Berghs betraktelser

Jag skriver i Kvartal om Modern Monetary Theory och Peo Hansens bok "Migrationsmyter". Ur min artikel:

Den som ställer sig skeptisk till att låta staten trycka pengar och ge mer till det mesta, anklagas ofta för att dölja en ideologiskt motiverad motvilja mot den offentliga sektorn bakom en förment ekonomisk jargong. Samtidigt går det naturligtvis att vända på den kritiken. Den som av ideologiska skäl vill höja arbetarnas löner och bygga ut den offentliga sektorn tar nog mer än gärna till sig en ekonomisk teori som säger att det är fritt fram och till och med bra för ekonomin att göra just detta.

Jämför gärna med Roland Paulsen som skriver i DN-kultur om samma bok:

I Laxå, en av de kommuner som tog emot flest flyktingar i proportion till invånarantal, kunde man tack vare flyktingpengarna [från staten] bland annat bygga en ny skola, ett nytt äldreboende och en ny anläggning för korttidsvård.

Notera mitt tillägg: kommunerna fick pengar från staten.

1. Folks vrede är vanligt förekommande, lätt att hitta och yttrar sig bland annat i stor spridning för ATMs tweet.
2. Vrede knappast är vad som behövs för komma till rätta med situationen.

Nyligen skrev tre statsvetare på DN-debatt (Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein) och förordade forskning om korruption i Sverige. De misstänker att valfrihetsreformer och invandring har gett Sverige korruption på Italiensk nivå. Det står naturligtvis var och en fritt att spekulera och forska kring detta. Men då jag under lång tid var inblandad i flera forskningsprojekt om korruption i svenska kommuner (finansierat av Vetenskapsrådet), vill jag framhålla att ämnet är långt ifrån obeforskat och att det finns en hel del som vi faktiskt tror oss veta, till stora delar på basis av kvantitativ forskning:

Korruption är inte relaterat till storleken på den offentliga sektorn, men däremot till dess organisationsstruktur. Flera studier i jämförbara länder har kvantitativt kopplat till korruption till administrativ komplexitet, och i Sverige påvisade vi ett kausalt samband från antal kommunfullmäktigeledamöter till korruptionsproblem (mätt med hjälp av anonyma utsagor från kommunens topptjänstemän och -politiker). Det kausala sambandet kan identifieras tack vare att kommunallagen tvingar kommuner med viss befolkningsstorlek att ha fler mandat i kommunfullmäktige, vilket tillåter jämförelse av kommuner som är snarlika förutom att vissa pga marginellt högre befolkning måste ha ytterligare 10 mandat i fullmäktige.

Mekanismen bakom sambandet är svårare att identifiera, men en bra kandidat är att fler politiker försvårar granskning ger ökade möjligheter för politiker att gömma sig i mängden. Denna mekanism styrks också av slutsats två, nämligen att…

Vi samlade in data på tidningars lokalredaktioner och kunde konstatera att korruptionen faktiskt är lägre där sådana är närvarande. Det är i linje med en vanligt förekommande hypotes inom korruptionsforskningen, nämligen att vetskapen om att det finns en risk för granskning och publicitet dämpar viljan att ägna sig åt oegentligheter. En följd av detta resultat är att nedmonteringen av lokaljournalistiken är problematisk ur ett korruptionsperspektiv. De rapporter som kommit på senare tid om att kommuner rekryterar kommunikatörer bland journalister är i våra ögon också problematiskt och tarvar mer forskning. Vi (liksom flera andra) har också påpekat att den kommunala revisionen tyvärr är tämligen tandlös. Slutligen, finns ett tredje resultat som är kvantitativt intressant:

Tidigt i projektet identifierade vi zoner där vanliga granskningsmekanismer fungerar sämre som farozoner för korruptionsproblem. För kommunala bolag lyser i den bemärkelsen två specifika varningslampor: Dels är bilden vanlig att bolag inte ska vara arenor för partipolitik, i betydelsen att oppositionen granskar majoritetens förehavanden. I stället uppstår en konsensuskultur där alla oavsett partifärg ska arbeta för bolagets eller kommunens bästa. En annan varningslampa är att bolag inte granskas på samma sätt som politik och förvaltning, bland annat för att kommunala bolag under lång tid inte lydde under offentlighetsprincipen.

Påfallande ofta när korruptionsskandaler avslöjas är de inblandande paffa: De tyckte inte att de gjorde något fel, tills de fick läsa om sig själva i tidningen. Då har det skett en successiv normglidning, där människor på olika sätt har rättfärdigat sitt beteende för sig själva, och inte har behövt rättfärdiga det för särskilt många andra. En aktiv debatt om korruptionsfarozoner, extern granskning och arbetsrotation är olika sätt att motverka denna normglidning. Jag utvecklade detta en smula i en DN-kolumn.

Bergh, A., Erlingsson, G. & Wittberg, E. 2021. What happens when municipalities run corporations? Empirical evidence from 290 Swedish municipalities. Local Government Studies.

Bergh, A., Fink, G., & Öhrvall, R. 2017. More politicians, more corruption: evidence from Swedish municipalities. Public Choice.

Erlingsson, G. O., A. Bergh, and M. Sjölin. 2008. "Public Corruption in Swedish Municipalities - Trouble Looming on the Horizon? Local Government Studies

Vi var också hyfsat tidiga med att få ut en antologi om korruption i Sverige (2010). Den sålde inget vidare, kanske för att det ansågs en smula apart att tala om korruption i Sverige.

Mattias Svensson kritiserar Davoseliten och dess vurmande för så kallad intressentkapitalism

Tongångarna från Davoseliten har på senare år utmärkts av en retorik kring att göra om kapitalismen. Grundaren av dessa möten, Klaus Schwab, har ihop med Peter Vanham formulerat det som att en stakeholder capitalism (intressentkapitalism) måste ersätta en tidigare shareholder capitalism (aktieägarkapitalism) [...]

Intressentkapitalismen utmärker sig på två sätt. Dels ska alla slags intressenter som påverkas av ett företags verksamhet kunna ha ett inflytande, inte bara ägarna. Det handlar om exempelvis anställda, kringboende, kommunen etc. Dels ska företag verka inte bara för vinstutdelning, utan även för bredare mål som samhällens hälsa och välstånd och hänsyn till planeten, miljön och kommande generationer. [...]

Intressentteorin kan låta pluralistisk, men bygger på motsatsen. Det är i slutänden någon som samordnar andras inkommande önskemål och balanserar dem mot varandra. [...] Vilka är intressenter mer specifikt? Om man ska vara lite krass: Andra från samma tjattrande klass. De har förvisso varierande representationshattar och agendor, men är på många sätt lika i tankesätt och bakgrund och är ofta som nämnt handplockade uppifrån snarare än med mandat underifrån

Jesper Ahlin Marceta kritiserar arkitektupproret:

På sin hemsida påstår upprorsmakarna – för så får man väl kalla dem – att de är en "folkrörelse". Anhängare skriver debattartiklar där de förespråkar en "folkligt förankrad arkitektur" och frekventerar sociala medier med liknande anspråk på "folklighet".

Därmed upprättas en politisk konfliktlinje med "folket" på ena sidan. Sådana konfliktlinjer är sällan konstruktiva. För de som står på andra sidan blir underförstått "folkfiender" – i det här fallet arkitekter, kommunpolitiker, progressiva opinionsbildare och andra.

De kallas av de mest propagandistiska upprorsmakarna för "eliten". Men, som så ofta när det kommer till populistiska rörelser, är Arkitekturupproret inte "folkligt" och dess förespråkare representerar inte "folket".

Visst finns det vissa likheter mellan dessa debattinlägg, trots att de rör två helt olika områden?

Ang Satirlåten "Slutna kluster": Michael Lindgren svarar bra på Petter Larssons kritik i Sydsvenskan:

Sången är skriven för att driva med hur meningsmotståndare pratar om varandra. Att Göran Greider sjunger att han är "vänsterbliven" är inte att legitimera vare sig begreppet eller den världsbilden, utan ett erkännande av att detta är hur vi talar till varandra. Och samtidigt sitter vi där, bredvid varandra, och sjunger ihop. Det visar på det absurda i den extremt fientliga retorik vi använder mot varandra. Självklart kommer inte människor som lever på att hålla liv i den fiendskapen – i att meningsmotståndare är ens fiender – att uppskatta den skrattspegel vi på Svenska Nyheter höll upp.

...

Så varför tackade "ytter-vänstern" nej? Av precis de pubskäl Larsson anför i sin text: för att inte legitimera högern. Att den ironiska konsekvensen då blev att högern fick mer utrymme spelar ingen roll, hos "ytter-vänstern" finns en beröringsskräck med meningsmotståndare så stark att den bara matchas av Ivar Arpis vrede.