Berghs betraktelser

Det stormar lite bland (vissa) svenska nationalekonomer: Pettersson-Lidbom anklagar Dahlberg m fl för "oredlighet i forskning". Eftersom jag är synnerligen intresserad av forskningsfrågan - huruvida etnisk mångfald leder till minskat stöd för välfärdsstaten - har jag följt diskussionen med intresse.

För det första ska sägas att jag har svårt att se varför Pettersson-Lidbom tar till en storslägga av detta slag, och något forskningsfusk framkommer knappast i deras meningsutbyte (anklagelse, svar). På de flesta punkter tycker jag också att de anklagade svarar bra.

På en punkt håller jag dock inte med (och det som nu följer är således en rent akademisk kommentar. Det är också en kommentar kring vad jag ser som mest intressant i hela historien, nämligen själva forskningsfrågan)

Genom att utnyttja slumpmässigheten i utplacerandet av flyktingar i Sverige, har författarna identifierat ett orsakssamband från ökad etnisk mångfald till minskat stöd för inkomstomfördelning. PPL menar att författarna mätt stödet för omfördelningspreferenser med flera olika frågor, och sedan bara analyserar den fråga där de hittar tydligast stöd för att etnisk mångfald leder till minskat stöd för omfördelning.

Vad gäller de tre kvarvarande frågorna, "Minska de sociala bidragen?", "Öka det ekonomiska stödet till invandrare så att de kan bevara sin egen kultur?" och "Minska den offentliga sektorn?", så stämmer det att vi i tidiga utkast och konferenspresentationer redovisade resultat för alla dessa. Varför har vi i artikelversionen då bara kvar frågan om sociala bidrag?

Notera här att de faktiskt tar sig an kärnfrågan, och återger denna på ett rättvisande sätt. De fortsätter:

För det första tyckte vi att frågan om nivån på sociala bidrag (det vill säga om man bör "Minska de sociala bidragen?") var den fråga som var den bästa indikatorn på stödet för omfördelning från rika till fattiga. Formuleringen "sociala bidrag" är nära länkad till termen "socialbidrag" vilket är ett direkt mått på samhällets stöd till den som saknar egen försörjning.

Jag är inte helt övertygad. Formuleringen "sociala bidrag" är oklar och kan av de svarande tolkas som socialbidrag, alla transfereringar eller som hela den offentliga sektorn. Även om det tolkas om socialbidrag kvarstår invändningen att socialbidraget inte är någon stor del av den totala omfördelningen från rik till fattig. Författarna är inte omedvetna om dessa problem, och skriver:

Vi tyckte emellertid också att de andra två frågorna var intressanta. När det gäller storleken på offentliga sektorn ("Minska den offentliga sektorn?") tyckte vi det var intressant att undersöka om förändringar i viljan att omfördela från rika till fattiga spiller över på inställningen till offentliga sektorn. Offentliga sektorn omfattar emellertid, särskilt i ett land som Sverige, fler aspekter än omfördelning från rika till fattiga – t ex omfördelning över livscykeln, från individer utan barn till individer med barn, etcetera, och vi såg det därför som ett mått som var mer indirekt länkat till viljan till omfördelning från rika till fattiga.

Här skulle jag göra bedömningen att frågan om att "Minska den offentliga sektorn?" är att föredra, både för att den är tydligare, och för att det faktiskt är väldigt svårt att peka ut vad i den offentliga sektorn som omfördelar från "rik" till "fattig" och vad som inte gör det. (Det är f ö en fråga jag höll på att snöa in på fullständigt ett tag, se Bergh 2005a, b).

Nåväl, författarna skriver sedan:

De resultat vi fann i dessa tidiga utkast var: i) Inget tecken på att flyktinginvandringen hade lett till någon förändring i stödet för offentlig sektor. [...] Vi valde [...] att fokusera uppsatsen på måttet sociala bidrag, då vi ansåg detta mått vara mest relevant för vår frågeställning, medan de andra måtten inte tillförde någon för vår specifika forskningsfråga relevant information. Genom att fokusera på frågan om sociala bidrag kunde vi hålla uppsatsen mer kort och koncis.

Fair enough. Detta är naturligtvis inte forskningsfusk.

I kärnfrågan lär vi oss emellertid att ökad etnisk mångfald orsakar minskat stöd för omfördelning när det mäts genom att fråga om "sociala bidrag" men inte när det mäts genom att fråga om "den offentliga sektorn". Det är intressant, och skulle kunna tolkas som att stödet för den offentliga sektorn är mer robust än stödet för transfereringar, alternativt som en indikation på att "sociala bidrag" inte har samma positiva värdeladdning som "den offentliga sektorn".

Dahlberg Matz, Karin Edmark, Heléne Lundqvist (2012), “Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution," Journal of Political Economy, 20(1): 41-76.

Bergh, Andreas. 2005. "On the Counterfactual Problem of Welfare State Research: How Can We Measure Redistribution?" European Sociological Review 21:345-357.

Bergh, Andreas. 2005. "On Inter- and Intra-Individual Redistribution of the Welfare State." Social Science Quarterly 86:984-995.

På Ekonomistas har Johanna Möllerström skrivit ett intressant inlägg om etnisk heterogenitet och välfärdsstatens storlek, och fått några intressanta kommentarer av Rodney Edvinson, mannen bakom http://www.historia.se/

Jag postade nyss följande kommentar angående Rodneys invändningar:

Jag har aldrig uppfattat måtten på etnisk heterogenitet som särskilt problematiska, tvärtom dyker upp ganska ofta som kontrollvariabler i regressioner just för att en hel del tyder på att detta potentiellt spelar roll för ganska många samband som studeras både av ekonomer och statsvetare.

Invändning 2-4 ligger det mer i. Det finns en diskussion kring hur robusta dessa samband är, och jag tror i likhet med Palme att jämförelsen utvecklingen i Sverige och Danmark har andra förklaringar. Tesen testas ju f ö i detta nu: Jag spår ökade skatter framöver i Sverige, trots högre etnisk heterogenitet än på länge.

Min huvudpoäng är dock följande: Diskussionen för som om välfärdsstaten tar från rika och ger till fattiga, och tanken är då att rikas acceptans för detta minskar när det fattiga är mer annorlunda till hudfärg, religion och liknande karakteristika.

En stor välfärdsstat som den svenska ägnar sig emellertid mestadels åt att ta från alla vid ett tillfälle i livet, och ge till alla vid andra tillfällen i livet. Det finns flera försök att skatta hur mycket av den svenska välfärdsstaten som är intra-individuell och inter-individuell omfördelning, men alla studier jag sett (en gjorde jag själv, för länge sedan) tyder på att intra-individuell omfördelning dominerar.

Som exempel kan nämnas det svenska pensionssystemet, vår i särklass största transferering, som till stora delar är en ren livscykelomfördelning, med viss omfördelning från män till kvinnor (pga skillnader i livslängd) och viss vertikal inkomstomfördelning (pga sk. tak och golv i systemet). Dessutom krävs 40 års boende i Sverige för full garantipension (golvet i systemet). Jag har således svårt att se hur ökad etnisk heterogenitet skulle minska stödet för det svenska pensionssystemet.

Däremot är situationen annorlunda för försörjningsstödet (tidigare socialbidrag). Här har mer än hälften av mottagarhushållen under lång tid haft utländsk bakgrund, och samtidigt har stödet som andel av BNP minskat kraftigt (då det skyddar en viss köpkraft, snarare än inkomst relativt löneutvecklingen). Jag tror inte att de teorier Johanna redogör för kan avfärdas som förklaring till detta mönster.

Många tycks utgå från att välfärdsstaten tar från rika och ger till fattiga. Så är dock inte fallet.

Så här skrev jag i The Independent Review 2004:

Simply put, in the political debate concerning the welfare state, the right dislikes the welfare state because it redistributes from rich to poor, and the left likes it for the same reason. Both sides are largely wrong. In a welfare state such as Sweden, traditional redistribution from rich to poor is a relatively small part of the welfare state’s activities.

Läs Hela pappret här.

Tror man inte på mig, kanske det här citatet av mister välfärdsstat själv, Gøsta Esping-Andersen, kan vara intressant:

(Ur inledningen till The Welfare State and Redistribution av Esping-Andersen och John Myles). Läs hela pappret här.

I senaste Ekonomisk Debatt skriver jag om Irene Wennemos bok "Det gemensamma". Jag är ganska positiv:

Wennemo är påläst. Boken är välskriven, detaljerad och generellt sett inte politisk på ett sätt som tynger framställningen. Visst kan man ana att Wennemo är positivt inställd till välfärdsstaten och kollektivavtalen. Det scenario där kollektivavtalens dominans minskar beskrivs exempelvis på ett ställe som en tänkbar konsekvens av att "fel väg väljs" (s 254). Det hindrar dock inte att boken är behagligt fri från tendenser till att beskriva historien på ett för socialdemokratin eller arbetarrörelsen fördelaktigt sätt. Om något är det tvärtom: På mer än ett ställe påpekas att olika delar av den svenska modellen ursprungligen kommer från liberala eller borgerliga regeringar. Det är nog nyttigt för både socialdemokratiska och borgerliga politiker att påminnas om.

...men inte helt okritisk:

Ska boken kritiseras på någon punkt måste det bli avsaknaden av röd tråd och tydligt huvudbudskap. Den låter sig inte summeras i några få tydliga teser, vare sig normativa eller deskriptiva. Samtidigt är det också behagligt att

läsa en bok som radar upp intressanta fakta utan att tala om för läsaren vilka slutsatser som ska dras. Boken kan därför rekommenderas till alla som är intresserade av den svenska välfärdsstaten.

I en av Sydsvenskans artiklar om den omdiskuterade industritomten i Malmö, svarar socialdemokraten Carina Nilsson i Malmö på en intressant fråga:

Det hade varit ännu intressantare att höra hennes - eller någon politikers - svar på de frågor hon ställer. Men uppenbarligen anser hon att svaren på dessa frågor är så orimliga att motfrågorna är retoriska och fungerar som svar på frågan om varför Malmö stad inte ordnar bajamajor och rinnande vatten åt hemlösa som bor i en kåkstad.