Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har varit på arbetsplatsturné och testat att baka pizza på en pizzeria. Det är lätt att förstå varför: Bra bilder, bra oneliners för de egna leden - som denna:
"Det är ett fantastiskt exempel på när arbete och eget ansvar gör att integrationen fungerar riktigt bra"
Somar Al Naher i Aftonbladet är inte imponerad. Hon hatar pizzasamhället.
Min far arbetade på en pizzeria. [...] I Sverige gällde det att snabbt försörja familjen så han gick en kockutbildning. När ingen restaurang ville anställa honom började han arbeta på, och så småningom driva, en pizzeria. [...] hans kropp har tagit stryk, de repetitiva handrörelserna som trycker ner och snurrar degen nöter på handlederna. Nu väntar han på operation. Och mjölet, detta förrädiska ämne, förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista pizza efter att en läkare konstaterat att han utvecklat mjöldammlunga, "bageriastma" som det också kallas.
Kan vurmandet för eget ansvar och arbete som väg till integration kombineras med oro arbetsvillkor av den typ som riskerar leda till mjöldammlunga? Självklart. I själva verket ter det sig helt orimligt att Johan Pehrssons liberaler inte skulle bry sig om arbetsskador av den typ som Al Nahers pappa drabbades av. Ungefär lika orimligt är det att tolka Al Naher som att hon inte vill ha några pizzerior alls i Sverige.
Min kommentar när debatter som denna dyker upp har varit densamma under lång tid. Problemen är inte de okvalificerade jobben, problemet är de faktorer som gör att människor bakar pizza så länge att de får mjöldammlunga.
Att den som är ny på arbetsmarknaden under några år försörjer sig som pizzabagare behöver inte vara problematiskt - tvärtom. Oavsett om det gäller svenskfödda ungdomar eller nyanlända invandrare fyller den här typen av jobb en viktig funktion: Man kan jobba där utan att kunna svenska, utan någon särskild utbildning, under perioder då man funderar på vad man vill göra i livet och när prio ett är att få en egen inkomst.
Men om en stel arbetsmarknad, dåliga utbildningsmöjligheter och bristande social mobilitet leder till att en liten del av befolkningen arbetar hela sitt vuxna liv i yrken med hälsofarliga arbetsvillkor, har vi problem.
Jag inbillar mig att både Johan Pehrsson och Somar Al Naher håller med.
Det är bl a av detta skäl som jag tjatar om att fattigdom, inkomstspridning och liknande måste undersökas dynamiskt eller longitudiellt, senast i Svd:s adventskalender.
Det är långvarig fattigdom, långvarig arbetslöshet, långvarigt påfrestande arbetsvillkor som är det stora problemet.
