Visar poster taggade lastips:

Bakgrund - DN-kolumn om Googlememo och könsskillnader

Dagens kolumn i DN rör den omdiskuterade promemorian som fick James Damore sparkad från Google och den debatt detta skapade. DNs ingress:
En anställd på Google fick sparken för innehållet i en promemoria om könsskillnader. Men få tycktes intresserade av sakfrågan och desto fler av att hitta sätt att förlöjliga sina meningsmotståndare.
Här är den omdiskuterade promemorian.
Här är könsfördelningen på Google.
Här är en av de många meta-analyser (strikt sett är detta en meta-meta-analys: "review of 46 metaanalyses") som förekommit i diskussionen (se tabell 1 för sammanfattningen). Studien har sammanfattats i ett mycket populärt blogginlägg, men sammanfattningen kan kritiseras på ett antal punkter vilket Slatestarcodex gör bra.
Så kallade meta-studier är studier av studier, det vill säga översikter av hela forskningsfält. Medan enskilda studier kan visa på felaktiga resultat på grund av slump, slarv eller rent forskningsfusk ger metastudier en mer pålitlig bild av vilka mönster som faktiskt finns.
Här är en text i The Atlantic som visar att flera andra nyhetskällor ger en felaktig beskrivning av Damores promemoria. När jag började skriva min text var The Atlantic också en av syndarna, vilket man nu hedersamt noterar:
This week, headlines across a diverse array of media outlets proclaimed that at least one Google employee was so antagonistic to women that he circulated a 10-page “anti-diversity screed."
That is how Gizmodo characterized the now infamous internal memo when publishing it Saturday. Similar language was used in headlines at Fox News, CNN, ABC News, the BBC, NBC News, Time, Slate, Engadget, The Huffington Post, PBS, Fast Company, and beyond (including a fleeting appearance in a headline here at The Atlantic).
But love or hate the memo, [...] the many characterizations of the memo as “anti-diversity" are inaccurate.
På Wired verkar diskussionerna ha gått höga - deras artikel kom relativt sent, och hade först rubriken "James Damores Google Memo Gets Science All Wrong", vilket nu ändrats till "THE ACTUAL SCIENCE OF JAMES DAMORE’S GOOGLE MEMO".
Forskare har gett sig in i diskussionen på båda sidor. På Quora menar en evolutionär biolog att "the document is, overall, despicable trash", men på quillette ger fyra forskare Damore rätt i det mesta.
En av de bästa kommentarer jag sett - och jag har nu läst betydligt fler än jag borde - kommer från Sean Stevens och Jonathan Haidt. De får sista ordet:
In conclusion, based on the meta-analyses we reviewed above, Damore seems to be correct that there are “population level differences in distributions" of traits that are likely to be relevant for understanding gender gaps at Google and other tech firms. The differences are much larger and more consistent for traits related to interest and enjoyment, rather than ability. This distinction between interest and ability is important because it may address one of the main fears raised by Damore’s critics: that the memo itself will cause Google employees to assume that women are less qualified, or less “suited" for tech jobs, and will therefore lead to more bias against women in tech jobs. But the empirical evidence we have reviewed should have the opposite effect. Population differences in interest may be part of the explanation for why there are fewer women in the applicant pool, but the women who choose to enter the pool are just as capable as the larger number of men in the pool. This conclusion does not deny that various forms of bias, harassment, and discouragement exist and contribute to outcome disparities, nor does it imply that the differences in interest are biologically fixed and cannot be changed in future generations.
Googles agerande har också lett till en ganska rolig protestkampanj:

Är detta möjligen sommarens höjdpunkt i samhällsdebatten?

Är detta möjligen sommarens höjdpunkt i samhällsdebatten?
Så här skrev Pernilla Nilsson (med anledning av denna ledare som är kritisk till att svenska forskare i pedagogik synnerligen sällan gör kvantitativa effektstudier om hur man bäst lär ut)
Helt riktigt är antalet kvantitativa effektstudier ganska få eftersom det är barn och ungdomar vi forskar med. Lärande är ett komplext fenomen, och alla som befunnit sig i ett klassrum eller i en förskola förstår att går inte att isolera till enskilda specifika undervisningssituationer med oberoende variabler.
Kommentar: Rimligen avses att antalet är litet (inte få), och att det forskas om (inte med) barn och ungdomar. Desto svårare är det att begripa på vilket sätt det faktum att det forskas om barn förklarar att det sällan görs effektstudier. Bisatsen i mening två är även med betydande välvilja så gott som obegriplig.
Det kan tilläggas att Pernilla Nilsson är professor i naturvetenskapernas didaktik, Högskolan i Halmstad.
Eftersom Nilsson undrade om Svd "publicerar vilken idioti som helst" kände sig redaktör Tove Lifvendahl föranledd att göra ett litet inlägg:
Mitt krav som redaktör är att skribenterna visar att de förmår argumentera redigt och logiskt, och därtill gör tydlig åtskillnad mellan sak och person. I detta avseende befinner sig Pernilla Nilssons inlägg i gränslandet.
Det roliga stannar inte dock där. Så här kommenterade Susanne Dodillet, lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet, samma kolumn:
Om skolresultaten ska förbättras är det inte fler effektstudier som behövs. Se till att barnfattigdomen minskar, se till att segregationen minskar, ser till att jämlikheten ökar! Det är effektivare [sic!] sätt att förbättra skolan än evidensbasering.

Tre debattinlägg om industrimärket

Jag har fått välkommet sällskap i mitt ifrågasättande av det så kallade industrimärket - idén att industrianställda sätter taket för löneökningarna i Sverige. Så här skrev Lars Calmfors nyligen i DN:
En framgångsrik integration av utrikes födda kan alltså ses som en förutsättning för ett väl fungerande industrimärke. Men om detta villkor inte uppfylls kan låga löneökningar bestämda av industrins förutsättningar ge bestående arbetskraftsbrist, så att privat tjänstesektor, byggsektor och offentlig sektor inte kan tillgodose sin arbetskraftsefterfrågan. ]...] Industrimärket skulle fungera som ett planekonomiskt inslag – en priskontroll – som sätter marknadsmekanismerna ur spel. [...] Det behövs därför en förutsättningslös diskussion. Tyvärr är en sådan svår att få till stånd.[...] Det är svårt att frigöra sig från intrycket att motståndet mot ett större hänsynstagande till de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna ibland beror på merkantilistiska föreställningar om att det är viktigare att producera för export än för hemmamarknaden.
Så här skrev jag i Svenska Dagbladet:
Intressant nog är den svenska modellen också dålig på att höja löner. Bland lärare och vårdpersonal har det länge varit svårt att rekrytera kompetent personal. Det borde leda till högre löner – men den svenska modellen bygger på att ingen ska få mer än industrin. Även här är tanken god: Med industrin som ankare undviks kostnadskris och inflation. På lång sikt är dock problemet ett annat: Outsourcing och automatisering gör att industrin behöver mindre personal, medan välfärdstjänsterna behöver mer.
Så här skrev jag i Dagens Samhälle:
Automatisering och utlokalisering till andra länder gör att industrin utgör en allt mindre del av den svenska arbetskraften. Bara de senaste tio åren har över 100 000 industrijobb försvunnit. Industrin har problem med kostnadsläget. Lönerna för viss specialistkompetens inom industrin kan såklart behöva öka, men det är dags att ifrågasätta varför industrin som helhet ska få högst löneökningar i Sverige. Lägre löneökningar i industrin skulle både förbättra företagens kostnadsläge och samtidigt skicka en viktig signal till arbetskraften om var de bästa försörjningsmöjligheterna finns i framtiden. Inom välfärdssektorn är däremot personalbristen ett akut problem. Med högre relativlöner kan man förvänta sig fler sökande per plats, vilket är avgörande för att kunna göra bättre rekryteringar. Högre löner lär också minska personalomsättningen, förenkla bemanningen och främja kvaliteten.

DN-kolumn 2 - bakgrund

I min andra DN-kolumn kritiserar jag alla som försvarar frihandel med argumentet att frihandel skapar jobb. Det är dels inte sant, och dels inte önskvärt: Frihandel gör oss däremot rikare, vilket på marginalen gör att vi kan unna oss att jobba lite mindre.
Först, några exempel på retoriken jag kritiserar:
UD/Ann Linde: "FREE TRADE CREATES JOBS AND GOOD RELATIONS".
Christofer Fjellner: "det är med frihandel vi skapar jobb, tillväxt och får mer pengar till vår gemensamma välfärd."
I det här fallet är det rubriksättaren som syndar (vad gör man inte för att kunna sätta den rafflande rubriken "S-krönika: Frihandel ger jobb och tillväxt"...), medan artikelförfattaren Olle Ludvigsson, ledamot i EU-parlamentet (S) är betydligt mer nyanserad.
Det finns mycket dåligt på nätet, som antingen bara fokuserar på hur handel förstör jobb - eller bara talar om hur handel skapar jobb.
Men det finns också mycket som är bra och balanserat. Dit hör intressant nog detta briefing paper från Cato (som kom redan 1998 - detta är verkligen inte någon ny debatt)
Slutligen, här är en länk till Dani Rodrik's ganska nya inlägg i frågan (som jag alltså tror är lite väl pessimistiskt): Too late to compensate free trade's losers


Vad bör en student som vill bli en idealisk nationalekonom läsa?

En student mailade mig och bad om boktips:
"Mitt mål är att bli en nationalekonom av typen Keynes ansåg idealisk: "mathematician, historian, statesman, philosopher", och mitt intresseområde är följaktligen ganska stort".
En sådan fråga får jag inte varje dag (i själva verket är detta nog första gången sedan jag började undervisa). Efter lite funderande slår det mig att jag gillar korta böcker som förklarar mycket, till skillnad från tjocka böcker där författaren snöat in på en fix idé som ska förklara allt eller nästan alls.
Således kan jag med gott samvete rekommendera exempelvis dessa tre:
Samtidigt tycker jag nog inte att man ska kasta sig över tegelstenar som Why Nations Fail - av Daron Acemoglu & James A Robinson eller Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. De tenderar att vara lite förföriska i insäljandet av författarens favoritidé. Men säker är jag inte...