Berghs betraktelser

Ur LU2015:

Det är samtidigt viktigt att notera att det än så länge inte finns några tecken på att den svenska arbetsmarknaden genomgått någon djupare förändring när det exempelvis gäller tillfälliga anställningar. I samband med 1990-talskrisen ökade de tillfälliga anställningarna i alla åldersgrupper relativt kraftigt. Under 2000-talet har emellertid andelen legat på en låg och stabil nivå bland vuxna mellan 25 och 54 år och endast ökat svagt bland ungdomar under 25 år

Idag diskuterades mitt kapitel i Fores-boken "Hela staden" på ett seminarium i Stockholm. Jag fick mothugg av Jonas Frycklund på Svenskt näringsliv, som menade att ett räknefel av mig på den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken ledde mig till omotiverad optimism rörande arbetsmarknadsgapet mellan svenkfödda och utomnordiska invandrare. Jonas menade också att min sammanfattning av studier kring invandringens effekt på de offentliga finanserna (jag skriver att effekten är negativ men relativt liten) motsägs av nyare studier såsom Ruist & Flood.

Det var uppfriskande!

Jonas har rätt i att etiketterna i Figur 2 i boken hamnat fel, och att detta gör att det står fel siffror i fotnot 22 som bygger på figuren. Jag beklagar detta och tackar för påpekandet. Det kan diskuteras om detta är ett räknefel, men det stämmer i vilket fall som helst inte att felet leder till omotiverad optimism. Den korrekta figuren visas nedan:

Gapet mellan svenskfödda och utomnordiska när det gäller förvärvsfrekven är betydande, men om något syns en viss minskning av gapet under tidsperioden. (Förbättringen tycks hålla i sig även med nyare data).

När det gäller nyare studier kring effekten av invandring på offentliga finanser stämmer det inte att jag inte refererar till Ruist och Flood. Möjligen missade Jonas detta eftersom referensen är till långtidsutredningen, SOU 2015:104 som de skrev på uppdrag av. Jag delar f ö helt Ruists summering i frågan:

Senaste halvåret har olika aktörer påstått alltifrån att flyktinginvandringen fullständigt ruinerar oss till att den är en vinstaffär. Båda påståendena är lika felaktiga, säger Joakim Ruist.

Slutligen kan tilläggas att huvudpoängen i kapitlet är att oavsett vad man tror om effekten hittills, borde diskussionen fokusera på hur det kan bli bättre framöver.

Min senaste kolumn i Svd tillkom efter att parterna enats om industriavtalet. Enigheten rönte positiva kommentarer, men som jag ser det bekräftades två av den svenska modellens svagheter:

Ett utdrag:

Eftersom facken gärna prioriterar höjda lägstalöner och arbetsgivarna vill hålla nere de totala lönekostnaderna, har resultatet av många års kompromissande blivit en arbetsmarknad där höga lägstalöner kombineras med dålig löneutveckling under karriären. För många arbetstagare kommer lönelyftet de fick när de fyllde 18 att vara det största de någonsin kommer att få. Signalen är tydlig: Ålder spelar större roll än erfarenhet, kompetens och ansträngning. [...] Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin

Det är värt att notera att den ökade inkomstspridning som det ofta refereras till i debatten inte beror på ökad lönespridning i nedre delen av inkomstfördelningen (däremot har många transfereringar inte ökat lika mycket som inkomsterna).

År 2000 var den svenska medianlönen knappt 40 procent högre än lönerna i den lägsta decilen. 2015 var förhållandet exakt detsamma. På Fafo-konferensen som jag nämnde för en tid sedan visades en jämförelse av Sverige, Norge, Tyskland och Storbritannien när det gäller just lägstalönerna relativt medianlönen - en jämförelse värd att fundera en smula på.

Notera också informationen direkt efter krönikan:

Diskussionen kring hur mycket vi ska jobba (sextimmarsdag, arbetslinje, arbetssamhälle och medborgarlön) domineras av två läger som har sorgligt svårt att förstå varandra, men som båda har delvis rätt. Ena sidan kan kallas för fritidsvänstern och anser att vi jobbar för mycket. Andra sidan består av en allians mellan arbetsmoralhöger och vad man skulle kunna kalla slentrianekonomer, som ofta jobbar på bank där de gör prognoser över totalt antal arbetade timmar och låter det vara lite lagom underförstått att fler arbetade timmar är att föredra eftersom det ökar BNP.

Går det att skapa ökad förståelse mellan dessa grupper? Jag gör ett försök.

1. Argumentationen från den arbetskritiska vänstern riktar ofta in sig på den lutherska moralen i arbetslinjen. Mer sällan tillstås att det finns rent matematiska skäl att hålla koll på arbetstimmar och arbetsutbud i ett land med en välfärdsstat, nämligen att skatteintäkter och offentliga utgifter måste vara i balans. Det argumentet vilar inte på Luthersk moral, utan på en enkel budgetrestriktion.

Ett sätt att illustrera situationen är att tänka på en individ som funderar kring vad som är lagom arbetstid i ett samhälle utan vare sig skatter och bidrag, på det sätt som visas nedan.

Oavsett om valet gäller arbetstid under en dag, ett år eller under hela livet, har individen teoretiskt möjlighet att jobba all sin vakna tid eller att inte jobba alls. Båda alternativ har uppenbara problem. Om hon finge välja helt fritt (vilket hon i praktiken sällan får - se nedan) skulle hon sannolikt välja en blandning av arbete och fritid, exempelvis den punkt som markerats i figuren ovan.

Om det nu införs en enkel välfärdsstat, med proportionell beskattning och ett bidrag till den som inte jobbar, ändras individens valmöjligheter så att de representeras av den orangea linjen som ritats till i figuren nedan. Punkten som var bäst tidigare kanske inte längre är möjlig att välja (pga skatterna), medan andra möjligheter tillkommit (att jobba lite eller inte alls, och dryga ut inkomsten med bidrag).

Eftersom kombinationen av skatt och bidrag gör fritid mer attraktivt relativt arbete, finns en betydande sannolikhet att individen nu föredrar en punkt nära a i figuren. Det är inte självklart att det blir så: Bidraget kan vara försett med jobbiga krav på motprestation eller vara socialt stigmatiserande. Oavsett om så är fallet eller ej, gäller att om många föredrar punkter nära a (eller t o m b, där man inte jobbar alls och bara lever på bidrag), uppstår underskott som gör att välfärdsstatens långsiktiga stabilitet hotas.

Analysen är ingalunda bara en teoretisk modellövning. Sverige på 1970- och 1980-talet hade problem av exakt denna typ, vilket (efter ett tag) bidrog till en konsensus inom de flesta partier (inklusive s) om att skatter och bidrag ska utformas så att arbetsutbudet inte minskar alltför mycket. För Sveriges del betydde detta mindre progressiva skatter, lite lägre nivåer på transfereringarna, striktare regler och i vissa fall krav på motprestation.

Detta är en enkel bakgrund till arbetslinjen och till det faktum att många politiska förslag numera analyseras utifrån deras förväntade effekt på arbetsutbudet. Personligen tror jag att den arbetskritiska vänstern (i synnerhet medborgarlönsförespråkare!) skulle vinna på att då och då visa att man känner till och begriper denna bakgrund och de argument för arbetslinjen som bottnar i en enkel budgetrestriktion. Annars är det både lätt och rätt att avfärda vänstern som ekonomiskt oansvarig.

2. Många av arbetslinjens förespråkare och försvarare är också fel ute. Förslag som leder till att BNP faller för att antalet arbetade timmar faller avfärdas ofta med dessa konstateranden som enda argument. Man kan naturligtvis tycka att ett högt antal arbetade timmar har ett egenvärde, men det är inget som har stöd i vare sig ekonomisk teori eller i hundratals år av empiri kring hur människor faktiskt beter sig. I takt med att den tekniska utvecklingen gör oss mer produktiva, tenderar vi att vilja unna oss mer fritid. Så har det varit historiskt, och sambandet syns även när länder med olika produktivitet jämförs ett givet år:

Sammanfattningsvis: Det är dumt att bortse från att välfärdsstatens budget måste gå ihop och att det som delas ut av välfärdsstaten till icke-arbetande måste produceras av arbetande. Lika dumt är det att reflexmässigt avfärda alla idéer som innebär att vi ska arbeta mindre, ty allt tyder på att människor vill ta ut produktivitetsökningar delvis som ökad fritid även framöver.

Om båda sidor i debatten kunde acceptera dessa premisser, skulle vi kunna ha en intressant debatt om hur och när fritiden ska öka i framtiden.

Lina Stenberg har för tankesmedjan Tiden skrivit en rapport om huruvida enkla jobb utgör en språngbräda in på arbetsmarknaden. Så här presenteras rapporten med debattartikel i Svd:

Enkla jobb är ingen språngbräda, varken för ungdomar in på arbetsmarknaden ­eller för nya svenskar in i samhället. Detta visar en ny rapport från Tankesmedjan Tiden.

I själva debattartikeln står följande:

I rapporten som släpps i dag och som bygger på unik statistik från SCB, undersöks flera av argumenten i den pågående debatten. Går det att verifiera om enkla jobb är språngbrädor för ungdomar in på arbets­marknaden eller för nya svenskar in i det svenska samhället?

Den som läser själva rapporten finner emellertid att denna unika statistik likväl inte kan besvara huvudfrågan. Så här skriver Stenberg själv:

Eftersom den här statistiken inte följer enskilda individer över tid går det inte att till fullo förstå varför vissa har enkla jobb och andra inte. Det går inte att se hur individernas karriärutveckling ser ut. Tyvärr kan man inte heller se om personerna just varit arbetslösa och kommit in på arbetsmarknaden igen, om en person har haft samma enkla jobb i många år eller huruvida de alls söker sig vidare till mer kvalificerade jobb.

Sedan

Det man däremot kan se är att fler har enkla jobb i yngre åldrar, vilket stämmer överens med antagandet att dessa yrken är en väg in på arbetsmarknaden.

En relaterad anmärkning är att det aldrig definieras i rapporten vad det innebär att ett jobb är en språngbräda. Hade en sådan definition gjorts skulle den sannolikt blivit tydligt att statistiken som finns i rapporten inte kan användas för att vare sig bekräfta eller falsifiera tesen som undersöks.

Idag skriver jag i Dagens Samhälle om lönerna i välfärdssektorn, och varför de inte stiger trots påtaglig personalbrist. En orsak är det sätt på vilket löner numera sätts i Sverige:

Tanken att industrin är löneledande har gjort att industrin sätter ett löneökningstak - det så kallade märket - som andra inte bör överskrida. Detta har gjort det svårt att inom ramen för den svenska modellen åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.

Problemet uppmräksammades av Arbetsmarknadsekonomiska rådet i den rapport som kom i februari i år:

Relativlönerna för lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer har fallit under en längre period, men de har ökat något under de senaste åren för de första två yrkena. [...] Sedan lång tid tillbaka har det varit stor brist på lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer på den svenska arbetsmarknaden. Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden. Den modesta ökning som skett i lärarnas och sjuksköterskornas relativlöner under de senaste åren har inte varit tillräcklig. Prognoserna pekar på fortsatt brist på lärare i synnerhet, men även på sjuksköterskor.

När det gäller den heta potatis som industrimärket utgör, uttryckte de sig försiktigt men principiellt glasklart (som Calmfors ofta gör):

Ett problem med det sätt som märket tillämpats på är att det kan försvåra önskvärda relativlöneförändringar. Det är fallet om en sektor som inte definieras som internationellt konkurrensutsatt saknar möjlighet att höja lönerna utöver normen, även om det är påkallat av marknadsskäl

samt

Industrins märke bör sättas på en sådan nivå att det finns möjlighet för grupper som lärare och sjuksköterskor att få något högre löneökningar utan att de totala löneökningarna i ekonomin blir så höga att det skadar den långsiktiga sysselsättningstillväxten.

Det finns alltså i princip inget som hindrar att industrin får lite lägre löneökningar och andra yrkesgrupper får lite mer, så länge de totala löneökningarna inte blir för höga.

Generellt sett är att den svenska modellen är dålig på att åstadkomma relativlöneförändringar, även när dessa är högst motiverade av marknadsförhållanden såsom brist på arbetskraft i vissa sektorer och hög arbetslöshet i andra.

Intressant nog diskuteras i en debattduell på arbetsmarknadsnytt just lönerna i industrin. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, skriver:

Vi befinner oss i en mycket negativ trend där 120 000 industrijobb har försvunnit de senaste tio åren. Samtidigt har arbetskraftskostnaderna under flera år stigit med 0,3–0,5 % mer per år än i våra viktiga konkurrentländer. Sambandet är tydligt och vi måste gemensamt återta konkurrenskraft genom att se till att kostnadsökningarna framledes blir lägre än i omvärlden.

Sektorn har alltså problem med konkurrenskraft och det svenska löneläget. Dess behov av arbetskraft i Sverige minskar på grund av automatisering, handel och utlokalisering. Trenden har pågått ett tag och lär fortsätta. Varför ska denna sektor vara löneledande?