Visar poster taggade samhallsdebatt:

Ska vi hata pizzasamhället?

Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har varit på arbetsplatsturné och testat att baka pizza på en pizzeria. Det är lätt att förstå varför: Bra bilder, bra oneliners för de egna leden - som denna:
"Det är ett fantastiskt exempel på när arbete och eget ansvar gör att integrationen fungerar riktigt bra"
Somar Al Naher i Aftonbladet är inte imponerad. Hon hatar pizzasamhället.
Min far arbetade på en pizzeria. [...] I Sverige gällde det att snabbt försörja familjen så han gick en kockutbildning. När ingen restaurang ville anställa honom började han arbeta på, och så småningom driva, en pizzeria. [...] hans kropp har tagit stryk, de repetitiva handrörelserna som trycker ner och snurrar degen nöter på handlederna. Nu väntar han på operation. Och mjölet, detta förrädiska ämne, förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista pizza efter att en läkare konstaterat att han utvecklat mjöldammlunga, "bageriastma" som det också kallas.

Kan vurmandet för eget ansvar och arbete som väg till integration kombineras med oro arbetsvillkor av den typ som riskerar leda till mjöldammlunga? Självklart. I själva verket ter det sig helt orimligt att Johan Pehrssons liberaler inte skulle bry sig om arbetsskador av den typ som Al Nahers pappa drabbades av. Ungefär lika orimligt är det att tolka Al Naher som att hon inte vill ha några pizzerior alls i Sverige.

Min kommentar när debatter som denna dyker upp har varit densamma under lång tid. Problemen är inte de okvalificerade jobben, problemet är de faktorer som gör att människor bakar pizza så länge att de får mjöldammlunga.

Att den som är ny på arbetsmarknaden under några år försörjer sig som pizzabagare behöver inte vara problematiskt - tvärtom. Oavsett om det gäller svenskfödda ungdomar eller nyanlända invandrare fyller den här typen av jobb en viktig funktion: Man kan jobba där utan att kunna svenska, utan någon särskild utbildning, under perioder då man funderar på vad man vill göra i livet och när prio ett är att få en egen inkomst.

Men om en stel arbetsmarknad, dåliga utbildningsmöjligheter och bristande social mobilitet leder till att en liten del av befolkningen arbetar hela sitt vuxna liv i yrken med hälsofarliga arbetsvillkor, har vi problem.

Jag inbillar mig att både Johan Pehrsson och Somar Al Naher håller med.

Det är bl a av detta skäl som jag tjatar om att fattigdom, inkomstspridning och liknande måste undersökas dynamiskt eller longitudiellt, senast i Svd:s adventskalender.

Det är långvarig fattigdom, långvarig arbetslöshet, långvarigt påfrestande arbetsvillkor som är det stora problemet.

Intervjuad i Lundagård

Är intervjuad i anrika tidningen Lundagård, som har en samtalsserie med politiskt engagerade forskare (vilket jag tycker är en utmärkt idé, och ett fenomen värt att diskutera).
Ur intervjun:
I samtalet framträder Andreas Bergh som en person med professionella och etiska principer. Han engagerar sig gärna offentligt, men avvisar och kritiserar sådant som han uppfattar som fördummande. Sådant som följer ur snabba medielogiker eller opinionsbildning utan intellektuell grund. I synnerhet kritiserar han forskare som själva dras ner i träsket.
– Det finns en tendens att också akademiker dras ner i debattnivå och fångas av en twitterdebattslogik.

Hade vi fel om internet? Paneldiskussion på institute for public affairs i Lund

När internet fick bred spridning och ökad användarvänlighet genom mobiltelefonen var många påtagligt optimistiska rörande den nya teknikens möjligheter. Det talades om web 2.0, the long tail, crowdsourcing och hur bloggar, diskussionsforum och sociala sociala medier skulle demokratisera det offentliga samtalet. Det talades också om hur delningsekonomi och gigekonomi skulle revolutionera ekonomi och arbetsmarknad.

Optimismen vändes senare till sin motsats. Nu talas det om en "tech-lash", det vill säga en backlash mot den nya tekniken. Begrepp som övervakningskapitalism, filterbubblor, youtube-radikalisering och arbetslivets gigifiering präglar numera debatten.

Jag satte ihop en panel för att dryfta dessa frågor i ett avsnitt av Fredagsmagasinet från Institute for public affairs i Lund. Medverkar gör:
  • Anne Kaun, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola
  • Niklas Selberg, docent i juridik, Lunds universitet
  • Joakim Wernberg, lektor i Teknik och samhälle vid Lunds universitet och forskningsledare vid Entreprenörskapsforum
  • Andreas Bergh, docent i nationalekonomi och temaledare på Inspa vid Lunds universitet

Det hela är filmat och redigerat Flaskpost film och kan nu ses på youtube.

Om MMT och Peo Hansens bok Migrationsmyter i Kvartal

Jag skriver i Kvartal om Modern Monetary Theory och Peo Hansens bok "Migrationsmyter". Ur min artikel:
Den som ställer sig skeptisk till att låta staten trycka pengar och ge mer till det mesta, anklagas ofta för att dölja en ideologiskt motiverad motvilja mot den offentliga sektorn bakom en förment ekonomisk jargong. Samtidigt går det naturligtvis att vända på den kritiken. Den som av ideologiska skäl vill höja arbetarnas löner och bygga ut den offentliga sektorn tar nog mer än gärna till sig en ekonomisk teori som säger att det är fritt fram och till och med bra för ekonomin att göra just detta.
Jämför gärna med Roland Paulsen som skriver i DN-kultur om samma bok:
I Laxå, en av de kommuner som tog emot flest flyktingar i proportion till invånarantal, kunde man tack vare flyktingpengarna [från staten] bland annat bygga en ny skola, ett nytt äldreboende och en ny anläggning för korttidsvård.
Notera mitt tillägg: kommunerna fick pengar från staten.

Vad vinner man på att efterlysa folks vrede?

Jag har funderat en del på Alice Teodoresco Måwes tweet om Sverige som (kanske) ett u-land.
Tolkar man henne snällt pekar hon på ett antal problematiska tendenser som är värda att diskutera och tas på allvar, och självklart ska man tolka henne snällt.
Jag har förvisso invändningar mot en del av de indikatorer hon stöder sin förklarande text i Fokus på. Ur denna:
I dag har Sverige 2,4 vårdplatser per 1000 invånare, vilket är det lägsta antalet i EU, samtidigt som befolkningen kraftigt ökat. Sverige hamnar i dag på plats fyra från slutet på en lista över polistätheten i EU, trots den grova brottsligheten.
Det finns rimligen inget egenvärde i att ha många sjukhusplatser eller poliser per capita, de är ju instrumentella för att uppnå hälsa, ordning och trygghet). Och som många redan påpekat betyder det faktum att något har försämrats inte att nivån blivit oacceptabelt låg eller har hamnat på u-landsnivå.
Min huvudinvändning är dock en annan. Det som förbryllar och oroar mig är hur Alice avslutar sitt resonemang. Tweeten avslutas "Var är folks vrede?".
Det är konstigt att efterlysa vrede av två skäl.
  1. Folks vrede är vanligt förekommande, lätt att hitta och yttrar sig bland annat i stor spridning för ATMs tweet.
  2. Vrede knappast är vad som behövs för komma till rätta med situationen.
För att få bukt med de problem som ATM framhåller med rätta, krävs en grundlig analys av deras orsaker, kompromissande och samarbete för att hitta och genomföra åtgärder. Vrede främjar inte något av detta, snarare motsatsen.
Även texten i Fokus avslutas problematiskt. Någon/några (oklart vem) anklagas för att
"genom att märka ord och aktivt misstolka, normalisera ett tillstånd som borde vara allt annat än eftersträvansvärt. Varför, kan man ju undra?"
Jag har svårt att tro att någon vill normalisera de problem som ATM beskriver. Ej heller tror jag att någon tror sig kunna uppnå en sådan normalisering detta genom att märka ord. Däremot råder knappast någon tvekan om att ATM i dessa texter eldar på människors vrede och konspiratoriska tänkande.

"Varför, kan man ju undra?" är nu en berättigad fråga.