Berghs betraktelser

Jag är 70 sidor in i Olle Häggströms bok "Tänkande maskiner" och kan redan varmt rekommendera den, inte för att jag håller med om allt, men för att den är koncist och ärligt skriven på ett sätt som gör att åtminstone jag lockas att formulera mina invändningar när det är något jag inte riktigt håller med om. Så har det nu blivit, ty jag håller inte riktigt med Häggström när han runt sid 60 kommer in på risken att artificiell intelligens och automatisering skapar teknologisk arbetslöshet.

Häggström för en intressant diskussion som är betydligt mindre tvärsäker än mycket annat som publicerats. I korthet tycker jag dock att H. misslyckas med att förklara både att och varför det är osannolikt att varaktig teknologisk arbetslöshet uppstår i en marknadsekonomi.

H. konstaterar helt korrekt att Sveriges ekonomi framgångsrikt omvandlades från jordbrukssamhälle till industrisamhälle utan att det resulterade i ökad arbetslöshet. Men han noterar inte att denna framgång var exakt vad som kunde förväntas, och att samma sak skedde i andra länder. Ingenstans på jorden innebar övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle långvarig teknologisk arbetslöshet! (Här kan jag ha fel, men jag skjuter glatt in ett 'nästan' om någon kommer på ett bra motexempel.)

Det finns skäl att förklara närmare varför detta utfall var det förväntade, dels för att H. gör en ansats som han inte fullföljer, och dels för att det har bäring på hur vi ska se på framtiden (vad som skulle kunna kallas Häggströms 'det är annorlunda nu'-argument). H. utgår från ett exempel där spikpistolen effektiviserar det arbete som utförs av snickare med hammare. Så här lyder resonemanget:

"Ett tänkbart utfall är att den teknologiska innovationen får följden att det arbete som tidigare krāvde tre snickare nu kan göras med två, så att den tredje blir arbetslös. Men den kan också tänkas innebära att de alla tre fortsätter och kanske rentav får sällskap av en fjärde) tack vare en ökad efterfrågan på snickartjänster till följd av att köparen får mer för varje betald timme. Effektiviseringens eventuella arbetsmarknadskonsekvenser hänger alltså på hur marknaden reagerar på den nya situationen, vilket är en knivig fråga vars svar kan variera från fall till fall" (s. 62)

H. målar alltså upp en situation där effekterna av en arbetsbesparande teknik - spikpistolen - är svårbedömda och varierar från fall till fall. Men så skrala är inte våra kunskaper om hur marknadsekonomin fungerar. Det blir tydligt genom att i tanken följa alternativet när den tredje snickaren blir arbetslös lite bara lite längre än vad H gör.

Precis som H konstaterar kan snickaren bli arbetslös för att priset pressats på snickeritjänster samtidigt som konsumenterna reagerar på detta med att efterfråga mer av något annat än snickeri. Alternativt har konkurrensen varit så svag att snickeriföretagaren inte behöver sänka priset på tjänsten och därför gör ökad vinst när spikpistolen sänker kostnaderna. Men oavsett om pengarna som sparas pga spikpistolen hamnar hos konsumenterna eller hos ägaren, kommer de att användas till något - och där kommer mer arbetskraft att efterfrågas. Det finns alltså inga garanter mot att hamrande snickare blir arbetslösa pga spikpistolen, men det finns mekanismer i marknadsekonomin som gör permanent ökad arbetslöshet pga tekniska framsteg till något synnerligen osannolikt.

H. påpekar sedan (s. 63) att det är annorlunda nu, dvs att erfarenheter från övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle inte nödvändigtvis säger något om framtiden. Generellt stämmer det att framtiden inte enkelt kan extrapoleras från historien. Men det sätt på vilket situationen enligt H. är annorlunda nu, ändrar inte förväntningarna om hur tekniska framsteg påverkar arbetslösheten. H. påpekar att det numera är även intellektuella arbetsuppgifter som rationaliseras bort. Jag är inte övertygad om distinktionen som H. gör mellan fysiska, manuella och intellektuella arbetsuppgifter, men den kan accepteras här eftersom mitt argument är ett helt annat. Skälet jag gav ovan till varför vi inte bör förvänta oss att spikpistolen - eller industrialiseringen - orsakade ökad arbetslöshet, gäller nämligen intellektuella såväl som fysiska och manuella arbetsuppgifter.

Exemplet H. nämner - automatiserad journalistik - är alltså analogt med spikpistolsexemplet. Jag skulle till och med vilja hävda att det idag finns tillräckligt med empiri för att se vissa likheter mellan hur automatiserad journalistik och spikpistoler påverkat arbetsmarknaderna: Det tekniska hjälpmedlet används för att underlätta monotona arbetsuppgifter, vilket frigjort mänsklig arbetskraft för mer kreativa och intellektuellt krävande arbetsuppgifter. (Notera att jag inte menar att det alltid måste bli på detta vis. Jag fann det dock värt att påpeka att de två exempel H. väljer för att illustrera att det är annorlunda nu, uppvisar påfallande likheter.)

H. motiverar sin hållning med en upplysning som hjälpte mig att förstå hans slutsats. Han skriver:

"[...] personligen har jag svårt att tro att vi i evighet ska förmå hitta nya arbetsuppgifter där den mänskliga förmågan överstiger maskinernas" (s 63)

Även här kan jag ansluta mig till H:s bedömning vad gäller premissen, att maskiner kan komma att ha absoluta fördelar gentemot människan i de flesta (eller alla!) arbetsuppgifter. Av detta följer dock inte att människan kommer att drabbas av arbetslöshet. Det räcker nämligen att en produktionsfaktor har komparativa fördelar i produktionen för den ska att efterfrågas. I praktiken betyder detta att även om maskiner är absolut sett bättre än människor på allt, kommer det i en värld med begränsade resurser att vara effektivast att använda maskinerna till de uppgifter där de är som mest överlägsna människan, och låta människor arbeta där de är nästan lika bra som maskiner.

Slutligen vill jag invända mot H:s användande av en fabel för att illustrera och motivera sin hållning. I fabeln konverserar två hästar kring riskerna att deras position hotas av ny teknik såsom ångmaskiner och bilar. Den avslutas med påpekandet att antalet hästar i USA föll med 90 procent mellan 1915 och 1960.

Jag har inget emot fabler, men denna fabel är vilseledande. Fabelformatet och kontexten får nämligen läsaren att tro att de talande hästarna symboliserar människor. I själva verket symboliserar de verktyg, verktyg som används av människan i varierande utsträckning och på olika sätt beroende på mål och vilka andra verktyg som finns att tillgå.

Frågan som skulle besvaras var dock inte huruvida vissa verktyg - hammare, hästar eller skrivmaskiner - alltid kommer att efterfrågas. Frågan gällde huruvida arbetsbesparande tekniska framsteg skapar teknologisk arbetslöshet. För den frågan synes mig fabeln främst vara en dimridå.

H. nämner att Fabeln är tidigare berättad av Max Tegmark och Gregory Clark, så i den mån min invändning är relevant får jag väl invända mot dessa också...

Skriver på Arbetsmarknadsnytt under rubriken Låt Giggarna gigga:

Är det självklart att detta [fasta anställningar] är att föredra, ens för de anställda? Inte nödvändigtvis. Det ekonomiska utrymmet för matleveranser begränsas både av kundernas betalningsvilja och av restaurangernas marginaler. För att fasta anställningar med acceptabla löner ska fungera ekonomiskt krävs att matkurirernas produktivitet är tillräckligt hög. I klartext betyder detta att de mer eller mindre ständigt måste vara sysselsatta med att leverera mat, och endast den som cyklar fort nog kommer att efterfrågas av plattformarna. Hux flux har ett enkelt extraknäck för vem som helst som kan cykla förvandlats till ett kvalificerat jobb för starka, snabba och vältränade. Hux flux har ett enkelt extraknäck för vem som helst som kan cykla förvandlats till ett kvalificerat jobb för starka, snabba och vältränade.

Den som har en reguljär anställning förväntas använda arbetstiden åt att jobba för sin arbetsgivare, och arbetsgivaren kan förväntas vilja kontrollera att så också sker. Om gig-ekonomin tvingas använda sig av reguljära anställningar försvinner därför mycket av vad giggarna själva enligt forskningen uppfattar som gig-ekonomins fördelar: den höga graden av autonomi och möjlighet att styra över var, när och hur mycket man arbetar.

Matkurir 3 från Weidenstedt et al (2020)

It’s better as a part time job. You know, do not become a permanent employee, that’s important. Even I consider it a part time job even though I’m working 35 hours, probably. (…) As a part-time job, I would recommend it to my friends. Especially those, who, you know, have no work or are free (…) If someone has a degree in any field or if they know Swedish or if they have a valid driver’s license: Search another job. But if they don’t have a driver’s license, do not know Swedish and do not have a permanent residence in this country, and they are free or just studying, then foodora is better.

1. Likheten mellan Ivar Arpi och Roland Paulsen (och deras respektive likar).
2. Hur kraftfull marxismen är i händerna på någon som faktiskt begriper den.

Jag tycker mig se ett mönster: många av reglerna kring korttidspermitteringarna tycks vara utformade enligt fackets snarare än arbetsgivarnas önskemål:

Till att börja med:

Konsulter och visstidsanställda måste sägas upp, så länge inte företagen kan bevisa att de är kritiska för verksamheten.

Följden blir föga förvånande yrken där många jobbar som konsulter snabbt söker sig till facken.

Reglerna för korttidspermitteringarna är också ganska strikta för företag utan kollektivavtal (från Tillväxtverkets FAQ):

Har man inte ett kollektivavtal, så ska minst 70 procent av medarbetarna inom driftsenheten godkänna och delta i korttidsarbete. Den arbetstids- och löneminskning som har avtalats ska vara densamma för alla deltagande arbetstagare inom driftsenheten.

Driftsenhet är (vad jag förstår) ett arbetsrättsligt begrepp som enligt lawline.se avser en "del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område" eller som SKR det uttrycker det, "byggnad eller bebyggelse inom inhägnat område".

Lagstiftningen ter sig i mina ögon föråldrad och verkar dessutom missgynna arbetsgivare som samlat många olika yrkesgrupper i samma kontorsbyggnad.

Sedan har vi policyn rörande aktieutdelningar och korttidsarbete som tycks luddig, för att inte säga hotfull:

Tillväxtverket är av uppfattningen att det är olämpligt att företag gör stora aktieutdelningar och samtidigt tar del av det statliga stödet för korttidsarbete. Ser vi att ett företag som fått stödet agerar på ett sätt som visar att det inte befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge har vi möjlighet att reglera stödet vid avstämningen som sker efter att stödet beviljats.

Även de många förändringarna som gör akassan mer generös kommer tveklöst att användas av facket som rekryteringsargument eftersom 24 av 25 a-kassor i Sverige drivs av facken.