Berghs betraktelser

En vanlig uppfattning är att handel och ekonomisk globalisering gör att vi måste arbeta mer och hårdare. Det är fel i sak, och förmodligen är det dessutom en ostrategisk argumentation om man vill att stödet för marknadsekonomin ska öka.

I grunden är det hela enkelt: Vi byter varor och tjänster med andra för att det är enklare än att göra allt själv. Arbetsdelningen gör att vi kan få mer av det vi vill ha, men den gör också att vi kan unna oss att ta det lugnare.

Argumenten som högertjejen framför här, är nästan ordagrant hämtade från den svenska debatten. Men den ekonomiska globaliseringen är inte en tävling om jobb, den är ett sätt att hjälpas åt genom att handla med människor i andra länder. Om indiska programmera är bra på att koda, kan människor någon annanstans ägna sig åt grafisk design eller batteriforskning. Vi blir rikare - och kan unna oss att jobba mindre - vilket vi också gör i genomsnitt:

Diagrammet ovan kommer från Boppart & Krusell.

Högertjejen är också snett på det när det gäller företagsklimatet i högskatteländer, och hon är (åtminstone initialt) mer pro-business än pro-market. Läs mer om detta i boken som kan beställas här!

Serien "Antalet helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag" är intressant att följa. SCBs statistik har dock ett brott 1990, som dock inte inte att jämförelser över tid är intressanta.

Så här såg det ut 1970-2014 (detta är versionen som finns i senaste utgåvan av min bok Den kapitalistiska välfärdsstaten).

Så här ser den senaste statistiken från SCB ut:

Trenden från 1970 till 1990-talskrisens bottenår 1993 var onekligen problematisk. Det är värt att påminna om att det då rådde bred samsyn kring att trenden måste brytas genom att göra arbete mer lönsamt relativt de olika ersättningarna. Det är värt att påminna om detta eftersom som det stundom antyds att ersättningarna sänktes enbart av ideologiska skäl.

Efter 1990-talskrisen har emellertid utvecklingen vänt. Värt att notera är dock att arbetsmarknadsåtgärderna åter expanderat och därmed "döljer" en del av arbetslösheten. Det kan nog vara bra givet att åtgärderna är produktiva och meningsfulla, men det onekligen kan diskuteras om så är fallet...

Idag publiceras min kritiska läsning av Roland Paulsens tre böcker i Ekonomisk Debatt: Pdf-länk till artikeln. De tre böckerna är alltså

Intressant nog publicerar tidskriften också Rolands svar i samma nummer, trots att det vanliga är att den apostroferade replikerar i följande nummer. Gissningsvis hänger det samman med att Roland tar till ord som "misskreditering" och "ärekränkning" i sitt svar till mig. Mitt syfte var dock varken det ena eller det andra. Tvärtom tycker jag att Rolands inlägg i debatten är så intressanta att de förtjänar en mer ingående diskussion än vad de fått hittills (vilket lett till ett antal blogginlägg under taggen #arbete).

Idealiskt sett borde det vara lätt att enas om hur arbetstiden utvecklats historiskt, för att med detta som utgångspunkt ha en diskussion kring vad som är en önskvärd utveckling. Tyvärr riskerar läsare av Rolands svar nog att bli förvirrade ty där finns ett ett diagram som visar att amerikaners arbetstid ökade mellan 1980 och 2000. Det framgår dock ej om kurvan visar årsarbetstid per amerikan, per amerikan i arbetsför ålder, per anställd eller något annat. Paulsen förklarar inte varför denna kurva skiljer sig från andra källor som förekommit i diskussionen. Ej heller diskuteras om amerikaner är representativa för utvecklingen i rika länder generellt.

I min artikel är jag kritisk mot just sådan avsaknad av tydliggörande diskussion kring hur utvecklingen beror på vad som mäts och hur. Den kritiken kvarstår således även efter Paulsens svar.

Går man till källan, visar det sig att populationen i diagrammet i Paulsens svar är löneanställda (amerikaner) i åldern 18-64 år. Svaret på frågan om "vi" arbetar mer än förr, beror alltså på om "vi" syftar på lönearbetande amerikaner i åldern 18-64, amerikaner i genomsnitt eller människor i (väst-)världen i genomsnitt. Skillnaderna är stora, och det är välkänt att amerikaner arbetar längre än Européer. Sedan 1980-talet (ungefär) har alltså arbetstiden i västvärlden genomsnitt minskat främst för att arbetslösheten ökat, och för att vi lever längre som pensionärer, och amerikaner som jobbar har t o m ökat sin arbetstid. Det kan verkligen diskuteras om detta är önskvärt och vad det beror på - och det ska jag försöka återkomma till.

Av en ren slump publicerades i ED nr 1-2017 en utmärkt artikel av Timo Boppart och Per Krusell som går igenom vad forskningen visar angående arbetstidens utveckling (timmar per capita) över tiden. Ur deras abstract:

Jag har skrivit en längre (men likväl ganska kort) slutreplik som kommer i nästa nummer av Ekonomisk Debatt.

Intressant nog räknar finansdepartementet (i LU 2015) med att antalet arbetade timmar per capita kommer att minska framöver. Skälet är demografiskt:

Även om det totala antalet arbetade timmar i ekonomin ökar framöver så innebär den demografiska förändringen – med en kraftig ökning av andelen äldre – att antalet timmar per capita utslaget på hela befolkningen kommer att sjunka framöver (se figur 2.11). [...] Denna utveckling får givetvis betydelse för utvecklingen av BNP per capita.

Diskussionen kring hur mycket vi ska jobba (sextimmarsdag, arbetslinje, arbetssamhälle och medborgarlön) domineras av två läger som har sorgligt svårt att förstå varandra, men som båda har delvis rätt. Ena sidan kan kallas för fritidsvänstern och anser att vi jobbar för mycket. Andra sidan består av en allians mellan arbetsmoralhöger och vad man skulle kunna kalla slentrianekonomer, som ofta jobbar på bank där de gör prognoser över totalt antal arbetade timmar och låter det vara lite lagom underförstått att fler arbetade timmar är att föredra eftersom det ökar BNP.

Går det att skapa ökad förståelse mellan dessa grupper? Jag gör ett försök.

1. Argumentationen från den arbetskritiska vänstern riktar ofta in sig på den lutherska moralen i arbetslinjen. Mer sällan tillstås att det finns rent matematiska skäl att hålla koll på arbetstimmar och arbetsutbud i ett land med en välfärdsstat, nämligen att skatteintäkter och offentliga utgifter måste vara i balans. Det argumentet vilar inte på Luthersk moral, utan på en enkel budgetrestriktion.

Ett sätt att illustrera situationen är att tänka på en individ som funderar kring vad som är lagom arbetstid i ett samhälle utan vare sig skatter och bidrag, på det sätt som visas nedan.

Oavsett om valet gäller arbetstid under en dag, ett år eller under hela livet, har individen teoretiskt möjlighet att jobba all sin vakna tid eller att inte jobba alls. Båda alternativ har uppenbara problem. Om hon finge välja helt fritt (vilket hon i praktiken sällan får - se nedan) skulle hon sannolikt välja en blandning av arbete och fritid, exempelvis den punkt som markerats i figuren ovan.

Om det nu införs en enkel välfärdsstat, med proportionell beskattning och ett bidrag till den som inte jobbar, ändras individens valmöjligheter så att de representeras av den orangea linjen som ritats till i figuren nedan. Punkten som var bäst tidigare kanske inte längre är möjlig att välja (pga skatterna), medan andra möjligheter tillkommit (att jobba lite eller inte alls, och dryga ut inkomsten med bidrag).

Eftersom kombinationen av skatt och bidrag gör fritid mer attraktivt relativt arbete, finns en betydande sannolikhet att individen nu föredrar en punkt nära a i figuren. Det är inte självklart att det blir så: Bidraget kan vara försett med jobbiga krav på motprestation eller vara socialt stigmatiserande. Oavsett om så är fallet eller ej, gäller att om många föredrar punkter nära a (eller t o m b, där man inte jobbar alls och bara lever på bidrag), uppstår underskott som gör att välfärdsstatens långsiktiga stabilitet hotas.

Analysen är ingalunda bara en teoretisk modellövning. Sverige på 1970- och 1980-talet hade problem av exakt denna typ, vilket (efter ett tag) bidrog till en konsensus inom de flesta partier (inklusive s) om att skatter och bidrag ska utformas så att arbetsutbudet inte minskar alltför mycket. För Sveriges del betydde detta mindre progressiva skatter, lite lägre nivåer på transfereringarna, striktare regler och i vissa fall krav på motprestation.

Detta är en enkel bakgrund till arbetslinjen och till det faktum att många politiska förslag numera analyseras utifrån deras förväntade effekt på arbetsutbudet. Personligen tror jag att den arbetskritiska vänstern (i synnerhet medborgarlönsförespråkare!) skulle vinna på att då och då visa att man känner till och begriper denna bakgrund och de argument för arbetslinjen som bottnar i en enkel budgetrestriktion. Annars är det både lätt och rätt att avfärda vänstern som ekonomiskt oansvarig.

2. Många av arbetslinjens förespråkare och försvarare är också fel ute. Förslag som leder till att BNP faller för att antalet arbetade timmar faller avfärdas ofta med dessa konstateranden som enda argument. Man kan naturligtvis tycka att ett högt antal arbetade timmar har ett egenvärde, men det är inget som har stöd i vare sig ekonomisk teori eller i hundratals år av empiri kring hur människor faktiskt beter sig. I takt med att den tekniska utvecklingen gör oss mer produktiva, tenderar vi att vilja unna oss mer fritid. Så har det varit historiskt, och sambandet syns även när länder med olika produktivitet jämförs ett givet år:

Sammanfattningsvis: Det är dumt att bortse från att välfärdsstatens budget måste gå ihop och att det som delas ut av välfärdsstaten till icke-arbetande måste produceras av arbetande. Lika dumt är det att reflexmässigt avfärda alla idéer som innebär att vi ska arbeta mindre, ty allt tyder på att människor vill ta ut produktivitetsökningar delvis som ökad fritid även framöver.

Om båda sidor i debatten kunde acceptera dessa premisser, skulle vi kunna ha en intressant debatt om hur och när fritiden ska öka i framtiden.