att pengarna är slut när det är dags att gå i pension, Sverige har ju en historia av att betala ut bidrag även när detta skapar underskott i de offentliga finanserna. Med risk för att verka löjlig vill jag påpeka att beskrivningen av välfärdsstaten inte heller är korrekt. Merparten av pengarna som går genom det offentliga används till förmåner som kommer medborgarna till del. Detta sagt sympatiserar jag med (vad jag uppfattar som) Dahlmans tanke att det vore bra om folk hade en större buffert av eget sparande.

Arpis artiklar om genusvetenskapen som överkyrka är redan väl omdiskuterade: Här är första artikeln, och här är en bra kommentar från åtta (!) forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. (Det finns åtminstone ytterligare en Lundakommentar, från Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen)

En liten detalj jag noterade var att Arpi hänvisar till en artikel av Charlotta Stern som visar att internationellt publicerad genusforskning sällan tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Sterns artikel är välskriven och intressant, men exemplet stärker inte självklart Arpis tes om genusvetenskapen som överkyrka vid svenka lärosäten, ty Stern är docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. (Den som är nyfiken på ämnet kan även finna Jesper Ahlins diskussion av genusvetenskapen intressant)

Om Greenpeace, kärnkraft, GMO och DDT finns mängder av debatt och diskussion på nätet. Denna artikel om Greenpeace motstånd mot GMO är läsvärd, liksom denna om DDT med mera. Ett annat intressant exempel på Greenpeace överdrifter är turerna kring oljeplattformen Brent Spar (från wikipedia):

The overestimation of the contents of the Brent Spar damaged the credibility of Greenpeace in their wider campaigns. They were criticised in an editorial column in the scientific journal Nature for their lack of interest in facts[12]. Greenpeace moved to distance itself from its "5500 tonnes" claim, after the Brent Spar argument was won, and because of this has been accused of indulging in historical revisionism