Berghs betraktelser

Är detta möjligen sommarens höjdpunkt i samhällsdebatten?

Så här skrev Pernilla Nilsson (med anledning av denna ledare som är kritisk till att svenska forskare i pedagogik synnerligen sällan gör kvantitativa effektstudier om hur man bäst lär ut)

Helt riktigt är antalet kvantitativa effektstudier ganska få eftersom det är barn och ungdomar vi forskar med. Lärande är ett komplext fenomen, och alla som befunnit sig i ett klassrum eller i en förskola förstår att går inte att isolera till enskilda specifika undervisningssituationer med oberoende variabler.

Kommentar: Rimligen avses att antalet är litet (inte få), och att det forskas om (inte med) barn och ungdomar. Desto svårare är det att begripa på vilket sätt det faktum att det forskas om barn förklarar att det sällan görs effektstudier. Bisatsen i mening två är även med betydande välvilja så gott som obegriplig.

Det kan tilläggas att Pernilla Nilsson är professor i naturvetenskapernas didaktik, Högskolan i Halmstad.

Eftersom Nilsson undrade om Svd "publicerar vilken idioti som helst" kände sig redaktör Tove Lifvendahl föranledd att göra ett litet inlägg:

Mitt krav som redaktör är att skribenterna visar att de förmår argumentera redigt och logiskt, och därtill gör tydlig åtskillnad mellan sak och person. I detta avseende befinner sig Pernilla Nilssons inlägg i gränslandet.

Det roliga stannar inte dock där. Så här kommenterade Susanne Dodillet, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, samma kolumn:

Om skolresultaten ska förbättras är det inte fler effektstudier som behövs. Se till att barnfattigdomen minskar, se till att segregationen minskar, ser till att jämlikheten ökar! Det är effektivare [sic!] sätt att förbättra skolan än evidensbasering.

Jag har fått välkommet sällskap i mitt ifrågasättande av det så kallade industrimärket - idén att industrianställda sätter taket för löneökningarna i Sverige. Så här skrev Lars Calmfors nyligen i DN:

En framgångsrik integration av utrikes födda kan alltså ses som en förutsättning för ett väl fungerande industrimärke. Men om detta villkor inte uppfylls kan låga löneökningar bestämda av industrins förutsättningar ge bestående arbetskraftsbrist, så att privat tjänstesektor, byggsektor och offentlig sektor inte kan tillgodose sin arbetskraftsefterfrågan. ]...] Industrimärket skulle fungera som ett planekonomiskt inslag – en priskontroll – som sätter marknadsmekanismerna ur spel. [...] Det behövs därför en förutsättningslös diskussion. Tyvärr är en sådan svår att få till stånd.[...] Det är svårt att frigöra sig från intrycket att motståndet mot ett större hänsynstagande till de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna ibland beror på merkantilistiska föreställningar om att det är viktigare att producera för export än för hemmamarknaden.

Så här skrev jag i Svenska Dagbladet:

Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin. Även här är tanken god: Med industrin som ankare undviks kostnadskris och inflation. På lång sikt är dock problemet ett annat: Outsourcing och automatisering gör att industrin behöver mindre personal, medan välfärdstjänsterna behöver mer.

Så här skrev jag i Dagens Samhälle:

Automatisering och utlokalisering till andra länder gör att industrin utgör en allt mindre del av den svenska arbetskraften. Bara de senaste tio åren har över 100 000 industrijobb försvunnit. Industrin har problem med kostnadsläget. Lönerna för viss specialistkompetens inom industrin kan såklart behöva öka, men det är dags att ifrågasätta varför industrin som helhet ska få högst löneökningar i Sverige. Lägre löneökningar i industrin skulle både förbättra företagens kostnadsläge och samtidigt skicka en viktig signal till arbetskraften om var de bästa försörjningsmöjligheterna finns i framtiden. Inom välfärdssektorn är däremot personalbristen ett akut problem. Med högre relativlöner kan man förvänta sig fler sökande per plats, vilket är avgörande för att kunna göra bättre rekryteringar. Högre löner lär också minska personalomsättningen, förenkla bemanningen och främja kvaliteten.

I min andra DN-kolumn kritiserar jag alla som försvarar frihandel med argumentet att frihandel skapar jobb. Det är dels inte sant, och dels inte önskvärt: Frihandel gör oss däremot rikare, vilket på marginalen gör att vi kan unna oss att jobba lite mindre.

Först, några exempel på retoriken jag kritiserar:

UD/Ann Linde: "FREE TRADE CREATES JOBS AND GOOD RELATIONS".

Christofer Fjellner: "det är med frihandel vi skapar jobb, tillväxt och får mer pengar till vår gemensamma välfärd."

I det här fallet är det rubriksättaren som syndar (vad gör man inte för att kunna sätta den rafflande rubriken "S-krönika: Frihandel ger jobb och tillväxt"...), medan artikelförfattaren Olle Ludvigsson, ledamot i EU-parlamentet (S) är betydligt mer nyanserad.

Det finns mycket dåligt på nätet, som antingen bara fokuserar på hur handel förstör jobb - eller bara talar om hur handel skapar jobb.

Men det finns också mycket som är bra och balanserat. Dit hör intressant nog detta briefing paper från Cato (som kom redan 1998 - detta är verkligen inte någon ny debatt)

Slutligen, här är en länk till Dani Rodrik's ganska nya inlägg i frågan (som jag alltså tror är lite väl pessimistiskt): Too late to compensate free trade's losers

En student mailade mig och bad om boktips:

"Mitt mål är att bli en nationalekonom av typen Keynes ansåg idealisk: "mathematician, historian, statesman, philosopher", och mitt intresseområde är följaktligen ganska stort".

En sådan fråga får jag inte varje dag (i själva verket är detta nog första gången sedan jag började undervisa). Efter lite funderande slår det mig att jag gillar korta böcker som förklarar mycket, till skillnad från tjocka böcker där författaren snöat in på en fix idé som ska förklara allt eller nästan alls.

Således kan jag med gott samvete rekommendera exempelvis dessa tre:

Samtidigt tycker jag nog inte att man ska kasta sig över tegelstenar som Why Nations Fail - av Daron Acemoglu & James A Robinson eller Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. De tenderar att vara lite förföriska i insäljandet av författarens favoritidé. Men säker är jag inte...

36 kolumner i Svenska Dagbladet hann det bli innan jag valde att sluta. Här finns de samlade, och det är såklart kul att gå tillbaka och se vilka som står sig och vilka som redan ter sig märkta av tiden. Några funderingar kring texter som jag tycker står sig hyfsat:

"Läsares klickande, delande och gillande i sociala medier spelar en allt större roll för vilka texter som läses och sprids. Således är det i allt högre utsträckning kritiska läsares förmåga att göra rimlighetsbedömningar och att skilja på sakförhållanden och normativa frågor som avgör nivån på samhällsdebatten. Dessutom vore det naturligtvis bra om rättelser av artiklar sprids och delas i lika stor utsträckning som artiklar med spektakulära men felaktiga uppgifter.

Är det en ouppnåelig utopi? Kanske. Men alternativet är en samhällsdebatt som domineras av välformulerade debattörer som förvisso är säkra på vad de tycker, men som inte har lika bra koll på hur verkligheten faktiskt ser ut. Så vill vi väl inte ha det?"

Fortsättning följer!

Igår var jag en av två discussants på Phillippe van Parijs, som talade om medborgarlön/basinkomst på Institutet för framtidsstudier. Tillsammans med Yannick Vanderborght har han nyss släpp en bok i ämnet som jag kan rekommendera till alla som vill ha en seriös genomgång av argumenten och debatten (filosofiskt, politiskt och ekonomiskt).

Seminariet kan ses på youtube (och filmades av UR). Min kommentar börjar vid 1h 10min.

Mina slides finns på slideshare.