Arbetsförmedlingen har fått kritik för missvisande information om hur de lyckas med nyanlända:
[...] allt fler nyanlända ett arbete eller börjar studera. I år har omkring 44 procent av de nyanlända som deltagit i Arbetsförmedlingens etableringsprogram fått jobb eller börjat studera, vilket kan jämföras med 32 procent förra året.
Men bl a Anna Dahlberg på Expressen påpekar:
Andelen nyanlända som studerar eller som får ett jobb utan subventioner är lika liten som tidigare: 4 respektive 7 procent.
Av det working paper av Maria Cheung och Magnus Rödin som kom i somras framgår att detta inte är någon ny utveckling:
Cheung och Rödin skriver:
Resultaten visar en motsatt utveckling för arbete utan stöd och med stöd. Sannolikheten att individen har haft arbete utan stöd har blivit lägre för senare kohorter medan sannolikheten för arbete med stöd har blivit högre. Den positiva utvecklingen i det aggregerade utfallsmåttet kommer utav att den positiva utvecklingen för arbete med stöd överväger den negativa utvecklingen i arbete utan stöd. (sid. 16)
Stödformen som det rör sig om är de så kallade extratjänsterna, vilket tycks vara socialdemokratins variant av FAS 3:
De så kallade extratjänsterna är jobb för långtidsarbetslösa och nyanlända med full lön som betalas av staten. De lanserades som ett sätt att med riktiga jobb [sic!] fasa ut utvecklingsgarantins sista fas, sysselsättningsfasen.
Av informationsbladet om extratjänster (pdf) framgår att arbetsgivaren utöver hela lönen får ytterligare ersättning, precis som i Fas 3:
Nyligen ändrades dessutom reglerna för extratjänsterna:
Det innebär att det inte längre finns någon begränsning av vilka arbetsuppgifter den som har en extratjänst får utföra. Det går därmed att anställa personer inom alla verksamheter i kommunen/landstinget.
Det är inte något nytt att ersätta bidrag med lön från ett jobb i offentlig sektor. 2014 beskrevs den så kallade Boråsmodellen så här i SVTs lokalnyheter:
I Borås återinvesteras vinster från minskade socialbidrag i nya kommunala jobb. Färre blir arbetslösa och fler betalar skatt. Det kallas för Boråsmodellen.
I texten förklarar Dag Forsström, förvaltningschef på Arbetslivsförvaltningen i Borås mer exakt:
– Konceptet är att om man lever på försörjningsstöd så ser vi till att man blir inskriven på arbetsförmedlingen och omfattas av deras garantier. Sen samverkar vi intimt med AF och skapar kommunala anställningar för personerna och därigenom slipper de leva på bidrag, fortsätter han.
Nåväl, den stora frågan är ju om detta är en vettig strategi. Jag ser åtminstone fyra uppenbara och ett troligt problem med strategin att använda offentlig sektor som "employer of last resort":
- Det är svårt för offentlig sektor att både agera employer of last resort och att fokusera på kostnadseffektivitet och kvalitet i välfärdstjänsterna.
- Som alltid vid anställningsstöd: risk för undanträngningseffekter. Här är alltså stödet 100 procent (mer om man räknar ersättningen för handledningen) och alla arbetsuppgifter är tillåtna, så risken för undanträngning torde vara relativt stor. Här är en debattartikel av Susanna Svensson, långtidsarbetslös & bloggare, om risken för undanträngningseffekter.
- Det blir dyrt för skattebetalarna, både jämfört med försörjning genom försörjningsstöd men framför jämfört med vanliga jobb (även dessa skulle ha löner under nuvarande lägstanivåer enligt kollektivavtalen).
- Vi går miste om den potentiella samhällsekonomiska vinsten som skulle uppstå om relativlöner fick anpassa sig till det ökade arbetsutbudet. När nyanlända på detta sätt sugs upp i offentlig sektor minskar förändringstrycket på den stela svenska arbetsmarknaden ytterligare.
Det troliga problemet rör effekten för den enskildes välbefinnande: En extratjänst är kanske bättre än att bara leva på bidrag, men det torde vara avsevärt sämre än att försörja sig för egen maskin.
Uppdatering 10 januari 2019
Extratjänsternas konstruktion tycks leda till att kommunerna genom massanställningar av långtidsarbetslösa flyttar kostnaderna till staten. Ur en debattartikel av Svenskt Näringslivs Carina Centrén och Edward Hamilton i Expressen:
Ett reportage i Sydsvenskan berättar om hur Malmö Stad inför årets slut försökte rekrytera 500 långtidsarbetslösa för att få tillgång till pengarna. Det blev bara 283 personer, men det gick ändå så fort att många inte hade vare sig arbetsuppgifter eller arbetsplats. Mer än hundra personer sitter hemma, utan någon aktivitet men med full avtalsenlig lön betald av skattepengar.
I vilket syfte? Allt för att flytta kostnaderna från kommunens försörjningsstöd, till statens kistor.
Malmö stads mål var att 800 extratjänster skulle tillsättas under 2018. Det misslyckades trots slutspurten. [...] 128 nyanställda har ännu inte fått besöka någon arbetsplats, trots att de redan får lön finansierad av Arbetsförmedlingen. I ett okänt antal fall finns det inte heller någon arbetsplats att gå till. [...] Under väntetiden kommer de 128 nyanställda utan arbetsplats istället att få gå ett nytt introduktionsprogram, enligt Graziela Zibner.
– Det är för att de inte ska gå sysslolösa utan förberedas för sin anställningsplats.
Bland de 128 finns "en mindre del" som inte påbörjat sina anställningar på grund av sjukskrivningar eller föräldraledighet.
Sista pratminuset:
Malmö stad flyttar visserligen över kostnaderna på staten men det är bara en del av poängen, enligt Graziela Zibner.
– Det är också en fantastisk möjlighet för människor att komma ut på arbetsmarknaden, arbeta och få nya kontakter så att man kan söka jobb, säger hon.
