Berghs betraktelser

När jag läser Mats Benners recension i Sydsvenskan av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktorinen, slås jag av två saker:

Ett nyckelcitat ur recensionen:

Ideologikritik av det slag som boken Genusdoktrinen företräder har sina rötter i en marxistisk tradition av att gissla samtidens ideologiska dimridåer

Likheten mellan Arpi och pop-sociologer som Roland Paulsen, Mats Alvesson och David Graeber (bullshit jobs) är alltså att de tar på sig rollen som "gisslare av samtidens ideologiska dimridåer" (vilken underbar formulering!).

Gisslarnas böcker är ofta underhållande, skapar igenkänning och sätter ofta fyndigt och förtjänstfullt fingret på absurditeter i samtiden. Men det finns problem. Om Arpi skriver Benner:

Kruxet är förstås att ideologikritik är enklare än att belägga tendenser. Att lämna ett bidrag till förståelsen av vad som egentligen händer i akademin kräver ett annat slags arbete än att plocka fram exempel som passar den egna tesen.

Stryk "i akademin" och detta är en generell kritik mot gisslarna: De är ofta dåliga på att belägga hur vanligt förekommande fenomenet de gisslar faktiskt är.

Detta förklarar exempelvis varför jag irriterat mig på bristen på deskriptiv kvantitativ empiri i Roland Paulsens böcker (något jag skrivit om i Ekonomisk Debatt), och när David Graeber berättar [Vid 16.30 i videon, bör ses!] hur han undersökte fenomenet meningslösa jobb genom att be sina twitter-följare maila in exempel, får jag metodologisk blodstörtning.

Frågan jag funderar på nu är: Behövs det någon som gisslar gisslarna, eller räcker det att någon nyanserar dem?

Roland Paulsen svarar sina kritiker i debatten om Rosling.

Vad är vitsen med att insistera på att världen blir bättre och bättre? Uppmuntrar det till handling eller vaggar det snarare in människor i en business-as-usual-dvala? Roland Paulsen svarar sina kritiker och sätter punkt i debatten om Hans Roslings forskning.

Paulsen tycks bara bemöta kritik han fått på kultursidorna. På ledarsidan i DN besvarade jag nämligen den fråga han nu retoriskt ställer:

Poängen med att erkänna och sprida den kunskap vi har om på vilka sätt världen blivit bättre, är inte att vi ska kunna slå oss till ro. Poängen är att vi ska kunna dra lärdom av våra framgångar för att bekämpa de problem som finns där utvecklingen inte går åt rätt håll.

Senare i Paulsens text diskuterar han psykisk ohälsa:

Klara Johansson, epidemiolog som jobbat för Rosling på Gapminder, säger att den statistik jag nämner om psykisk ohälsa är slarvig. Tyvärr styrker hon inte sitt påstående med att anföra en enda studie som visar på andra resultat. Individer med högre inkomst har, på nationell nivå, bättre psykisk hälsa än fattiga, skriver hon. Det är förstås sant, men på vilket sätt är det relevant för hur spridningen ser ut mellan länder? Både i Global Burden of Disease Study samt WHO:s World Mental Health Surveys sticker, oavsett åldersjustering och prevalensmått, höginkomstländer ut som överrepresenterade vad det gäller de diagnoser jag nämnde.

Sambandet mellan psykisk ohälsa och materiellt välstånd tycks vara en intressant fråga. Å enda sidan har Paulsen rätt i sina påståenden om diagnoser när det gäller samband mellan länder, samtidigt har Klara Johansson rätt om att sambandet inom länder är det omvända, och som jag bloggade om (längst ned), tycks sambandet mellan individer i olika länder när man frågar om sorg, glädje, att vara uttråkad och känna sig deprimerad ge Johansson rätt: människor i rikare länder tycks må bättre även psykiskt. Dock är korrelationen mellan att ha känt oro och BNP svagt positiv (0,09).

Man kan kritisera Factfulness för att den bara tar upp sådant som blir bättre, men givet dess syfte och att det inte påstås i boken att allt blir bättre, tycker jag att det finns gränser för hur intressant kritik på det temat kan bli.

Nog om Paulsen. Den kanske mest intressanta kritiken mot Rosling kommer nog från Christian Berggren, här i Quillette och här i Kvartal.

Han sammanfattar den i fyra punkter:

Punkterna är till stor del varianter på temat 'R tar inte upp det här som är problematiskt i kombination med vad som sannolikt är en värderingsskillnad: Är det problematiskt att vi blir fler människor?

För Rosling är befolkningstillväxten inte ett policyinstrument: Även om vi kan försöka prognosticera dess utveckling, måste människor få lov att välja hur många barn de vill ha.

Berggren trycker istället på att befolkningsökning är problematiskt:

Several researchers believe that, with climate change so close to a breaking point, it is necessary to reduce both our average (carbon-based) footprint and the number of new feet which will create new large footprints in the future.

Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.

Lars Berge skrev nyligen långt om detta i Svenska Dagbladet, och varnade för miljörörelsens människofientliga sida. Bland annat citeras den franske marinbiologen och dykaren och Jacques-Yves Cousteau:

"Världens befolkningsmängd måste stabiliseras och för att göra det behöver vi eliminera 350 000 människor dagligen", säger den franske marinbiologen till FN-organets officiella tidskrift.

Detta är inte helt enkla frågor, rent värderingsmässigt. Mitt tips är att läsa både Christian Berggrens och Lars Berges artiklar och fundera igenom vad vi egentligen menar med "bättre".

Den 3 februari sände svt aktuellt ett inslag om förslagen om höjda pensionsåldrar från pensionsarbetsgruppen, dvs partierna som står bakom pensionssystemet – Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet. Förslaget kommenterades av ett pensionärspar på Stockholm central, Jonas Sjöstedt (v), Torbjörn Johansson (LO) (som menade att arbetsmiljön borde förbättras innan man höjer pensionsåldrarna), sedan igen av pensionärsparet. Sedan meddelades att ansvarig minister, Annika Strandhäll, avböjt att kommentera, och inslaget avslutades.

I ett seriöst nyhetsprogram bör kontexten förklaras, kommentarerna bör ge en balanserad helhet och journalistiken likaså. Inget av detta var uppfyllt.

Detta är kontexten som jag tycker borde ha framgått, och som en journalist med rimlig kompetens och prioriteringar av sina arbetsuppgifter skulle kunna förklara:

När människor lever allt längre, finns strikt sett fyra alternativ när det gäller pensionssystemet. Dessa är

Det journalistiska greppet att intervjua vem som helst som råkar gå förbi, i det här fallet ett stackars pensionärspar som tycktes vänta på ett tåg, är i sig underligt, då man varken får expertis eller en representativ åsikt från människor i allmänhet. Ska man likväl göra det, blir åsikten intressantare om kontexten ovan har förklarats. Då hade exempelvis framgått att strategin att höja framtida pensionsåldrar, gör att man inte behöver sänka pensionen för alla som redan gått i pension.

En journalistik som främjar saklighet hade också kunnat ställa en uppföljande fråga med anledning av LOs kommentar, då det bl a är just ett säkrare arbetsliv som gjort att vi lever allt längre.

Självklart ska utredningars förslag diskuteras och kritiseras. Nyhetsinslag bör dock inte bara består av kritik mot ett utredningsförslag utan att bakgrund och kontext förklaras, i synnerhet inte i public service. Problemet är nämligen generellt, och inte bara begränsat till detta inslag om pensioner.

Alla förlag som motiveras av statsfinansiell omsorg (att undvika alternativ 4 ovan), kommer att ha grupper som kan beskrivas som förlorare på kort sikt. Att finansiera utgifter med offentlig skuldsättning är att låta framtidens skattebetalare betala, så även det alternativet innebär att någon drabbas. Men det är svårare att gå ut på gatan och intervjua framtida generationers skattebetalare än det är att prata med nu levande väljare.

Om journalistik i sammanhang som dessa alltid går ut på att hitta grupper som drabbas på kort sikt, utan att förklara vilka alternativen är, ger journalistiken en konstig bild av beslutsfattare, och i värsta fall skapas bilden att det finns ett alternativ där ingen behöver drabbas.

Den mer generella lärdomen: Politik som syftar till att rätta till sådant som på lång sikt kan bli problematiskt har ofta förlorare på kort sikt. Om journalistiken bara ägnar sig åt att hitta dessa förlorare och låta dem kritisera åtgärderna, kommer ingen politiker att vilja ta tag i de långsiktiga problemen.

Resonemanget gäller för övrigt inte bara nationalekonomisk omsorg om statsfinanserna.

Uppdatering:

1. Erbjud 50 000 kronor kontant till dem som anonymt anmäler illegalt vapeninnehav och detta leder till dom. Då är det slutviftat med vapen från BMW. Det bryter upp lojaliteten.

5. Tillåt inga personliga kläder, skor, accesoarer eller smycken som kan indikera status i fängelsemiljö utan fokusera på fängelseuniformer designade som albanskt 60-talsmode med texten "Tillhör Statsverket". Låter löjligt – men du blir förvånad hur det stör gängmedlemmar eftersom de nekas visa status.