Berghs betraktelser

1. Den första rör den optimistiska ensidigheten, där världens utveckling skildras genom enbart positiva trender och grafer.
2. Den andra rör bristen på intresse för de materiella förutsättningarna och de ekologiska följderna av dagens ekonomiska modell vars spridning författarna reservationslöst förordar.
3. Den tredje rör synen på den fortsatta befolkningsökningen som oproblematisk och opåverkbar, och ointresset för insatser som kan böja av ökningskurvorna i hållbar riktning.
4. Den fjärde rör avsaknaden av diskussion av migrationsströmmarna, deras koppling till befolkningsökningen och behoven av omtänkande och svåra val.

1. Minska utbetalningarna till nuvarande pensionärer
2. Öka inbetalningarna från de arbetande
3. Anpassa systemet genom att successivt höja åldersgränserna för när man får börja ta ut pension
4. Strunta i de statsfinansiella konsekvenserna och låta systemet gå back.

Så här har förväntad livslängd från SCB (beräknat på förväntad återstående livslängd vid 50 års ålder, för att inte påverkas av spädbarnsdödlighet och liknande som är mindre relevant i pensionssammanhang) och faktisk genomsnittlig pensionsålder (från OECD) sedan 1965:

Kommentar: Under lång tid levde vi längre och gick i pension allt tidigare (samtidigt som barnafödandet minskade). Trenden mot lägre faktiskt pensionsålder bröts när det nya pensionssystemet sjösattes 1999, då flexibel pensionsålder (dock tidigast vid 61 (65 om man hamnar på 'golvet' dvs garantipension) infördes samtidigt som pensionen blir avsevärt högre om man går senare än 61. De senaste åren tycks ökningen i pensionsålder ha avstannat för män, vilket är intressant.

Trots ökningen, faller fortfarande kvoten mellan faktisk pensionsålder och den förväntade livslängden:

Figuren ovan är från pensionsåldersutredningen, SOU 2013:25. Där finns även en illustration av hur reglerna i pensionssystemet och medellivslängd har förändrats sedan 1913 (då Sverige fick vad som brukar kallas världens första universella pensionssystem):

En central fråga i sammanhanget är om det är fler friska eller fler sjuka år som står för ökningen av livslängden. Det finns tre hypoteser: Expanderad, uppskjuten eller komprimerad sjuklighet. Budskapet i 2009 års folkhälsorapport är att det främst är friska år som läggs till livet. Forskningen är dock inte helt entydig. Här är en bra översikt från Läkartidningen (dock från 2005). Den sammanfattas så här:

Hittar jag nyare surveys läggs de här - tipsa gärna!

Jan Kallberg, (CV här), professor PhD och säkerhetsforskare verksam i USA, tar till orda om bilbränder:

Problemet med de kriminella gängen är att de är 16-40 år gamla individer, som ibland tjänar flera hundratusen kronor i månaden svart på kriminell aktivitet. Därtill kommer efterföljande wannabees, status och groupies.

I klartext: vuxen gängkriminalitet är för många en så bra inkomstkälla att även om vi utnämnde gängmedlemmar till ambassadörer, statsråd och regeringsråd skulle de få gå ner i köpkraft.

Hans förslag är intressanta, men lite blandade när det gäller genomförbarheten. Två av de mer intressanta när det gäller kvoten effekt vs genomförbarhet är dessa:

Relaterat: på temat ekonomiska incitament: Försäkringsbolagens organisation Larmtjänst gör ett intressant påstående: Att hälften av bilbränderna är försäkringsbedrägerier

– Det kan vara en bil som av någon anledning har gått sönder, fått en motorskada eller liknande. Då vill man bli av med bilen och betalar någon för att elda upp den, och få ut försäkringsersättning i stället, säger Mats Galenius.

Anekdot: Under presentationen av min bok "Två filter" i Malmö i våras (vintras?) hände något lustigt. Under frågestunden efter presentationen gled diskussionen in på boken "Omgiven av idioter" av Thomas Eriksson. Ganska snabbt begärde en person som hittills suttit tyst ordet. Inlägget - fritt citerat från minnet - var mycket kortfattat:

- Jag är psykolog. Den boken är det sämsta och mest kvasivetenskapliga jag någonsin läst.

Jag påmindes om detta när jag i somras läste "Omgiven av idioti" av Madelene Pollnow i Filter, en rejäl sågning av Erikssons bok.

Kritiken går i korthet ut på att boken påstår sig bygga på vetenskap, men döljer att vetenskapen är hopplöst föråldrad (den bygger på William Moulton Marstons Emotions Of Normal People från 1928 [korrigerad uppgift], och detta är en av mycket få referenser som alls nämns i boken). Idén att personligheter kan sorteras i fyra fack är förlegad och i vissa fall rent skadlig.

Vill man inte betala för Filter finns ett långt blogginlägg av Jonas Hjalmar Blom med kritik av boken.

Thomas Eriksson har nu svarat på kritiken. Svaret är hovsamt, men jag tycker inte det är helt övertygande. Ett exempel:

4. Jag är i boken tydlig med att de fyra färgerna inte på något vis kan beskriva en person i sin helhet. Jag inleder boken med konstaterandet: "Den här boken gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande när det kommer till hur vi människor kommunicerar med varandra." (Kapitel 1; sidan 14).

Å ena sidan måste populärvetenskap få förenkla, och det blir tungläst att späcka populärvetenskap med referenser och noter på den nivå forskare förväntar sig. I bra populärvetenskap löses detta ofta med appendix eller slutnoter som gör att referenserna finns där utan att tynga framställningen.

Å andra sidan ska förenklingarna inte leda åt fel håll, och det är en utmaning för all populärvetenskap att undvika Dunning-Krugereffekten, dvs i det här fallet risken att den som i läst lite populärpsykologi blir alltför självsäker och tror sig begripa saker vars komplexitet gör att de som har större kunskaper är mindre självsäkra och mindre kategoriska.

Debatten lär fortsätta. Eriksson spinner vidare på temat: 2017 kom "Omgiven av psykopater" och i höst kommer "Omgiven av dåliga chefer".

DN har - äntligen - tagit tag i historien kring den om diskuterade Sandviken-rapporten i en lång och läsvärd artikel. En särskilt intressant passage:

På sociala medier kallas DN:s artikel ibland för reportage, ett ord som antyder ett större journalistiskt arbete. Kanske är det talande för Sandvikenrapporten att kommunstyrelsens ordförande själv minns artikeln som en krönika om invandringens fördelar skriven av chefredaktören Peter Wolodarski, och inte som den korta nyhetsartikel det egentligen var.

Ännu intressantare tycker jag följande är:

Hur gick det egentligen till när den 22 sidor långa rapporten blev till? Konsulterna som skrev den har inte velat medverka i det här reportaget, bland annat på grund av rädsla för hot och hån. Projektledaren granskades i lokaltidningen eftersom han var politiskt aktiv i Socialdemokraterna och även internt på PWC väckte rapporten kritik enligt uppgift till DN.

PWC ställer inte upp på en intervju men i ett mejl tillbakavisar bolaget kritiken och hävdar att rapportens slutsatser presenterades förenklat och missvisande av medier.

Jag nämner rapporten i min bok "Två filter" och läste den ganska noga under arbetet. Det stämmer att den är förenklat och missvisande beskriven av media, men det hör till saken att den är så knapphändigt och snårigt skriven att det även för en nationalekonom är svårgenomträngligt vad de gjort, den terminologi som används är inte standard och jämförelsen av produktionvärde och kostnader är orimlig.

Detta är f ö inte första gången som en snårig konsultrapport feltolkas och ger rubriker och nyhetsartiklar som är felaktiga - se detta blogginlägg om McKinsey-rapporten poorer than their parents.

Frågan som nu bör ställas är väl varför konsulter står ut med att skriva konstigheter som de själva inser kommer att användas för att sprida felaktigheter.

UPPDATERING: Källan till diagrammet är en presentation av AMFs trygghetsekonom Dan Adolphson Björck och finns här. Tack till Alicia Heimersson och Christian Holmström som båda hittade denna åt mig.

Historien om pensionen för den som arbetat 40 år jämfört med den som inte är gjort det (som jag bloggade om här) är illustrativ på flera sätt. En typfallsberäkning valsar runt, ibland utan källa och ibland med en vag referens till AMF. Hittills har jag dock inte lyckats hittat källan eller vem som gjort beräkningen. Skälet till att jag letade var att pensionen för den arbetande såg misstänkt låg ut, och jag vet sedan tidigare att Pensionsmyndigheten tenderar att göra prognoser utan att anta någon som helst tillväxt. De har nämligen med hjälp av fokusgrupper kommit fram till att svenskar "har svårt att förhålla sig till begreppet tillväxt." (OBS Ej skämt). Och trots att jag ännu inte hittat källan, kunde jag bekräfta mina misstankar - pensionen för den arbetande i exempel bygger på en usel löneutveckling och ingen tillväxt i ekonomin fram till 2035.

De flesta saknar fullt begripligt min specialkunskap om pensionssystemet, men man kombinerar detta med en förförståelse om att det är dåligt. Således tycks ingen ha bemödat sig om att kolla upp källan, eller lära sig ett minimum om de antaganden som ligger till grund för beräkningen. Istället kommenteras efter en extremt förutsägbar agenda: Vänstern menar att pensionerna är för låga, högern lutar mer åt att bidragen är för höga eller att det lönar sig för dåligt att arbeta.

MUF-ordföranden Benjamin Dousa får 572 retweets på att föra vidare den helt missvisande beräkningen (och hävdar dessutom felaktigt att det bara skiljer 833 i månaden i pension, men det skiljer ca 7000 i pension - det är skatt, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd som krymper skillnaden i disponibel inkomst).

(Min korrigerande RT är i skrivande stund uppe i 6 RT (Dousa själv är ännu inte med bland dem), samtidigt som Dousa fått två till...)

Arena har hakat på, men tycks inte själva veta vilka antaganden som gjorts om tillväxt i exemplet:

Förutom att högern och vänstern använder den felaktiga beräkningen som argument för sina vanliga åsikter, används den också i migrationsdebatten:

Jag skrev om problemen med att anta bort den ekonomiska tillväxten redan 2006 och igen 2011, då jag mailade och frågade varför man tog bort det prognosscenario som byggde på 2% årlig tillväxt. Jag fick svaret:

Det har förvirrat ganska många.

Nu tycks det som om scenariot utan tillväxt också förvirrar ganska många, så jag upprepar mitt förslag från 2006:

Varför inte bygga prognosen på den tillväxt som faktiskt rått sedan varje person tjänade in sin första pensionsrätt? Som alternativa scenarier kan antas att tillväxten blir en halv procentenhet bättre eller sämre än den varit hitills. En god effekt av prognoserna är att konsekvenserna av ekonomisk tillväxt blir konkreta för alla, men den poängen skulle gå hem bättre om prognoserna är hyfsat realistiska.