Berghs betraktelser

Visar poster taggade arbete:

Vilka är de meningslösa jobben? Ytterligare en fundering maa Idévärlden

Permalänk

En bit in i programmet Idévärlden (tidigare kommenterat här) med Roland Paulsen tar programledaren upp sitt eget jobb som postsorterare som exempel på meningslöst jobb. Han vill påpeka att även ett så meningslöst jobb som att sortera post ger upphov till yrkesstolthet, social samvaro och en känsla av samhörighet. Roland svarar att något liknande kan sägas om koncentrationsläger. Okej.
Men varför påpekar ingen i programmet att det är långt ifrån självklart att postsortering ska anses vara meningslöst?
Personligen har jag möjligen samma åsikt som Paulsen om julkort - inte värda besväret - men bevisligen håller inte alla med oss. Många hade ju betalt pengar för att korten som programledaren Eric Schüldt sorterade skulle komma fram till rätt adressat. Var de lurade? Av vem?
Det är lätt att få medhåll för påståendet att det finns massor av meningslösa jobb. Det är betydligt svårare att hitta exempel på meningslösa jobb som alla håller med om. Meningslöshet och mening är genuint subjektiva egenskaper. Uppfattningen att det finns massor av meningslösa jobb kan lätt tolkas som bristande respekt inför andra människors idéer och önskningar.
Personligen lutar jag åt raka motsatsen: I en brokig värld är den dygd att vara öppen och nyfiken inför människors olika konsumtionsmönster, snarare än att döma ut dem, och de jobb de ger upphov, till som meningslösa.
,

Några kommentarer på Paulsen och SVTs nya program Idévärlden

Permalänk

Här följer några kommentarer till SVTs nya program Idévärlden med programledare Eric Schüldt - mer specifikt det första avsnittet vari Roland Paulsen bemöts av Eva Uddén Sonnegård och Åsa Linderborg. Programformatet har fått mycket beröm, och det är onekligen ett bra koncept att låta folk borra på djupet i frågor utan att avbrytas.
I första avsnittet tycker jag dock att flera centrala frågor till Paulsen saknades. Några exempel:
Tidigt kommer samtalet in på vad Paulsen egentligen vill. Han svarar att han bara vill uppmana till debatt om de här frågorna, men den som läst hans böcker får onekligen intrycket att han vill betydligt mer. Exakt vad är dock fortfarande en motiverad fråga - exempelvis när det gäller frågan om huruvida produktivitetsökningar ska tas ut som ökade inkomster eller ökad fritid.
I programmet nämnde P. att produktiviteten fördubblats sedan 70-talet, och att att man redan då talade om ett överflödssamhälle. Om vi skulle ta ut produktivitetsökningarna sedan dess i form av tid istället för i form av materiellt välstånd, skulle vi bara behöva jobba 4 timmar om dagen istället för 8.
Låt oss först anta att detta är korrekt (invändningar kommer nedan).
Frågan som måste besvaras då (och som ingen ställde) är: Vem ska bestämma när produktivitetsökningar bör tas ut som tid snarare än som ökade inkomster, och vad ska ske om någon trots en sådan bestämmelse vill arbeta mer? Jag har varit i panel med Paulsen där han hoppade hundra år tillbaks i tiden. Är man beredd att leva som vi gjorde på tidigt 1900-tal skulle arbetstiden kunna sänkas ännu mer än om man vill ha 1970-talets levnadsstandard. Om P vill vara en radikal samhällskritiker borde han åtminstone någon gång avkrävas svar på dessa frågor.
En annan fråga som bör ställas är: Är det troligt att produktivitetsökningarna blir lika stora om vi hela tiden väljer att ta ut dem som fritid? Skälet till att produktiviteten är högre idag än på 70-talet är ju att ny teknik och innovationer möjliggjort nya produktionsmetoder. Även om idéer till innovationer mycket väl kan komma under en skogspromenad eller i duschen krävs det mycket arbete innan en innovation är implementerad så att den produktivitetshöjande potentialen realiseras. Det är således troligt att många av de arbetsbesparande innovationer som P. menar möjliggör kortare arbetstid, som inte skulle ha uppstått om vi faktiskt hade kortat arbetstiden.
En tredje fråga (som även den mig veterligen aldrig ställts till P) är än mer fundamental: Är de tekniska framstegen faktiskt av sådan art att den ökade produktiviteten kan tas antingen som fritid eller som ökat materiellt välstånd? Jag lutar åt att väldigt få är det. Möjligen är korvgrillning är ett exempel som kan användas för att förklara vad jag menar.
Antag följande:
  • Adam gillar grillad korv. Med spetsad pinne grillar han en korv på 5 minuter.
  • Adam hittar ståltråd och uppfinner ett grillgaller som tiodubblar hans produktivitet: På 5 minuter kan han nu grilla 10 korvar.
  • Uppfinningen ökar onekligen Adams materiella välstånd - men den gör inte att han kan grilla en korv på en halvminut. Han kan alltså inte ta ut produktivitetsökningen som fritid.
Sant är emellertid att om exemplet kompletteras med fri konkurrens på marknaden för försäljning av grillad korv, då kan grillgallrets uppfinnande väntas pressa priset per korv rejält, och därmed minskar den tid andra behöver arbeta på sina jobb för att ha råd till en grillad korv. Exemplet kanske verkar orealistiskt, men fångar ganska bra det sätt på vilket produktiviteten ökat under industrialiseringen. Ett grillgaller ökar produktiviteten endast under förutsättningen att korvproduktionen skalas upp. Detsamma gäller exempelvis för hur det löpande bandet förändrade bilproduktionen.
Paulsens tankeexempel på hur lite vi kunde ha arbetat om vi nöjt oss med hur man hade det förr är således missvisande. Mycket av produktivitetsvinsterna har uppstått genom stordriftfördelar och massproduktion.
Det är dock inget som hindrar oss från att korta arbetslivet genom att utbilda oss längre (vilket vi gör) och genom att leva längre som pensionärer (vilket vi också gör). När Paulsen säger att vi hela tiden förlänger arbetslivet är det helt enkelt inte sant. Det han syftade på i programmet var att vi numera börjat gå i pension lite senare sett till pensionsålder - men man måste naturligtvis beakta den ökade förväntade livslängden. Följande bild från OECD visar ganska illustrativt ungefär vad som hänt i ett "typiskt OECD-land"
Notera:
  1. Jag gjorde lite anteckningar under programmets gång, men jag har inte sett det igen för kolla exakt ordalydelse. Om jag inte gör P:s argument/position rättvisa korrigerar jag gärna.
  2. Detta var punkt ett i mina anteckningar. Det kommer sannolikt två inlägg till: ett om meningslösa jobb och ett om tomt arbete.
,

När och hur minskade arbetstiden?

Permalänk

Stig Tegle och Erik Hegelund har i Katalys-rapporten "MÅSTE VI JOBBA 8 TIMMAR PER DAG? gjort en bra genomgång av hur arbetstiden i Sverige och andra länder har utvecklats över tiden.
Om Sverige skriver de bland annat så här:
När arbetstiden kortas har det dessutom ofta inneburit att skillnaderna i arbetstid mellan anställda minskar. Före reduceringen till 40-timmar arbetsvecka var normalarbetsveckan 39–48 timmar. Efter reformen 1973 reducerades variationerna till 39–42 timmar per vecka. Men varför minskade inte alla heltidsanställda sin arbetstid med lika många timmar som normalarbetsveckan ändrades? En viktig förklaring är troligen att heltidsarbetsveckan ses som ett mått på minsta möjliga inkomst.
I ett diagram jämförs hur årsarbetstiden i olika länder har utvecklats sedan 1870:
De som förordar kortare arbetstid i Sverige (rapportförfattarna hör dit) framhåller gärna att arbetstiden i Sverige inte minskat de senaste decennierna. Å andra sidan kan konstateras att den minskade mer i Sverige än i övriga länder inkluderade i studien under perioden 1870-1980, enligt dessa data (som kommer från Huberman, M., Minns, C. (2007) "The times they are not changin’: Days and hours of work in Old and New Worlds, 1870–2000", Explorations in Economic History, 44, 538–567).
Här finns två lärdomar att dra.
  1. När den så kallade arbetslinjen kritiseras är det viktigt att komma ihåg att på 1980-talet ansågs det på goda grunder problematiskt att kombinationen av höga marginalskatter och generösa ersättningssystem gjorde arbete olönsamt till den grad att systemets långsiktiga hållbarhet äventyrades. En välfärdsstat förutsätter nämligen att skatteintäkterna från dem som arbetar täcker utgifterna för välfärdsstatens förmåner. Det förra pensionssystemets 15/30-års regel är ett exempel: 30 år räckte för full pension, som då baserades på de 15 bästa av dessa år. Systemet var mycket gynnsamt för akademiker som ville vara hemma mycket med sina barn.
  2. Just nu ligger Sverige i mittfältet bland jämförbara länder, och mångas inkomster har ökat rejält sedan 1990-talskrisen ebbat ut. Det är således högst troligt att människor kommer att vilja ta ut delar av framtida produktivitetsökningar i form av ökad fritid på ett eller annat sätt. Politiker gör klokt i att fundera på hur detta kan ske på ett sätt som inte får problematiska följder för den offentliga sektorns ekonomi.
Slutligen: Är man som jag lite skeptisk till data över årsarbetstid i timmar för över 100 år sedan, kan följande tabell över antalet semester- och helgdagar vara en mer trovärdig indikator på arbetstidens utveckling över tiden:
Se även Huberman, M., 2004. Working hours of the world unite? New international evidence of worktime, 1870-1913. Journal of Economic History 64, 964–1001.

SvD-krönika om utvecklingen av folkhälsan och arbetslivet.

Permalänk

Mina SvD-krönikor finns numera samlade här. Denna söndag handlar krönikan om att folkhälsan enligt de flesta indikatorer förbättras, men vår tendens att svartmåla utvecklingen (och i viss utsträckning skylla försämringar på arbetslivet) gör att vi missar de problem som trots allt finns, och som inte verkar bero på arbetslivet.
Nedan följer källor och extramaterial.
Den avvikande utvecklingen av rökning och lungcancer för kvinnor uppmärksammades jag själv på nyligen. Den är ett oroväckande undantag från den allmänna trenden att folkhälsan förbättras. Några källor om detta:
  • "dagligrökningen bland yrkesarbetande kvinnor minskat kraftigt medan vi inte ser samma utveckling bland kvinnorna som har sjukpenning/ersättning" Folkhälsomyndigheten
  • "Kvinnor över 45 år fortsätter att röka i ungefär samma omfattning som tidigare och följaktligen fortsätter också lung­cancer­dödlig­heten att öka bland kvinnor" SCB
  • Rökning sedan 1991 vanligare bland kvinnor än bland män - Socialstyrelsen (fig 3, s 294)






, , ,

Bör vi införa sex timmars arbetsdag?

Permalänk

För många är kravet på sex timmars arbetsdag (med eller utan bibehållen lön) högst aktuellt (något jag erfor på kulturhuset för en tid sedan).
Kravet är inte helstolligt, i varje fall inte om man kan tänka sig att sex timmar betalas med sex timlöner snarare än med åtta. Den långsiktiga trenden är att vi arbetar mindre när vi blir rikare, men sedan 1980-talet gäller detta inte de som faktiskt är sysselsatta. Det är historiskt udda, även jämfört med tiden före 1950.

Annorlunda uttryckt: Under merparten av 1900-talet unnade vi oss mer ledighet för alla som arbetar - men på 1980-talet började vi "unna oss" att ha fler och fler som inte arbetar alls. Trenden förstärktes under 1990-talskrisen, då många blev av med jobbet samtidigt som produktionsbortfallet minskades genom att de som fortfarande hade jobb ökade sin arbetstid.


Det är en bestickande tanke att om de som har ett jobb jobbar mindre, blir det lättare för arbetslösa att få ett jobb överhuvudtaget. Två frågor är dock avgörande för vilken effekten blir:
1. Skulle de som har jobb nöja sig med att jobba sex timmar vid införandet av sex timmars arbetsdag?
2. Även om svaret på fråga 1 är ja, skulle det leda till lägre arbetslöshet?

Oavsett om sextimmarsdagen införs med eller utan bibehållen lön, kommer de som har jobb att fråga sig vad man vill göra med de två timmar som blir över varje dag. Sextimmarsdagen gör det ju möjligt att jobba lika många timmar som tidigare men tjäna ytterligare två timlöner varje dag.
Den som vill kan fullt lagligt kringgå arbetstidslagstiftningen genom att vända sig till en annan arbetsgivare, till bemanningsindustrin eller genom att starta en firma och fakturera några timmar varje vecka. (En del lär upptäcka att detta är ett smidigt sätt att undvika statlig inkomstskatt). Erfarenheter från frankrikes försök med 35-timmarsvecka tyder på att många - främst tjänstemän men även arbetare - jobbar betydligt mer än 35 timmar.

Detta scenario måste betraktas som det absolut mest sannolika - vi lever ju trots allt i ett konsumtionssamhälle och trenden med egenanställningar och sms-vikariat har ju pågått länge. Då blir sextimmarsdagen inte den katastrof vissa varnar för, men den uppnår inte heller de mål förespråkarna tänker sig. Bland vinnarna torde finnas företag som manpower och firmify.

Om sextimmarsdagen införs med bibehållen lön är det mer troligt att många faktiskt väljer att nöja sig med sex timmar. Vad gör arbetsgivarna då? Sannolikt vill de rationalisera sin produktion för att om möjligt kunna producera lika mycket med färre arbetstimmar. Om det är möjligt har de sannolikt redan kommit på det. Mer troligt är därför att arbetsgivare reagerar som de vanligen gör när arbetskraften blir dyrare: Använder mindre av den, antingen genom att automatisera, minska produktionen eller flytta produktionen dit arbetskraften är billigare. I värsta fall går naturligtvis företag i konkurs pga ökade kostnader.

Sammanfattningsvis: Om sextimmarsdagen införs med sänkt lön är det troligt att folk kommer att hitta sätt att likväl arbeta fler timmar om dagen. Om den införs med bibehållen lön är detta mindre troligt - men då kommer arbetsgivarna att få ökade arbetskraftskostnader vilket leder till färre arbetstillfällen.

En forskningsöversikt av Philippe Askenazy visar att de första utvärderingarna av försöket landade i följande:
Early research into this issue suggests that, these laws produced neither a miracle (as their proponents hoped) nor an apocalypse (as their foes warned), at least in the short-run
Senare och mer sofistikerade studier landar - beroende på identifikationsstrategi - i att effekterna på sysselsättning och produktivitet varit små eller obefintliga.
,
← Nyare Äldre →

Låna gärna idéer och texter. Ange gärna källa.


Tema: Binary (mod) från Fabthemes | Bloggplattform: Postach.io

Bergh

Bergh

Bergh betraktelser - kanske Sveriges äldsta nationalekonomiblogg?

Senaste

Taggar